Fortsätt till huvudinnehåll

Corporate bullshit i mejeriet


Företagsnedläggningar eller flyttningar från orten kommer alltid som en chock. För de anställda, för de boende på orten och för kommunens ledande politiker.

Jag har upplevt detta på nära håll med Contura i Skänninge, Danfoss och Kvarnen i Mjölby och Spångsholms bruk för att ta några exempel. Liksom splittringen av Boxholms bruk på 1980-talet. Det är sorgligt, det är beklagligt och jag känner djupt för de människor som tvingas lämna sin arbetsplats. Det är inte troligt att någon anställd på mejeriet i Boxholm flyttar 80 mil norrut.

Arbetet som journalist följer en viss mall: först kommentarer från företagsledning, fack och anställda. När det är gjort hör det till att man ska ringa kommunens högsta politiker, oftast kallad kommunalråd. Hon/han svarar inte överraskande att man beklagar dem som drabbas och försäkrar att allt ska göras för att minska skadeverkningar och antalet uppsagda. Om arbetsplatsen är tillräckligt stor sätter kommunen till en arbetsgrupp tillsammans med arbetsförmedlingen etc. I bästa fall är kommunalrådet informerad, i andra fall är reporterns telefonsamtal en chock.

Till bilden hör också att företaget skriver pressmeddelanden. Här ett smakprov: ”Det är ett svårt beslut att ta. Vi är jättestolta över Boxholmsosten och den kompetens som finns här. Boxholmsosten kommer nu att produceras i Östersund. Vi är stolta över osten, smaken och receptet. Vi är övertygade om att folk kommer att känna igen osten, säger Erik Bratthall, presschef på Arla Sverige.”

Det är sådana alster som ekonomijournalisterna kallar ”corporate bullshit,” ungefär företagsekonomiskt skitsnack där företagsledningen ger lojala anställda en klapp på axeln.

Tänkte jag skulle berätta hur nyheten mottagits i Östersund men både Östersundsposten och Länstidningen har infört betalväggar så det misslyckades.

Några dagars uppståndelse sen lugnar det ner sig, åtminstone på ytan. Företagsledningen sitter i sina boaserade styrelserum och påverkas inte nämnvärt av protesterna utan genomför sina planer.

Det är den bistra sanningen.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Nepotism var ordet sa Bill

Nepotism var ordet sa Bill. Nepotism var ordet sa Bull. Ni känner alla igen Gösta Knutssons kommenterande katter i Pelle Svanlös. För nepotism är vad det handlar om när utbildningsförvaltningens chef Ingela Appelsved ger jobb och kontrakt åt sin 24-årige son. Hon tycks ha förväxlat sin roll som mor och förvaltningschef. När hon intervjuas i Corren och säger ”att då får han väl chansen då” låter det som detta vore ett beslut fattat efter familjeråd kring köksbordet där hemma. Men Ingela Appelsved är faktiskt chef för en förvaltning med en budget på 138 miljoner kronor (12,6 procent av kommunens totala budget) och då måste skattebetalarna förvänta sig bättre omdöme. Radio Östergötland intervjuade igår utbildningsnämndens ordförande Christina Knutsson © som kom till Appelsveds försvar. Det var inget övertygande sådant. Christina anser att handläggningen varit transparent och ordentlig. Transparent? Ja, det är knappast kommunen som åstadkommit denna transparens eftersom varken ...

Mera kulor i klubbkassan

P å söndag spelar Mjölby Hockey en viktig kvalmatch mot Kalmar på hemmaplan. Hallen har under sina 30 år haft flera olika namn men heter numera Toyota Material Handling Arena, döpt efter ortens största tillverkningsföretag När började små och stora idrottsföreningar sälja ut namnen på sina anläggningar? Någon som minns när Idrottsparkar och - vallar fick mer eller mindre svårbegripliga namn hämtade från skiftande branscher? Idrottsparken i Norrköping heter numera Östgötaporten men det är bara C Mores kommentatorer som säger så. 80 procent av surbullarna säger Parken eller Nya Parken. Den stora hockeyarenan har redan hunnit byta namn en gång och heter Saab Arena. Vi får se när det är dags för namnbyte igen. På sätt och vis är det två olika världar som möts. När Östgötaporten och IFK höll gemensam presskonferens för att presentera namnbytet fick fastighetsbolagets marknadschef bokstavera namnet för journalisterna. Toyota Material Handling Arena går att identif...

En gravsten i Vadstena

  I alla officiella handlingar stavas namnet Kroeger men på gravstenen stavas det Kreuger. En oansenlig gravsten på Vadstena kyrkogård. Märkt av tidens tand och utan utsmyckningar. Här vilar stoftet av en man vars livsöde måste vara ett av det förra seklets märkligaste. Vadstenabon Bengt-Arne Gustavsson har skrivit en intressant bok om mannen som tillbringade 57 av sitt 92 år långa liv på olika institutioner varav de sista 27 på Birgittas sjukhus. Johannes Kroeger var den siste i Sverige att dömas till döden för mord 1918. Sommaren 1972 träffade jag honom tillsammans med Ulf Holmertz för Östgöta-Bladets räkning. Det var ingen journalistisk bragd utan följden av att Aftonbladets radarpar Ebba von Essen och Kai Rehn gjorde ett mittuppslag på honom. Kroeger var 90 år gammal och yttrade inte ett ord. Hans specielle vårdare, Borrud tror jag hans namn var, berättade att de tillbringade dagarna mest med att spela schack. Mellan dem rådde ett grundmurat förtroende...