En författare under ytan

Jag är en stor konsument av deckare och thrillers. Ibland undrar jag om jag inte lägger ner för mycket tid på genren och anledningen är Anders Jallais Spionen på FRA. Jag valde boken mycket på grund av författarens bakgrund. Anders Jallai är före detta stridspilot och dykare. Han hittade den sovjetiska ubåten S 7 på svenskt vatten 1998 och den försvunna D 3:an 2003. En riktig machokille.

Spionen på FRA handlar mycket om de sovjetiska ubåtskränkningarna på 80-talet samt intriger och maktspel mellan Säpo, SSI, SSG, MI 5, KGB och GRU, hemliga arkiv och dubbla lojaliteter. Befattningshavarnas namn är lätt kamouflerade men inte svåra att identifiera. Ibland är det svårt att urskilja var fronterna går. Trots logiska luckor, svårförklarliga vändningar och ett klyschigt språk (hans isblå ögon borrade sig in i förhörsledarens vattniga dito) var jag beredd att ge boken en chans. Handlingen drevs framåt och nyfikenheten på hur den ska sluta ökade.

Tills jag nådde sid 266 där Jallai beskriver en häktningsförhandling eller häktningsframställan som han föredrar att kalla den. Lokalen är Norrtälje polisstation, inte en domstol, en kriminalassistent (den titeln existerar inte längre hos svensk polis) leder förhandlingarna, en kroppsbesiktning görs av den misstänkte våldtäktsmannen ett par veckor efter det påstådda brottet och slutligen fattar åklagaren beslut om häktning. Någon domare existerar inte i Jallais juridiska värld. Om författaren missar researchen i något så lättkontrollerat som en svensk häktningsförhandling, hur mycket har han då missat av research på övriga områden? Och finns det inga redaktörer på Pocketförlaget som kan redigera texten?

Anders Jallai är med all säkerhet en kompetent dykare men som författare har han en del att lära. Konspirationsresonemangen är många, långa och tröttande och beskrivningen av actionscenerna förhållandevis tama. Författaren har även skrivit Landsförrädaren som handlar om Palmemordet, men den lär jag inte köpa.