Fortsätt till huvudinnehåll

En träta på en badstrand



25 grader varmt, en inbjudande sandstrand och en svalkande insjö. Bleklagda svenskar som fördriver tiden mellan baden med läsning, korsord, badminton och kaffedrickande. Ett billigt och okomplicerat nöje som pågått i Sverige i snart hundra år under de få sommardagar vädret så tillåter.

Men så enkelt är det inte i Pinnarp i Kinda kommun. Striden kring badstranden börjar alltmer likna en tragikomisk fars. Det senaste inslaget är att en sommargäst, Karin Schibbye, gjort ”intrång” på badstranden medförande kontraband i form av en kaffekorg. Campingens ägare har försökt hindra henne, dock utan att använda våld, och en campinggäst har farit ut i otidigheter. För detta tilltag har hon blivit anmäld för ofredande.

Vem har rätt och vem har fel? Ja, den frågan är inte lätt att svara på. Det finns jurister som har olika uppfattning om allemansrätten. Ägarparet Seegers må ha retat upp lokalbefolkningen men har uppbackning av campinggästerna. Det framgick med önskvärd tydlighet i Torbjörn Lindqvists grundliga artikel i Corren idag. Oavsett det juridiska läget har ett lokalt turistföretag som är i obalans med en majoritet av befolkningen inga goda framtidsodds. Annika Seegers antyder ju också att en försäljning av campingen kan bli följden av denna träta. Kommunen verkar inte ha något att komma med för att bilägga tvisten.

Sett så här på några mils avstånd kan jag tycka att historien har ett visst underhållningsvärde – revirpinkande brukar ha den effekten på mig - men den uppfattningen har nog inte de närmast inblandade. Undrar om det finns någon motsvarighet till detta i vårt avlånga land.

Kindapolisen verkar inte ha mottagit anmälan om ofredande med någon större entusiasm. Myndighetens rättsenhet ska utreda juridiken och innan den är klar har badsäsongen övergått i sju månaders mörker, is och kyla. Sånt brukar ha en dämpande effekt på allehanda stridstuppar. Mitt tips är att anmälan hamnar i det runda arkiv som polisen så gärna använder för det som på polissvenska kallas mängdbrott.

Noterade ni den anmälda damens efternamn? Schibbye. Hon har klarat värre prövningar än en träta på en badstrand.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Nepotism var ordet sa Bill

Nepotism var ordet sa Bill. Nepotism var ordet sa Bull. Ni känner alla igen Gösta Knutssons kommenterande katter i Pelle Svanlös. För nepotism är vad det handlar om när utbildningsförvaltningens chef Ingela Appelsved ger jobb och kontrakt åt sin 24-årige son. Hon tycks ha förväxlat sin roll som mor och förvaltningschef. När hon intervjuas i Corren och säger ”att då får han väl chansen då” låter det som detta vore ett beslut fattat efter familjeråd kring köksbordet där hemma. Men Ingela Appelsved är faktiskt chef för en förvaltning med en budget på 138 miljoner kronor (12,6 procent av kommunens totala budget) och då måste skattebetalarna förvänta sig bättre omdöme. Radio Östergötland intervjuade igår utbildningsnämndens ordförande Christina Knutsson © som kom till Appelsveds försvar. Det var inget övertygande sådant. Christina anser att handläggningen varit transparent och ordentlig. Transparent? Ja, det är knappast kommunen som åstadkommit denna transparens eftersom varken ...

Mera kulor i klubbkassan

P å söndag spelar Mjölby Hockey en viktig kvalmatch mot Kalmar på hemmaplan. Hallen har under sina 30 år haft flera olika namn men heter numera Toyota Material Handling Arena, döpt efter ortens största tillverkningsföretag När började små och stora idrottsföreningar sälja ut namnen på sina anläggningar? Någon som minns när Idrottsparkar och - vallar fick mer eller mindre svårbegripliga namn hämtade från skiftande branscher? Idrottsparken i Norrköping heter numera Östgötaporten men det är bara C Mores kommentatorer som säger så. 80 procent av surbullarna säger Parken eller Nya Parken. Den stora hockeyarenan har redan hunnit byta namn en gång och heter Saab Arena. Vi får se när det är dags för namnbyte igen. På sätt och vis är det två olika världar som möts. När Östgötaporten och IFK höll gemensam presskonferens för att presentera namnbytet fick fastighetsbolagets marknadschef bokstavera namnet för journalisterna. Toyota Material Handling Arena går att identif...

En gravsten i Vadstena

  I alla officiella handlingar stavas namnet Kroeger men på gravstenen stavas det Kreuger. En oansenlig gravsten på Vadstena kyrkogård. Märkt av tidens tand och utan utsmyckningar. Här vilar stoftet av en man vars livsöde måste vara ett av det förra seklets märkligaste. Vadstenabon Bengt-Arne Gustavsson har skrivit en intressant bok om mannen som tillbringade 57 av sitt 92 år långa liv på olika institutioner varav de sista 27 på Birgittas sjukhus. Johannes Kroeger var den siste i Sverige att dömas till döden för mord 1918. Sommaren 1972 träffade jag honom tillsammans med Ulf Holmertz för Östgöta-Bladets räkning. Det var ingen journalistisk bragd utan följden av att Aftonbladets radarpar Ebba von Essen och Kai Rehn gjorde ett mittuppslag på honom. Kroeger var 90 år gammal och yttrade inte ett ord. Hans specielle vårdare, Borrud tror jag hans namn var, berättade att de tillbringade dagarna mest med att spela schack. Mellan dem rådde ett grundmurat förtroende...