Fortsätt till huvudinnehåll

Den vackraste valsen



Föremålet för min ömma låga.

Det vackraste musikstycke jag hört är pekfingervalsen. Ingenting går upp mot det rytmiska trummandet av typarmar mot valsen på en välservad Facit.

Min första skrivmaskin var en Underwood reseskrivmaskin som jag köpte som 14-åring hos grannen Leif Byström på Facit i Motala. Den var sobert svart och underbar att använda. Vad jag ångrar att jag skänkte den till ett syskonbarn. Men jag kom inte lika bra överens med en elektrisk Olivetti på senare tid.

På min första redaktion hade skrivmaskinerna namn som King, Hulda eller Royal. Hulda var mäktig i sin mörgröna färg men drottningen i familjen var Facits stora kontorsmaskin men den var förbehållen chefredaktörer och andra lösa typer som inte kunde skriva. Deras främsta gren var sammanträden.

Det hände att vi döpte varandra efter skrivmaskinernas namn. Min var Royal. Huldas ägare var en macho hockeykapten och han var inte så förtjust men kompenserade sig genom att tackla den gamle chefredaktören som skred genom redaktionen en gång om dagen. Ja, inte bokstavligen utan verbalt.

Kan en skrivmaskin åldras? Ja, när valsen börjar bli glansig och hård är det dags för ett byte. Anslaget mot en hård, torr vals är som att toppa eller duffa en golfboll om jämförelsen tillåts. Vi hade också tävlingar i hastighetskrivning och blev irriterade när några riktiga typer (typografer) störde oss med tjat om manus i tid. Vi var ena riktiga skrivmaskinsnördar.

Ingenting har revolutionerat de svenska kontoren så mycket som införandet av persondatorer. När Corren datoriserades i slutet av 80-talet sa en äldre medarbetare att han kommer att sakna knattret av skrivmaskiner. Varpå redaktionschefen svarade att det har vi tänkt på. Vi ställer upp en bandspelare med inspelat ljud.

Den uppfinnare som kan kombinera egenskaperna i dagens persondatorer med skrivmaskinens utseende och ljud får mitt Nobelpris.




Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

De okända miljardärerna på slätten

Bakom denna oansenliga fasad döljer sig ett av länets med välmående bolag.   Cloetta, Biltema och Saab är välkända i Östergötland. Men kännedomen om Runsvengruppen i Skänninge som äger varuhuskedjan ÖoB är mindre. Trots att koncernen är en veritabel pengamaskin för sina ägare. ÖoB säljer livsmedel, husgeråd, verktyg, penslar och trädgårdsredskap för nästan fyra miljarder kr per år. Den butik som inom kort öppnas i Linköping blir den hundrade i ordningen. Runsvengruppen och Biltema har två saker gemensamt. De är inte börsnoterade och håller en låg profil gentemot massmedia. Biltema fyller 50 i år och jubileumsartikeln i Corren skrevs utan att Sten-Åke Lindholm uttalade sig överhuvudtaget. Även Runsvens ägare håller distansen till medierna. Delvis beroende på en 30 år gammal historia när polisen gjorde en gryningsräd mot bolagets huvudkontor och beslagtog bokföringshandlingar för att företaget var misstänkt för varusmuggling. Påslakan hade deklarerats som vindskydd

"Bitterhet är inte min grej"

  J ohan Birath lämnar politiken definitivt den 1 mars. På lördagen avsade han sig samtliga uppdrag för socialdemokraterna. Johan har haft ledande uppdrag för sitt parti i många år och bland människor i och utanför Boxholm sågs han som Britt-Marie Johanssons självklara efterträdare, men en medlemsomröstning i partiet röstade fram Claes Sjökvist, kultursekreterare i Tranås, som partiets främsta företrädare. Valresultate t ställde all planering på ända och fick till följd av Britt-Marie Johansson sköt upp sin planerade pensionering i somras. Men nu har alltså Johan nått vägs ände åtminstone vad partipolitiken beträffar. Johan Birath har en spännande bakgrund. Började som valsverksarbetare, vidareutbildade sig till lärare och forskare. Han har skrivit såväl skönlitterära verk som flammande protestartiklar mot ysteriets nedläggning och är flitigt anlitad som föredragshållare i historia. De östgötska bibliotek, församlingshem och bygdegårdar, som inte haft besök av Johan, är lätt rä

"Åk till Linköping - skit i Mjölby"

                                                                             Användbar till mycket. K ommunal marknadsföring är inte lätt särskilt inte som orten ifråga inte har något att visa upp. Ett av de mer udda inslagen i min journalisttillvaro i Mjölby var kampanjen ”Åk till Linköping – skit i Mjölby”. Och den historien från 1982 är värd att berätta. En av de anställda på fritidskontoret ansåg att Mjölby hamnat i bakvatten när det gällde jakten på turister i konkurrens med övriga kommuner i västra länsdelen. Hans tankegång var inte originell men klarsynt. Ett stort antal resenärer passerade genom kommunen på E 4 och denna mäktiga potential utnyttjades inte. Vi måste hitta ett sätt att få åtminstone tio procent av de förbipasserande att stanna till. Vilka är de mest grundläggande behoven hos förare och passagerare? Jo, alla blir nödiga förr eller senare. Särskilt om man färdats 35 mil.   Ett utedass med vidhängande informationstavlor byggdes i Väderstad. Sagt och gjort.