Äntligen har Cecilia Vilhelmsson svarat på Correns insändarsida (27 april). Tyvärr finns det inget i hennes korta text som vittnar om kraft och driv i projektet och inga argument som övertygar mig om att det finns en möjlighet att realisera de luftiga visionerna. Jag tvivlar på att det inledande projektet med två punkthus i kvarteret Rosenkammaren blir av nästa år. Blåklintsbuss kan nog fortsättningsvis parkera sin fordon vid lokstallarna utan att oroa sig för framtiden.
I alla officiella handlingar stavas namnet Kroeger men på gravstenen stavas det Kreuger. En oansenlig gravsten på Vadstena kyrkogård. Märkt av tidens tand och utan utsmyckningar. Här vilar stoftet av en man vars livsöde måste vara ett av det förra seklets märkligaste. Vadstenabon Bengt-Arne Gustavsson har skrivit en intressant bok om mannen som tillbringade 57 av sitt 92 år långa liv på olika institutioner varav de sista 27 på Birgittas sjukhus. Johannes Kroeger var den siste i Sverige att dömas till döden för mord 1918. Sommaren 1972 träffade jag honom tillsammans med Ulf Holmertz för Östgöta-Bladets räkning. Det var ingen journalistisk bragd utan följden av att Aftonbladets radarpar Ebba von Essen och Kai Rehn gjorde ett mittuppslag på honom. Kroeger var 90 år gammal och yttrade inte ett ord. Hans specielle vårdare, Borrud tror jag hans namn var, berättade att de tillbringade dagarna mest med att spela schack. Mellan dem rådde ett grundmurat förtroende...
Kommentarer
Skicka en kommentar