När övergår allmänintresse till egenintresse? Det har jag haft anledning att fundera på alltsedan ett möte i Mjölby kommunfullmäktige 2002 när den första vindkraftplanen skulle antas. En majoritet av fullmäktigeledamöterna tyckte att byggnadskontoret gjort ett gediget arbete som gjort rimliga avvägningar mellan natur och miljö. Slättbygden i kommunens sydvästra kring Bjälbo ansågs lämplig för lokalisering av flera vindkraftverk om hänsyn togs till de vackra kyrkbyarna på slätten. Däremot var inte norra delen av kommunen (f d Bobergs kommun) särskilt bra ansåg utredarna och skogsbygden i söder kom inte på tal. Någon enstaka ledamot var skeptisk till vindkraft överhuvudtaget
Nu började det röra på sig i bänkarna, särskilt bland centerpartister och moderater. Varför var inte den eller den trakten lämplig att placera vindkraftverk i, var en vanlig fråga. Vad hade dessa ledamöter gemensamt? Jo, de var gårdsägare och började agera för sina och sina släktingars intressen. De såg möjligheten till en lönsam, skattesubventionerad affär försvinna.
Plötsligt var det inte längre frågan om kommunens bästa eller ens partiets bästa. Egenintresset sken igenom på ett ogenerat sätt och de brydde sig inte ens om att försöka kamouflera det.
Nåväl vindkraftplanen gick igenom och sedan dess har antalet vindkraftverk vuxit enormt särskilt i trakten av Skänninge. En orsak har varit att kommunägda Mjölby Svartådalen Energi engagerat sig. Vindkraftplanen är numera överspelad och en ny är på gång. Restriktionen om att inte bygga i skogen finns inte längre. Bara försvarsmaktens protester kring flyget har satt ett tillfälligt (?) stopp på östgötaslätten.
Debatten fick ett märkligt efterspel för min del. Efter artikeln blev jag mejlbombad av en ingenjör på något vindkraftvänligt forskningsinstitut som inte tyckte att min artikel var tillräckligt positiv. Han räknade med att alla journalister borde sjunga vindkraftsevangeliets lov. Det hjälpte inte att jag förklarade att jag gjorde ett refererat av vad som sades i talarstolen och att mina egna åsikter var ointressanta. Han tystnade inte förrän jag påpekade att det var märkligt att han, som inte var på plats, var bättre informerad om hur diskussionerna gick än jag. Ingenjören visste allt om vindkraft men om beslutsprocessen i en kommun visste han föga.
Miljörörelsen är den nya religionen som inte får ifrågasättas.
I morgon är det Broarnas dag och då brukade ett kommunalt miljöstipendium delas ut. För knappt tio år sedan gick det till en lantbrukare i Skänningetrakten som var en vindkraftpionjär. En kommunal tjänsteman och jag delade bil ut till lantbrukarens bostad. Efter att denne delat ut stipendiet och läst upp motiveringen var det dags för intervju. Varför har du byggt vindkraftverk var min inledande fråga. ”För att min rörelse ska ha ett tredje ben att stå på förutom potatisen och övriga odlingar”, blev svaret. Bara ekonomiska argument, inte ett ord om miljön. Det märktes tydligt att tjänstemannen inte var glad åt svaret. Odalmannen var nog inte mediatränad. Tjänstemannen var ingen muntergök i vanliga fall och bilfärden hem till Mjölby blev helt tyst.
Kommunens miljöpris delas inte ut längre. Orsaken lär vara kandidatbrist.
Kommentarer
Skicka en kommentar