Fortsätt till huvudinnehåll

Corporate bullshit i mejeriet


Företagsnedläggningar eller flyttningar från orten kommer alltid som en chock. För de anställda, för de boende på orten och för kommunens ledande politiker.

Jag har upplevt detta på nära håll med Contura i Skänninge, Danfoss och Kvarnen i Mjölby och Spångsholms bruk för att ta några exempel. Liksom splittringen av Boxholms bruk på 1980-talet. Det är sorgligt, det är beklagligt och jag känner djupt för de människor som tvingas lämna sin arbetsplats. Det är inte troligt att någon anställd på mejeriet i Boxholm flyttar 80 mil norrut.

Arbetet som journalist följer en viss mall: först kommentarer från företagsledning, fack och anställda. När det är gjort hör det till att man ska ringa kommunens högsta politiker, oftast kallad kommunalråd. Hon/han svarar inte överraskande att man beklagar dem som drabbas och försäkrar att allt ska göras för att minska skadeverkningar och antalet uppsagda. Om arbetsplatsen är tillräckligt stor sätter kommunen till en arbetsgrupp tillsammans med arbetsförmedlingen etc. I bästa fall är kommunalrådet informerad, i andra fall är reporterns telefonsamtal en chock.

Till bilden hör också att företaget skriver pressmeddelanden. Här ett smakprov: ”Det är ett svårt beslut att ta. Vi är jättestolta över Boxholmsosten och den kompetens som finns här. Boxholmsosten kommer nu att produceras i Östersund. Vi är stolta över osten, smaken och receptet. Vi är övertygade om att folk kommer att känna igen osten, säger Erik Bratthall, presschef på Arla Sverige.”

Det är sådana alster som ekonomijournalisterna kallar ”corporate bullshit,” ungefär företagsekonomiskt skitsnack där företagsledningen ger lojala anställda en klapp på axeln.

Tänkte jag skulle berätta hur nyheten mottagits i Östersund men både Östersundsposten och Länstidningen har infört betalväggar så det misslyckades.

Några dagars uppståndelse sen lugnar det ner sig, åtminstone på ytan. Företagsledningen sitter i sina boaserade styrelserum och påverkas inte nämnvärt av protesterna utan genomför sina planer.

Det är den bistra sanningen.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

De okända miljardärerna på slätten

Bakom denna oansenliga fasad döljer sig ett av länets med välmående bolag.   Cloetta, Biltema och Saab är välkända i Östergötland. Men kännedomen om Runsvengruppen i Skänninge som äger varuhuskedjan ÖoB är mindre. Trots att koncernen är en veritabel pengamaskin för sina ägare. ÖoB säljer livsmedel, husgeråd, verktyg, penslar och trädgårdsredskap för nästan fyra miljarder kr per år. Den butik som inom kort öppnas i Linköping blir den hundrade i ordningen. Runsvengruppen och Biltema har två saker gemensamt. De är inte börsnoterade och håller en låg profil gentemot massmedia. Biltema fyller 50 i år och jubileumsartikeln i Corren skrevs utan att Sten-Åke Lindholm uttalade sig överhuvudtaget. Även Runsvens ägare håller distansen till medierna. Delvis beroende på en 30 år gammal historia när polisen gjorde en gryningsräd mot bolagets huvudkontor och beslagtog bokföringshandlingar för att företaget var misstänkt för varusmuggling. Påslakan hade deklarerats som vindskydd

"Bitterhet är inte min grej"

  J ohan Birath lämnar politiken definitivt den 1 mars. På lördagen avsade han sig samtliga uppdrag för socialdemokraterna. Johan har haft ledande uppdrag för sitt parti i många år och bland människor i och utanför Boxholm sågs han som Britt-Marie Johanssons självklara efterträdare, men en medlemsomröstning i partiet röstade fram Claes Sjökvist, kultursekreterare i Tranås, som partiets främsta företrädare. Valresultate t ställde all planering på ända och fick till följd av Britt-Marie Johansson sköt upp sin planerade pensionering i somras. Men nu har alltså Johan nått vägs ände åtminstone vad partipolitiken beträffar. Johan Birath har en spännande bakgrund. Började som valsverksarbetare, vidareutbildade sig till lärare och forskare. Han har skrivit såväl skönlitterära verk som flammande protestartiklar mot ysteriets nedläggning och är flitigt anlitad som föredragshållare i historia. De östgötska bibliotek, församlingshem och bygdegårdar, som inte haft besök av Johan, är lätt rä

"Åk till Linköping - skit i Mjölby"

                                                                             Användbar till mycket. K ommunal marknadsföring är inte lätt särskilt inte som orten ifråga inte har något att visa upp. Ett av de mer udda inslagen i min journalisttillvaro i Mjölby var kampanjen ”Åk till Linköping – skit i Mjölby”. Och den historien från 1982 är värd att berätta. En av de anställda på fritidskontoret ansåg att Mjölby hamnat i bakvatten när det gällde jakten på turister i konkurrens med övriga kommuner i västra länsdelen. Hans tankegång var inte originell men klarsynt. Ett stort antal resenärer passerade genom kommunen på E 4 och denna mäktiga potential utnyttjades inte. Vi måste hitta ett sätt att få åtminstone tio procent av de förbipasserande att stanna till. Vilka är de mest grundläggande behoven hos förare och passagerare? Jo, alla blir nödiga förr eller senare. Särskilt om man färdats 35 mil.   Ett utedass med vidhängande informationstavlor byggdes i Väderstad. Sagt och gjort.