Den vackraste valsen

Föremålet för min ömma låga.

Det vackraste musikstycke jag hört är pekfingervalsen. Ingenting går upp mot det rytmiska trummandet av typarmar mot valsen på en välservad Facit.

Min första skrivmaskin var en Underwood reseskrivmaskin som jag köpte som 14-åring hos grannen Leif Byström på Facit i Motala. Den var sobert svart och underbar att använda. Vad jag ångrar att jag skänkte den till ett syskonbarn. Men jag kom inte lika bra överens med en elektrisk Olivetti på senare tid.

På min första redaktion hade skrivmaskinerna namn som King, Hulda eller Royal. Hulda var mäktig i sin mörgröna färg men drottningen i familjen var Facits stora kontorsmaskin men den var förbehållen chefredaktörer och andra lösa typer som inte kunde skriva. Deras främsta gren var sammanträden.

Det hände att vi döpte varandra efter skrivmaskinernas namn. Min var Royal. Huldas ägare var en macho hockeykapten och han var inte så förtjust men kompenserade sig genom att tackla den gamle chefredaktören som skred genom redaktionen en gång om dagen. Ja, inte bokstavligen utan verbalt.

Kan en skrivmaskin åldras? Ja, när valsen börjar bli glansig och hård är det dags för ett byte. Anslaget mot en hård, torr vals är som att toppa eller duffa en golfboll om jämförelsen tillåts. Vi hade också tävlingar i hastighetskrivning och blev irriterade när några riktiga typer (typografer) störde oss med tjat om manus i tid. Vi var ena riktiga skrivmaskinsnördar.

Ingenting har revolutionerat de svenska kontoren så mycket som införandet av persondatorer. När Corren datoriserades i slutet av 80-talet sa en äldre medarbetare att han kommer att sakna knattret av skrivmaskiner. Varpå redaktionschefen svarade att det har vi tänkt på. Vi ställer upp en bandspelare med inspelat ljud.

Den uppfinnare som kan kombinera egenskaperna i dagens persondatorer med skrivmaskinens utseende och ljud får mitt Nobelpris.