Fortsätt till huvudinnehåll

Drömmarnas palats i Mantorp

Ett drömpalats, 40 år gammalt.

1972
hamnade jag och hustrun i en jättelång bilkö på E 4. Vi var på väg från Linköping till Vadstena och skulle svänga in på väg 206 vid Mantorp. Ett par hundra meter från avfarten tog det tvärstopp och vi blev sittande i 45 minuter. Vi var övertygade om att en allvarlig trafikolycka inträffat men så var inte fallet. Det var Mobilias invigning som lockade man ur huse en gråkall söndagseftermiddag och proppade igen parkeringsplats och tillfartsvägar.

Kom att tänka på den episoden när jag läste om Mobilias tänkta utbyggnad. 20 000 kvm ska bli 60 000. Sedan början av 70-talet har varuhuset haft både med- och motgångar. De första 10-15 åren var goda men sedan började nerförsbacken. Antalet konkurser var nästan lika många som antalet besökare i specialbutikerna. Butiker försvann, andra tillkom och antalet ombyggnader var många. Det är i regel gott om plats på den jättelika parkeringsplatsen.

En förbättring skedde när City Gross öppnade för tiotalet år sedan men det är fortfarande ödsligt i våningen under livsmedelsjätten. City Gross har lovat vara kvar till 2025 och det är huvudskälet till att den norska fastighetsägaren vågar satsa på nytt.

Men jag tror att 60 000 kvm varuhus är en utopi. Jag vet inte hur många misslyckade satsningar jag skrivit om i Corren under årens lopp. Vid ett tillfälle handlade det om ett motellbygge, vid ett annat tillfälle om ett jättelikt hämtlager för elektronikvaror likt det som Net-On-Net driver på Torvinge. På andra sidan Västerlösavägen finns ett område där Skanska ville bygga affärshus för några år sedan men ingenting har hänt där heller.

Jag tror att konkurrensen från Tornby är övermäktig och att de norska ägarna har missbedömt svenskarnas konsumtionsbegär. Vi har inga oljefonder att ösa ur. Om utbyggnaden med 40 000 kvm mot alla odds blir av innebär det dödsstöten för den redan sargade centrumhandeln i Mjölby. Undrar just om kommunledningen har någon strategi för detta?

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Nepotism var ordet sa Bill

Nepotism var ordet sa Bill. Nepotism var ordet sa Bull. Ni känner alla igen Gösta Knutssons kommenterande katter i Pelle Svanlös. För nepotism är vad det handlar om när utbildningsförvaltningens chef Ingela Appelsved ger jobb och kontrakt åt sin 24-årige son. Hon tycks ha förväxlat sin roll som mor och förvaltningschef. När hon intervjuas i Corren och säger ”att då får han väl chansen då” låter det som detta vore ett beslut fattat efter familjeråd kring köksbordet där hemma. Men Ingela Appelsved är faktiskt chef för en förvaltning med en budget på 138 miljoner kronor (12,6 procent av kommunens totala budget) och då måste skattebetalarna förvänta sig bättre omdöme. Radio Östergötland intervjuade igår utbildningsnämndens ordförande Christina Knutsson © som kom till Appelsveds försvar. Det var inget övertygande sådant. Christina anser att handläggningen varit transparent och ordentlig. Transparent? Ja, det är knappast kommunen som åstadkommit denna transparens eftersom varken ...

Mera kulor i klubbkassan

P å söndag spelar Mjölby Hockey en viktig kvalmatch mot Kalmar på hemmaplan. Hallen har under sina 30 år haft flera olika namn men heter numera Toyota Material Handling Arena, döpt efter ortens största tillverkningsföretag När började små och stora idrottsföreningar sälja ut namnen på sina anläggningar? Någon som minns när Idrottsparkar och - vallar fick mer eller mindre svårbegripliga namn hämtade från skiftande branscher? Idrottsparken i Norrköping heter numera Östgötaporten men det är bara C Mores kommentatorer som säger så. 80 procent av surbullarna säger Parken eller Nya Parken. Den stora hockeyarenan har redan hunnit byta namn en gång och heter Saab Arena. Vi får se när det är dags för namnbyte igen. På sätt och vis är det två olika världar som möts. När Östgötaporten och IFK höll gemensam presskonferens för att presentera namnbytet fick fastighetsbolagets marknadschef bokstavera namnet för journalisterna. Toyota Material Handling Arena går att identif...

En gravsten i Vadstena

  I alla officiella handlingar stavas namnet Kroeger men på gravstenen stavas det Kreuger. En oansenlig gravsten på Vadstena kyrkogård. Märkt av tidens tand och utan utsmyckningar. Här vilar stoftet av en man vars livsöde måste vara ett av det förra seklets märkligaste. Vadstenabon Bengt-Arne Gustavsson har skrivit en intressant bok om mannen som tillbringade 57 av sitt 92 år långa liv på olika institutioner varav de sista 27 på Birgittas sjukhus. Johannes Kroeger var den siste i Sverige att dömas till döden för mord 1918. Sommaren 1972 träffade jag honom tillsammans med Ulf Holmertz för Östgöta-Bladets räkning. Det var ingen journalistisk bragd utan följden av att Aftonbladets radarpar Ebba von Essen och Kai Rehn gjorde ett mittuppslag på honom. Kroeger var 90 år gammal och yttrade inte ett ord. Hans specielle vårdare, Borrud tror jag hans namn var, berättade att de tillbringade dagarna mest med att spela schack. Mellan dem rådde ett grundmurat förtroende...