Fortsätt till huvudinnehåll

Historien upprepar sig


 
Svante Larsson september 1981.
Historien upprepar sig. Stämningen i Boxholm idag kan jämföras med hösten 1981 när Iggesund sålde eller lade ner delar av det mångfasetterade bruket.

Den 2 september kom nyheten att Boxholms AB slogs samman med Smedjebacken och bildade Smebox. 220 eller 350 jobb var i fara beroende på vem man pratade med.

Dagen efter intervjuade jag kommunalrådet Svante Larsson (s). Den vanligtvis så glada och slagfärdiga Svante var uppgiven och resignerad. Han såg slutet på en epok. För honom var det extra smärtsamt eftersom han var tjänstledig från en anställning som förman på mediumverket.

Här följer några citat från intervjun med Svante:
 ”Trots föraningar och utebliven information från företagsledningens sida överträffar beskedet alla onda aningar. Att en sammanslagning skulle få så stora konsekvenser är mycket värre än jag kunde tänka mig”.

”Kommunen och fackföreningen har kämpat hårt för att få gehör för sina synpunkter. Vi har uppvaktat länets socialdemokratiska riksdagsmän, vi har talat med partiets stålgrupp, tillsammans med Kallinge kommun har vi uppvaktat regeringen och landshövding Göte Svensson har varit i kontakt med Iggesunds vd Lars G Sundblad men utan resultat”.

”Jag tycker det där dubbelt tragiskt att Boxholm ska drabbas av detta trots att bolaget visar en liten dock vinst de senaste två åren, något unikt i den svenska stålbranschen. Iggesund kan bara inte göra så här utan måste ta sitt ansvar”.

Svante gjorde också en historisk tillbakablick.
”Bruket dominerade ortens liv på ett helt annat sätt förr. All mark ägdes av bolaget, man svarade för bostadsbyggande, kraftproduktion mm.”

Kommunalrådet avslutade med en vädjan direkt till länets största tidning. ”Jag hoppas att Corren kan göra samma insats för vår kommun som man nu gör för de militära förbanden i Linköping om man nu vågar rikta en kampanj mot det privata kapitalet (läs Iggesund) och inte bara emot staten”.

I denna turbulenta tid hamnade jag som ung allmänreporter efter några år som sportjournalist och försäljare. Att skriva om nyheter som berörde en hel bygd och dess framtid var tyngre papper än div IV- och div V-fotboll i Motala och Vadstena. Men jag trivdes paradoxalt nog och låg i framkant med många nyheter tack vare centralt placerade informatörer och levererade artiklar till ettan och löpet. Nattredaktören Bengt Fogelström var idel öra när jag ringde framåt kvällen. Ledarsidan kommenterade flitigt.

Hur gick det sen med det mångfasetterade brukets alla avdelningar? 
Det blev en nedläggning av martinen (smältugn för skrot) på allhelgonaafton där åtskilliga människor tog farväl. Dörrfabriken flyttades till Småland. De båda varmvalsverken, som var hjärtat i stålframställningen, slogs samman med Smedjebacken (SmeBox) och andra mindre anläggningar fick nya ägare. Centrumkyrkan ordnade förbön för Boxholm och kyrkan var fullsatt. För en gångs skull var jag inte ensam medierepresentant utan Östnytt fanns på plats och jag hann bli osams med dess stjärna Bjarne Bergils.

Det här beslutet, som Svante Larsson kommenterade inledningsvis var inte oväntat. Disponent Stig Tillmar talade på arbetarekommunens möte redan 26 september 1980. Mötet var välbesökt och extrastolar langades in i Folkets Hus. Dispen – den ende i slips och kavaj i hela församlingen - var uppriktig och inledde med ”Jag är inte här för att måla upp någon skön bild. Jag ska tala om den bistra sanningen…” Sedan följde en detaljerad beskrivning av läget enhet för enhet. Mötesdeltagarna fick höra det var överkapacitet av stål i hela Europa och efterfrågan skral. Tillmar hade ett uppriktigt sätt att tala och även jag som inte var beroende av bruket berördes av hans ord.


Många var naturligtvis oroliga för sin egen framtid men av stämningen att döma uppskattades Tillmars ärlighet. Dispen var en person som ingav förtroende. Senare försvann Tillmar till posten som chef för SSAB:s nya plåtvalsverk i Borlänge men efterträdaren Armand Sander åtnjöt inte samma förtroende hos de anställda.

