Pertti Ylermi Lindgren vände upp och ner på Motala under några händelserika höstdagar i början av 60-talet. Under namnet greve Oxenstierna charmade han stadens societet och lät sig bjudas på middag hos Rotary. I själva verket var han en sol-och-vårare som inte kunde betala hotellräkningen. Motala-Greven förekom i många tidningsartiklar den hösten.
Middagen på Rotary var hans ingång till stans socialt etablerade kretsar. Rektor Dahlén på läroverket (nuvarande Zederslundsskolan) bjöd in honom för att hålla morgonsamling i aulan och direktör Näslund på Luxor guidade personligen ”greven” på den stora radio- och TV-fabriken.
Avslöjande var lika trivialt som banalt. En kvinnlig hotellportier misstänkte att han skulle smita från notan och kontaktade polisen. ”En karl som går klädd i smoking till vardags är det något skumt med”, resonerade hon. Efter det samtalet förpassades Lindgren till finkan.
Pertti Lindgren var en ökänd sol-och-vårare (som bl a utgav sig för att vara gynekolog) och bedrog under ett tiotal år drygt 270 kvinnor i Sverige och Finland och lurade av dem närmare 4 miljoner kronor. Han var förlovad 76 gånger. Det lär vara någon sorts inofficiellt rekord. En mästare på att lura kvinnor alltså men i Motalafallet var det samhällets stöttepelare som lurades upp på läktaren för att köpa korv.
Lindgren använde sig av fler falska namn än William Oxenstierna under sina turnéer. Dagar Efraim Melin, Toni Peter Alexander, Benjamino Giovanni Torrini, Gunnar von Heidenstam och Bernhard von Creutz.
Filmer på Youtube visar en mörk man med bakåtkammat hår, polisonger, en vältrimmad tangorabatt och vita tänder. Han hade nog vad många på den tiden kallade kvinnotycke. Och det är klart att i hans bransch är det väl en fördel om man inte ser ut om Ringaren i Notre Dame. Det spelades också in en film, ”The Duke”, med Lindgren själv i huvudrollen. Mellan varven uppträdde han som tangosångare på Finlandsfärjorna men utbildade sig senare till undersköterska och bosatte sig i Stockholm.
Sin goda svenska förklarade han med att han var krigsbarn som tillbringat flera år på ett gods i Mellansverige. Lindgren hade alltid en detaljerad och övertygande historia att berätta om sin bakgrund.
Jag är fascinerad över sådana här historier och över att folk är så lättlurade och faller för fina titlar och fagert tal. Det är svårt för er unga att föreställa sig men titelsjuka och fjäsk för överheten var vanligt på 60-talet i en liten stad som Motala. Lindgren spelade skickligt på den strängen.
Det var naturligtvis en tragedi för de drabbade kvinnorna men det förekom inget våld. I Motalafallet var det mest underhållning. Det var åtskilliga Motalabor som fick sig ett gott skratt på rektorns och direktörens bekostnad. Direktör Näslund var en arrogant typ och impopulär på Luxor.
Lindgren behöll sitt goda humör i arresten och underhöll polisen med dråpliga historier. Han fick sitta några dagar innan han transporterades till ett annat polisdistrikt. Poliserna hade roligt åt hans eskapader liksom resten av stans befolkning.
Den brittiska tidningen the Economist har skrivit så här om supersvindlaren framför alla andra, tändstickskungen Ivar Kreuger: ”En fascinerande inblick i hur samhällets högre kretsar faller offer för färgstarka karaktärer”. Det omdömet gäller också för Pertti Lindgren.
Källor: Boken "Konsten att berätta en historia" av Anders Sundelin (Ordfront), egna minnen och intervju med polisman.
http://www.youtube.com/watch?v=R2bororEPFo
Middagen på Rotary var hans ingång till stans socialt etablerade kretsar. Rektor Dahlén på läroverket (nuvarande Zederslundsskolan) bjöd in honom för att hålla morgonsamling i aulan och direktör Näslund på Luxor guidade personligen ”greven” på den stora radio- och TV-fabriken.
Avslöjande var lika trivialt som banalt. En kvinnlig hotellportier misstänkte att han skulle smita från notan och kontaktade polisen. ”En karl som går klädd i smoking till vardags är det något skumt med”, resonerade hon. Efter det samtalet förpassades Lindgren till finkan.
Pertti Lindgren var en ökänd sol-och-vårare (som bl a utgav sig för att vara gynekolog) och bedrog under ett tiotal år drygt 270 kvinnor i Sverige och Finland och lurade av dem närmare 4 miljoner kronor. Han var förlovad 76 gånger. Det lär vara någon sorts inofficiellt rekord. En mästare på att lura kvinnor alltså men i Motalafallet var det samhällets stöttepelare som lurades upp på läktaren för att köpa korv.
Lindgren använde sig av fler falska namn än William Oxenstierna under sina turnéer. Dagar Efraim Melin, Toni Peter Alexander, Benjamino Giovanni Torrini, Gunnar von Heidenstam och Bernhard von Creutz.
Filmer på Youtube visar en mörk man med bakåtkammat hår, polisonger, en vältrimmad tangorabatt och vita tänder. Han hade nog vad många på den tiden kallade kvinnotycke. Och det är klart att i hans bransch är det väl en fördel om man inte ser ut om Ringaren i Notre Dame. Det spelades också in en film, ”The Duke”, med Lindgren själv i huvudrollen. Mellan varven uppträdde han som tangosångare på Finlandsfärjorna men utbildade sig senare till undersköterska och bosatte sig i Stockholm.
Sin goda svenska förklarade han med att han var krigsbarn som tillbringat flera år på ett gods i Mellansverige. Lindgren hade alltid en detaljerad och övertygande historia att berätta om sin bakgrund.
Jag är fascinerad över sådana här historier och över att folk är så lättlurade och faller för fina titlar och fagert tal. Det är svårt för er unga att föreställa sig men titelsjuka och fjäsk för överheten var vanligt på 60-talet i en liten stad som Motala. Lindgren spelade skickligt på den strängen.
Det var naturligtvis en tragedi för de drabbade kvinnorna men det förekom inget våld. I Motalafallet var det mest underhållning. Det var åtskilliga Motalabor som fick sig ett gott skratt på rektorns och direktörens bekostnad. Direktör Näslund var en arrogant typ och impopulär på Luxor.
Lindgren behöll sitt goda humör i arresten och underhöll polisen med dråpliga historier. Han fick sitta några dagar innan han transporterades till ett annat polisdistrikt. Poliserna hade roligt åt hans eskapader liksom resten av stans befolkning.
Den brittiska tidningen the Economist har skrivit så här om supersvindlaren framför alla andra, tändstickskungen Ivar Kreuger: ”En fascinerande inblick i hur samhällets högre kretsar faller offer för färgstarka karaktärer”. Det omdömet gäller också för Pertti Lindgren.
Källor: Boken "Konsten att berätta en historia" av Anders Sundelin (Ordfront), egna minnen och intervju med polisman.
http://www.youtube.com/watch?v=R2bororEPFo
Kommentarer
Skicka en kommentar