Fortsätt till huvudinnehåll

Ett liv och ett kiv på Palmqvistens tid

Kaos råder i Valdemarsviks kommunfullmäktige. Kommunstyrelsens beviljas inte ansvarsfrihet på förslag av revisorerna. Sammanträdena avlöser varandra och NT:s reportrar ilar mellan sammanträdesrummen. Ingen vet vad som händer.

Av någon obekant anledning kommer jag att tänka på de tillfällen jag bevakade Vadstenas fullmäktige på 90-talet. Det första jag såg när jag kom in i lokalen var de namnlappar som prydde ledamöternas bord. Av något skäl var de vända inåt dem själva. Identitetskris?

Miljöpartisten Sten Mattsson begärde att kommunstyrelsens ordförande Tommy Palmqvist inte skulle beviljas ansvarsfrihet men det brukade han göra även när det inte var jaktsäsong på kommunalråd. Vid samma möte underhöll Mattsson ledamöterna med hur besvärligt det kunde vara med toalettbesöken under tågluffning i Europa. Jag vet inte under vilken punkt på dagordningen Mattsson lyckades smuggla in dessa synpunkter men sådana skitsaker tycktes inte bekymra ledamoten ifråga.

Måltavlan själv tog det lugnt under kaffepausen och drack både påtår och tretår. Men Palmqvist hade väl plåtmage efter många år i politiken.

Ett viktigt beslut fattades denna kväll. Huruvida Storgatan skulle vara stängd för biltrafik eller inte. Tekniska nämndens ordförande Ulf Eirevik rusade upp i talarstolen och kallade fram kommunens vaktmästare ur kulisserna. Denne berättade detaljerat om hur svårt kommunens personal skulle få att hämta posten på Posten vars lokaler ligger i norra ändan av gatan. Att inhämta den egna personalens synpunkter borde väl ha klarats av i ett tidigare skede av beslutsprocessen, kan man tycka.

Trots detta inlägg i grefvens tid beslutade församlingen att göra Storgatan till gågata och så ser det väl fortfarande ut.

Se det var ett liv och kiv på Palmqvistens tid.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Nepotism var ordet sa Bill

Nepotism var ordet sa Bill. Nepotism var ordet sa Bull. Ni känner alla igen Gösta Knutssons kommenterande katter i Pelle Svanlös. För nepotism är vad det handlar om när utbildningsförvaltningens chef Ingela Appelsved ger jobb och kontrakt åt sin 24-årige son. Hon tycks ha förväxlat sin roll som mor och förvaltningschef. När hon intervjuas i Corren och säger ”att då får han väl chansen då” låter det som detta vore ett beslut fattat efter familjeråd kring köksbordet där hemma. Men Ingela Appelsved är faktiskt chef för en förvaltning med en budget på 138 miljoner kronor (12,6 procent av kommunens totala budget) och då måste skattebetalarna förvänta sig bättre omdöme. Radio Östergötland intervjuade igår utbildningsnämndens ordförande Christina Knutsson © som kom till Appelsveds försvar. Det var inget övertygande sådant. Christina anser att handläggningen varit transparent och ordentlig. Transparent? Ja, det är knappast kommunen som åstadkommit denna transparens eftersom varken ...

Mera kulor i klubbkassan

P å söndag spelar Mjölby Hockey en viktig kvalmatch mot Kalmar på hemmaplan. Hallen har under sina 30 år haft flera olika namn men heter numera Toyota Material Handling Arena, döpt efter ortens största tillverkningsföretag När började små och stora idrottsföreningar sälja ut namnen på sina anläggningar? Någon som minns när Idrottsparkar och - vallar fick mer eller mindre svårbegripliga namn hämtade från skiftande branscher? Idrottsparken i Norrköping heter numera Östgötaporten men det är bara C Mores kommentatorer som säger så. 80 procent av surbullarna säger Parken eller Nya Parken. Den stora hockeyarenan har redan hunnit byta namn en gång och heter Saab Arena. Vi får se när det är dags för namnbyte igen. På sätt och vis är det två olika världar som möts. När Östgötaporten och IFK höll gemensam presskonferens för att presentera namnbytet fick fastighetsbolagets marknadschef bokstavera namnet för journalisterna. Toyota Material Handling Arena går att identif...

En gravsten i Vadstena

  I alla officiella handlingar stavas namnet Kroeger men på gravstenen stavas det Kreuger. En oansenlig gravsten på Vadstena kyrkogård. Märkt av tidens tand och utan utsmyckningar. Här vilar stoftet av en man vars livsöde måste vara ett av det förra seklets märkligaste. Vadstenabon Bengt-Arne Gustavsson har skrivit en intressant bok om mannen som tillbringade 57 av sitt 92 år långa liv på olika institutioner varav de sista 27 på Birgittas sjukhus. Johannes Kroeger var den siste i Sverige att dömas till döden för mord 1918. Sommaren 1972 träffade jag honom tillsammans med Ulf Holmertz för Östgöta-Bladets räkning. Det var ingen journalistisk bragd utan följden av att Aftonbladets radarpar Ebba von Essen och Kai Rehn gjorde ett mittuppslag på honom. Kroeger var 90 år gammal och yttrade inte ett ord. Hans specielle vårdare, Borrud tror jag hans namn var, berättade att de tillbringade dagarna mest med att spela schack. Mellan dem rådde ett grundmurat förtroende...