Kan inte låta bli att berätta om mina senaste mellanhavanden med Mjölby kommun. Frågan om stationshuset i Skänninge intresserar mig och i torsdags, dagen efter kommunstyrelsens behandling av ärendet, begärde jag ut information om det avtal som träffats med Skänningekulturen AB. Fick då svaret av Annika Eriksson, koordinator på kommunledningskontoret, att sekretess råder så länge protokollet inte är justerat. Annika hade förankrat beslutet hos kommunjuristen Urban Erntoft.
I fredagens Corren kan vi dock läsa en utförlig information om avtalet med kommentarer från Monika Gideskog (M) och Carina Jönsson (S). Det är helt i sin ordning för det är en rutin som jag själv introducerade som kommunreporter på Corren för tio år sedan. Så var det med den sekretessen. Lite komiskt faktiskt. Kan inte vara lätt att koordinera arbetet på den avdelningen.
Att det ändå blev en lösning till en förhållandevis låg kostnad (2 miljoner kronor) får ändå ses som en framgång för Monika Gideskog. Hon andas säkert ut när denna fråga kan avföras från dagordningen. Men när jag läser i Corren om hur mycket dessa två miljoner ska räcka till blir jag aningen skeptisk. Kommunen ska stå för nya anslutningsavgifter för va och el, ny fjärrvärmeanslutning, ny dränering samt mark- och anläggningsarbeten runt huset. Områdets belysning står kommunen också för. Den som har någon kännedom om byggfrågor vet att två miljoner inte räcker långt.
Svagheten med avtalet är dock att ingen vet vad som händer med stationshuset och dess ägare i framtiden. När kvinnan bakom Skänningekulturen inte finns mer vad finns det då för garantier för att hennes arvingar vill hålla bolaget och stationshuset vid liv? Det finns alltså en risk för att Svarte Petter hamnar i knät hos kommunen igen om tio, tjugo, trettio år. Men den dagen, den sorgen. Då sitter knappast dagens ledande politiker kvar vid rodret längre utan befinner sig på hemmet. Liksom undertecknad
Kommentarer
Skicka en kommentar