Fortsätt till huvudinnehåll

Den vackraste valsen



Föremålet för min ömma låga.

Det vackraste musikstycke jag hört är pekfingervalsen. Ingenting går upp mot det rytmiska trummandet av typarmar mot valsen på en välservad Facit.

Min första skrivmaskin var en Underwood reseskrivmaskin som jag köpte som 14-åring hos grannen Leif Byström på Facit i Motala. Den var sobert svart och underbar att använda. Vad jag ångrar att jag skänkte den till ett syskonbarn. Men jag kom inte lika bra överens med en elektrisk Olivetti på senare tid.

På min första redaktion hade skrivmaskinerna namn som King, Hulda eller Royal. Hulda var mäktig i sin mörgröna färg men drottningen i familjen var Facits stora kontorsmaskin men den var förbehållen chefredaktörer och andra lösa typer som inte kunde skriva. Deras främsta gren var sammanträden.

Det hände att vi döpte varandra efter skrivmaskinernas namn. Min var Royal. Huldas ägare var en macho hockeykapten och han var inte så förtjust men kompenserade sig genom att tackla den gamle chefredaktören som skred genom redaktionen en gång om dagen. Ja, inte bokstavligen utan verbalt.

Kan en skrivmaskin åldras? Ja, när valsen börjar bli glansig och hård är det dags för ett byte. Anslaget mot en hård, torr vals är som att toppa eller duffa en golfboll om jämförelsen tillåts. Vi hade också tävlingar i hastighetskrivning och blev irriterade när några riktiga typer (typografer) störde oss med tjat om manus i tid. Vi var ena riktiga skrivmaskinsnördar.

Ingenting har revolutionerat de svenska kontoren så mycket som införandet av persondatorer. När Corren datoriserades i slutet av 80-talet sa en äldre medarbetare att han kommer att sakna knattret av skrivmaskiner. Varpå redaktionschefen svarade att det har vi tänkt på. Vi ställer upp en bandspelare med inspelat ljud.

Den uppfinnare som kan kombinera egenskaperna i dagens persondatorer med skrivmaskinens utseende och ljud får mitt Nobelpris.




Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Nepotism var ordet sa Bill

Nepotism var ordet sa Bill. Nepotism var ordet sa Bull. Ni känner alla igen Gösta Knutssons kommenterande katter i Pelle Svanlös. För nepotism är vad det handlar om när utbildningsförvaltningens chef Ingela Appelsved ger jobb och kontrakt åt sin 24-årige son. Hon tycks ha förväxlat sin roll som mor och förvaltningschef. När hon intervjuas i Corren och säger ”att då får han väl chansen då” låter det som detta vore ett beslut fattat efter familjeråd kring köksbordet där hemma. Men Ingela Appelsved är faktiskt chef för en förvaltning med en budget på 138 miljoner kronor (12,6 procent av kommunens totala budget) och då måste skattebetalarna förvänta sig bättre omdöme. Radio Östergötland intervjuade igår utbildningsnämndens ordförande Christina Knutsson © som kom till Appelsveds försvar. Det var inget övertygande sådant. Christina anser att handläggningen varit transparent och ordentlig. Transparent? Ja, det är knappast kommunen som åstadkommit denna transparens eftersom varken ...

Mera kulor i klubbkassan

P å söndag spelar Mjölby Hockey en viktig kvalmatch mot Kalmar på hemmaplan. Hallen har under sina 30 år haft flera olika namn men heter numera Toyota Material Handling Arena, döpt efter ortens största tillverkningsföretag När började små och stora idrottsföreningar sälja ut namnen på sina anläggningar? Någon som minns när Idrottsparkar och - vallar fick mer eller mindre svårbegripliga namn hämtade från skiftande branscher? Idrottsparken i Norrköping heter numera Östgötaporten men det är bara C Mores kommentatorer som säger så. 80 procent av surbullarna säger Parken eller Nya Parken. Den stora hockeyarenan har redan hunnit byta namn en gång och heter Saab Arena. Vi får se när det är dags för namnbyte igen. På sätt och vis är det två olika världar som möts. När Östgötaporten och IFK höll gemensam presskonferens för att presentera namnbytet fick fastighetsbolagets marknadschef bokstavera namnet för journalisterna. Toyota Material Handling Arena går att identif...

En gravsten i Vadstena

  I alla officiella handlingar stavas namnet Kroeger men på gravstenen stavas det Kreuger. En oansenlig gravsten på Vadstena kyrkogård. Märkt av tidens tand och utan utsmyckningar. Här vilar stoftet av en man vars livsöde måste vara ett av det förra seklets märkligaste. Vadstenabon Bengt-Arne Gustavsson har skrivit en intressant bok om mannen som tillbringade 57 av sitt 92 år långa liv på olika institutioner varav de sista 27 på Birgittas sjukhus. Johannes Kroeger var den siste i Sverige att dömas till döden för mord 1918. Sommaren 1972 träffade jag honom tillsammans med Ulf Holmertz för Östgöta-Bladets räkning. Det var ingen journalistisk bragd utan följden av att Aftonbladets radarpar Ebba von Essen och Kai Rehn gjorde ett mittuppslag på honom. Kroeger var 90 år gammal och yttrade inte ett ord. Hans specielle vårdare, Borrud tror jag hans namn var, berättade att de tillbringade dagarna mest med att spela schack. Mellan dem rådde ett grundmurat förtroende...