Fortsätt till huvudinnehåll

Hybris i Mjölby kommun


Hajar till inför Mjölby kommuns reklamskylt på Rv 32 utanför Skänninge. ”26 001 – snart 30 000” förkunnar skylten. Frisk vågat, hälften vunnet?

Hemmavid kontrollerar jag befolkningsstatistiken på kommunens hemsida. Under perioden 31 december 2007 – 25 januari 2012 har befolkningen ökat från 25 535 till 26 080. En ökning på 545 personer eller i snitt 109 per år.

30 000 – 26 080 = 3 920 människor. Med denna ökningstakt tar det knappt 36 år att uppnå 30 000 invånare om inte lektor Olssons matematiklektioner på Platenskolan var helt uppåt väggarna för mer än 40 år sedan.

Javisst unnar jag en kommuns ledning att vara lite fräck och frispråkig i marknadsföringen men proportionerna är orimliga. Vad är det för mening att presentera siffror som i bästa fall tar över 30 år att uppnå? Eller vad är det för naturlag som säger att det blir en ökning överhuvudtaget? Fram till 2007 minskade befolkningen under flera år.

Fem år är ett rimligt planeringsperspektiv för en kommun. Då förutsätter siffrorna en genomsnittlig befolkningsökning på 784 personer per år. Vilka krav ställer det på skolor, förskolor, äldreomsorg och bostadsbyggande?

Finansminister Gunnar Sträng sa så här på 1970-talet. Om vi lägger ihop samtliga svenska kommuners befolkningsprognoser är vi uppe i 30 miljoner vid kommande sekelskifte.

Finns då ett egenvärde för en kommun att växa? Både ja och nej. Det kommunala skatteutjämningssystemet ser till att de direkta ekonomiska effekterna blir noll. Däremot har antalet invånare en indirekt effekt för den kommersiella servicegraden. De många tomma butikslokalerna i Gallerian och på Kungsvägen är ett varningstecken.

Boxholms kommun har valt en annan väg. I det senaste planeringsdokumentet har ks majoritet avstått från att skriva befolkningsmål. Lugnast så kanske.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Nepotism var ordet sa Bill

Nepotism var ordet sa Bill. Nepotism var ordet sa Bull. Ni känner alla igen Gösta Knutssons kommenterande katter i Pelle Svanlös. För nepotism är vad det handlar om när utbildningsförvaltningens chef Ingela Appelsved ger jobb och kontrakt åt sin 24-årige son. Hon tycks ha förväxlat sin roll som mor och förvaltningschef. När hon intervjuas i Corren och säger ”att då får han väl chansen då” låter det som detta vore ett beslut fattat efter familjeråd kring köksbordet där hemma. Men Ingela Appelsved är faktiskt chef för en förvaltning med en budget på 138 miljoner kronor (12,6 procent av kommunens totala budget) och då måste skattebetalarna förvänta sig bättre omdöme. Radio Östergötland intervjuade igår utbildningsnämndens ordförande Christina Knutsson © som kom till Appelsveds försvar. Det var inget övertygande sådant. Christina anser att handläggningen varit transparent och ordentlig. Transparent? Ja, det är knappast kommunen som åstadkommit denna transparens eftersom varken ...

Mera kulor i klubbkassan

P å söndag spelar Mjölby Hockey en viktig kvalmatch mot Kalmar på hemmaplan. Hallen har under sina 30 år haft flera olika namn men heter numera Toyota Material Handling Arena, döpt efter ortens största tillverkningsföretag När började små och stora idrottsföreningar sälja ut namnen på sina anläggningar? Någon som minns när Idrottsparkar och - vallar fick mer eller mindre svårbegripliga namn hämtade från skiftande branscher? Idrottsparken i Norrköping heter numera Östgötaporten men det är bara C Mores kommentatorer som säger så. 80 procent av surbullarna säger Parken eller Nya Parken. Den stora hockeyarenan har redan hunnit byta namn en gång och heter Saab Arena. Vi får se när det är dags för namnbyte igen. På sätt och vis är det två olika världar som möts. När Östgötaporten och IFK höll gemensam presskonferens för att presentera namnbytet fick fastighetsbolagets marknadschef bokstavera namnet för journalisterna. Toyota Material Handling Arena går att identif...

En gravsten i Vadstena

  I alla officiella handlingar stavas namnet Kroeger men på gravstenen stavas det Kreuger. En oansenlig gravsten på Vadstena kyrkogård. Märkt av tidens tand och utan utsmyckningar. Här vilar stoftet av en man vars livsöde måste vara ett av det förra seklets märkligaste. Vadstenabon Bengt-Arne Gustavsson har skrivit en intressant bok om mannen som tillbringade 57 av sitt 92 år långa liv på olika institutioner varav de sista 27 på Birgittas sjukhus. Johannes Kroeger var den siste i Sverige att dömas till döden för mord 1918. Sommaren 1972 träffade jag honom tillsammans med Ulf Holmertz för Östgöta-Bladets räkning. Det var ingen journalistisk bragd utan följden av att Aftonbladets radarpar Ebba von Essen och Kai Rehn gjorde ett mittuppslag på honom. Kroeger var 90 år gammal och yttrade inte ett ord. Hans specielle vårdare, Borrud tror jag hans namn var, berättade att de tillbringade dagarna mest med att spela schack. Mellan dem rådde ett grundmurat förtroende...