Sett med facit i hand klarade sig Boxholm bra i 80-talets stålkris. Någon lantbrukshöjdare sa i sambandmed sommarens torka: "Det blir sällan så illa som man befarar och det blir sällan så bra som man förväntar sig. Andra bruksorter som Norberg i Västmanland blev nästan utplånade. Genom nya ägare, nya idéer och moderna produktionsmetoder utvecklades flera företag gynnsamt vilket knappast varit fallet om de varit kvar i Iggesunds ägo. Bengt-Åke Bengtsson, som var styrelsens vice ordförande, köpte bland annat mejeriet och kalldrageriet. Stålkonjunkturen har gått upp och ner och åtskilliga ägarbyten har skett under åren. Numera tillhör varmvalsverken finska Ovako som sin tur är uppköpt av en japansk ståljätte.

Mycket går att känna igen idag även om det är andra aktörer och en annan bransch. Men jag hävdar att läget var allvarligare och oron större då.

 
En stympad gammal logga.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

De okända miljardärerna på slätten

Bakom denna oansenliga fasad döljer sig ett av länets med välmående bolag.   Cloetta, Biltema och Saab är välkända i Östergötland. Men kännedomen om Runsvengruppen i Skänninge som äger varuhuskedjan ÖoB är mindre. Trots att koncernen är en veritabel pengamaskin för sina ägare. ÖoB säljer livsmedel, husgeråd, verktyg, penslar och trädgårdsredskap för nästan fyra miljarder kr per år. Den butik som inom kort öppnas i Linköping blir den hundrade i ordningen. Runsvengruppen och Biltema har två saker gemensamt. De är inte börsnoterade och håller en låg profil gentemot massmedia. Biltema fyller 50 i år och jubileumsartikeln i Corren skrevs utan att Sten-Åke Lindholm uttalade sig överhuvudtaget. Även Runsvens ägare håller distansen till medierna. Delvis beroende på en 30 år gammal historia när polisen gjorde en gryningsräd mot bolagets huvudkontor och beslagtog bokföringshandlingar för att företaget var misstänkt för varusmuggling. Påslakan hade deklarerats som vindskydd

Mordet på Lagmansgatan

Det var i fönstret närmast dörren knivmannen tog sig in. S omliga händelser i vardagslunken för en tidningsreporter etsar sig fast i minnet. Som det mord som inträffade på Lagmansgatan i Mjölby för drygt 30 år sedan. Mordet ägde rum en ljummen torsdagskväll i september 1983 i ett hus granne med Vasaskolan. En medelålders kvinna och hennes manliga sällskap tittade på Sportnytt och fyllde i veckans V 65-kupong. Vardagsfriden bröts när en man klättrade in genom det halvöppna, lågt belägna fönstret beväpnad med en brödkniv. Kvinnan och mannen flydde ut på gården där kvinnan blev upphunnen och nerstucken med flera knivhugg. Hennes sällskap flydde åt ett annat håll och larmade polisen. Kvinnan förblödde av sina skador. Knivmannen och kvinnan hade tidigare haft en relation men kvinnan hade avbrutit förhållandet, okänt av vilket skäl. Det blev inget spaningsmord utan polisen grep mannen vid Svartån i centrala Mjölby ett par timmar senare. Han hade på sig något som verkade

Vifolkavallen förblir Vifolkavallen?

För två år sedan gjorde Mjölby AI en förfrågan hos Kultur- och fritidsnämnden om möjligheten satt sälja arenanamnet till en kommersiell sponsor. Nämnden var positiv till detta men ställde upp en rad villkor, bland annat att Vifolkavallsområdet inte fick försvinna som begrepp i stadsbilden. Enligt förvaltningschefen Ulf Johansson har inte MAI hört av sig sedan dess och han förmodar att ärendet runnit ut i sanden. Så är det inte riktigt om man ska tro MAI:s ordförande Sven Montelius. Han svarar så här på ett mejl: ”Vi är väldigt glada och tacksamma över att ha fått möjligheten till detta och vi har under arbetat för att få till detta. Vi har ännu inte lyckats men var nu i vår nära att knyta ihop säcken med en partner. Som du förstår så är det inte vilken partner som helst som kan ta sig an den nivå av partnerskap som vi tänker oss med att sälja arenanamnet, det handlar även mycket om timing och att arbeta in konceptet under en längre tid. Vi är fortsatt optimistiska och tror att vi kom