Fortsätt till huvudinnehåll

"En brygd av renat och vitsippor"


Något av det bästa som finns är historierna när gamla fotbollskillar träffas. Det är som att åter känna doften av liniment och höra klappret av dobbar mot cementgolvet

Den här hörde jag i helgen. Det var slutet av 70-talet och den unge tränaren på Vifolkavallen hade influerats av Bob Houghtons 4-4-2 och press med understöd, berättade min sagesman.”Jag och XX spelade i kedjan och vi var strängt tillsagda att slicka kanterna. Vi tyckte det var tråkigt och frågade om vi inte fick söka oss in mot mitten för att komma till skott. Och fick ett eftertryckligt svar: nej, nej, inte förrän nästa säsong.”

Samma spelare berättade om när han fick en spricka i fotsulan orsakad av skruvdobbar. Hans lagledare löste problemet med en hemmagjord brygd av renat och vitsippor. ”En behandling räckte, sen var sprickan borta”. Samma ledare förordade hästliniment och det var starka grejor som fordrade vädring av omklädningsrummet.

Och så var det gamla Martin Oskarsson i Motala som gjorde ett tillfälligt inhopp i moderklubben Ljungsbros reservlag. ”Mosse, Mosse ska du göra komebakk ,” ropade hans gamla kompisar vid sidlinjen. ”Nej, jag ska spela centerhalv”, blev svaret.

Svante Larsson i Boxholm var lika rapp i truten som hans fotbollsskor var stora. Han rundade av karriären med spel i Ekeby-Holaveden och hela avslutningsmatchen plågade han domaren med elaka och träffande kommentarer. Till slut fick domaren nog, sprang fram till Larsson, spände sina babyblå i Larssons nötbruna och ställde den vanliga frågan: ”Är det du eller jag som dömer, Larsson? Och fick svaret: Det är jag, men det är du som får betalningen”. Efter det svaret fick Larsson kliva av planen.

Svante blev senare en omtyckt och populär domare med, som det heter, naturlig pondus. Inledde en politisk karriär och fick senare användning för sina ”one-liners” som s-märkt kommunalråd under många år.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

En gravsten i Vadstena

  I alla officiella handlingar stavas namnet Kroeger men på gravstenen stavas det Kreuger. En oansenlig gravsten på Vadstena kyrkogård. Märkt av tidens tand och utan utsmyckningar. Här vilar stoftet av en man vars livsöde måste vara ett av det förra seklets märkligaste. Vadstenabon Bengt-Arne Gustavsson har skrivit en intressant bok om mannen som tillbringade 57 av sitt 92 år långa liv på olika institutioner varav de sista 27 på Birgittas sjukhus. Johannes Kroeger var den siste i Sverige att dömas till döden för mord 1918. Sommaren 1972 träffade jag honom tillsammans med Ulf Holmertz för Östgöta-Bladets räkning. Det var ingen journalistisk bragd utan följden av att Aftonbladets radarpar Ebba von Essen och Kai Rehn gjorde ett mittuppslag på honom. Kroeger var 90 år gammal och yttrade inte ett ord. Hans specielle vårdare, Borrud tror jag hans namn var, berättade att de tillbringade dagarna mest med att spela schack. Mellan dem rådde ett grundmurat förtroende...

340 år med släkten Ehrenkrona

Norra gaveln av Hulterstad. Hulterstads takstolar fullkomligt bågnar av Ehrenkronska släkttraditioner. Sammanlagt 340 år har 13 generationer styrt på gården och den nuvarande ägaren Carl-Erik Ehrenkrona (f-49) är den sjunde generationen i obruten följd. Den har aldrig varit ute till försäljning på den fria marknaden utan vandrat vidare genom arv och släktförbindelser. En feodal tradition utan motstycke i Mjölbytrakten. På övre våningen av Hulterstad hänger porträtt på samtliga ägare med hustrur från generalen Jakob Burensköld till och med överstelöjtnanten Carl Erik Hjalmar Ehrenkrona. Andra kända adelssläkter i annalerna är Gyldenklou, Burensköld och von Schwerin. Den förste Ehrenkrona som bodde på Hulterstad var hovstallmästare Erik Philip Gammal Ehrenkrona. Han tillträdde 1781. Han var brorson till riksrådet Karl Gustaf Gammal Ehrenkrona som var gift med Ulrika von Schwerin. Hulterstad ligger några kilometer söder om Mjölby i Svartåns dalgång mellan ån och ...

En försvarsbjässe från Storgatan

År 1990 utsåg regeringen generallöjtnant Åke Sagrén till arméchef. Ett av hans första uppdrag som nyutnämnd var en inspektion på Kvarn. Eftersom jag bott granne med Åke Sagrén på Storgatan 21 A i Motala frågade jag dåvarande redaktören för Correns lördagsläsning, Åsa Christoffersson, om jag fick göra ett knäck. Åke Sagrén växte upp i en tvårummare med två bröder. Fadern var svarvare och anställd på centrala torpedverkstan som alla andra pappor i trappuppgången, och hemvärnschef i Motala under kriget. Mamman hette Annie och var husets snällaste tant. Familjen hade djupa Motalarötter. Åkes farfar drev häståkeri och hade en liten gård i Gamla Stan. Åke berättade att han gjorde sällskap med sin far när hemvärnet gick vakt på Strömbron under kriget. Medlemskapet i hemvärnet var det enda fritidsnöje han tilläts ha. Åke och hans bröder fick inte spela fotboll med de andra grabbarna på gården, all fritid gick åt till studierna. Min äldre bror berättade att den blivande arméchefen g...