Fortsätt till huvudinnehåll

Med Svarte Petter i knät


Kan inte låta bli att berätta om mina senaste mellanhavanden med Mjölby kommun. Frågan om stationshuset i Skänninge intresserar mig och i torsdags, dagen efter kommunstyrelsens behandling av ärendet, begärde jag ut information om det avtal som träffats med Skänningekulturen AB. Fick då svaret av Annika Eriksson, koordinator på kommunledningskontoret, att sekretess råder så länge protokollet inte är justerat. Annika hade förankrat beslutet hos kommunjuristen Urban Erntoft.

I fredagens Corren kan vi dock läsa en utförlig information om avtalet med kommentarer från Monika Gideskog (M) och Carina Jönsson (S). Det är helt i sin ordning för det är en rutin som jag själv introducerade som kommunreporter på Corren för tio år sedan. Så var det med den sekretessen. Lite komiskt faktiskt. Kan inte vara lätt att koordinera arbetet på den avdelningen.

Att det ändå blev en lösning till en förhållandevis låg kostnad (2 miljoner kronor) får ändå ses som en framgång för Monika Gideskog. Hon andas säkert ut när denna fråga kan avföras från dagordningen. Men när jag läser i Corren om hur mycket dessa två miljoner ska räcka till blir jag aningen skeptisk. Kommunen ska stå för nya anslutningsavgifter för va och el, ny fjärrvärmeanslutning, ny dränering samt mark- och anläggningsarbeten runt huset. Områdets belysning står kommunen också för. Den som har någon kännedom om byggfrågor vet att två miljoner inte räcker långt.

Svagheten med avtalet är dock att ingen vet vad som händer med stationshuset och dess ägare i framtiden. När kvinnan bakom Skänningekulturen inte finns mer vad finns det då för garantier för att hennes arvingar vill hålla bolaget och stationshuset vid liv? Det finns alltså en risk för att Svarte Petter hamnar i knät hos kommunen igen om tio, tjugo, trettio år. Men den dagen, den sorgen. Då sitter knappast dagens ledande politiker kvar vid rodret längre utan befinner sig på hemmet. Liksom undertecknad

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

De okända miljardärerna på slätten

Bakom denna oansenliga fasad döljer sig ett av länets med välmående bolag.   Cloetta, Biltema och Saab är välkända i Östergötland. Men kännedomen om Runsvengruppen i Skänninge som äger varuhuskedjan ÖoB är mindre. Trots att koncernen är en veritabel pengamaskin för sina ägare. ÖoB säljer livsmedel, husgeråd, verktyg, penslar och trädgårdsredskap för nästan fyra miljarder kr per år. Den butik som inom kort öppnas i Linköping blir den hundrade i ordningen. Runsvengruppen och Biltema har två saker gemensamt. De är inte börsnoterade och håller en låg profil gentemot massmedia. Biltema fyller 50 i år och jubileumsartikeln i Corren skrevs utan att Sten-Åke Lindholm uttalade sig överhuvudtaget. Även Runsvens ägare håller distansen till medierna. Delvis beroende på en 30 år gammal historia när polisen gjorde en gryningsräd mot bolagets huvudkontor och beslagtog bokföringshandlingar för att företaget var misstänkt för varusmuggling. Påslakan hade deklarerats som vindskydd

"Bitterhet är inte min grej"

  J ohan Birath lämnar politiken definitivt den 1 mars. På lördagen avsade han sig samtliga uppdrag för socialdemokraterna. Johan har haft ledande uppdrag för sitt parti i många år och bland människor i och utanför Boxholm sågs han som Britt-Marie Johanssons självklara efterträdare, men en medlemsomröstning i partiet röstade fram Claes Sjökvist, kultursekreterare i Tranås, som partiets främsta företrädare. Valresultate t ställde all planering på ända och fick till följd av Britt-Marie Johansson sköt upp sin planerade pensionering i somras. Men nu har alltså Johan nått vägs ände åtminstone vad partipolitiken beträffar. Johan Birath har en spännande bakgrund. Började som valsverksarbetare, vidareutbildade sig till lärare och forskare. Han har skrivit såväl skönlitterära verk som flammande protestartiklar mot ysteriets nedläggning och är flitigt anlitad som föredragshållare i historia. De östgötska bibliotek, församlingshem och bygdegårdar, som inte haft besök av Johan, är lätt rä

"Åk till Linköping - skit i Mjölby"

                                                                             Användbar till mycket. K ommunal marknadsföring är inte lätt särskilt inte som orten ifråga inte har något att visa upp. Ett av de mer udda inslagen i min journalisttillvaro i Mjölby var kampanjen ”Åk till Linköping – skit i Mjölby”. Och den historien från 1982 är värd att berätta. En av de anställda på fritidskontoret ansåg att Mjölby hamnat i bakvatten när det gällde jakten på turister i konkurrens med övriga kommuner i västra länsdelen. Hans tankegång var inte originell men klarsynt. Ett stort antal resenärer passerade genom kommunen på E 4 och denna mäktiga potential utnyttjades inte. Vi måste hitta ett sätt att få åtminstone tio procent av de förbipasserande att stanna till. Vilka är de mest grundläggande behoven hos förare och passagerare? Jo, alla blir nödiga förr eller senare. Särskilt om man färdats 35 mil.   Ett utedass med vidhängande informationstavlor byggdes i Väderstad. Sagt och gjort.