Fortsätt till huvudinnehåll

En träta på en badstrand



25 grader varmt, en inbjudande sandstrand och en svalkande insjö. Bleklagda svenskar som fördriver tiden mellan baden med läsning, korsord, badminton och kaffedrickande. Ett billigt och okomplicerat nöje som pågått i Sverige i snart hundra år under de få sommardagar vädret så tillåter.

Men så enkelt är det inte i Pinnarp i Kinda kommun. Striden kring badstranden börjar alltmer likna en tragikomisk fars. Det senaste inslaget är att en sommargäst, Karin Schibbye, gjort ”intrång” på badstranden medförande kontraband i form av en kaffekorg. Campingens ägare har försökt hindra henne, dock utan att använda våld, och en campinggäst har farit ut i otidigheter. För detta tilltag har hon blivit anmäld för ofredande.

Vem har rätt och vem har fel? Ja, den frågan är inte lätt att svara på. Det finns jurister som har olika uppfattning om allemansrätten. Ägarparet Seegers må ha retat upp lokalbefolkningen men har uppbackning av campinggästerna. Det framgick med önskvärd tydlighet i Torbjörn Lindqvists grundliga artikel i Corren idag. Oavsett det juridiska läget har ett lokalt turistföretag som är i obalans med en majoritet av befolkningen inga goda framtidsodds. Annika Seegers antyder ju också att en försäljning av campingen kan bli följden av denna träta. Kommunen verkar inte ha något att komma med för att bilägga tvisten.

Sett så här på några mils avstånd kan jag tycka att historien har ett visst underhållningsvärde – revirpinkande brukar ha den effekten på mig - men den uppfattningen har nog inte de närmast inblandade. Undrar om det finns någon motsvarighet till detta i vårt avlånga land.

Kindapolisen verkar inte ha mottagit anmälan om ofredande med någon större entusiasm. Myndighetens rättsenhet ska utreda juridiken och innan den är klar har badsäsongen övergått i sju månaders mörker, is och kyla. Sånt brukar ha en dämpande effekt på allehanda stridstuppar. Mitt tips är att anmälan hamnar i det runda arkiv som polisen så gärna använder för det som på polissvenska kallas mängdbrott.

Noterade ni den anmälda damens efternamn? Schibbye. Hon har klarat värre prövningar än en träta på en badstrand.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

De okända miljardärerna på slätten

Bakom denna oansenliga fasad döljer sig ett av länets med välmående bolag.   Cloetta, Biltema och Saab är välkända i Östergötland. Men kännedomen om Runsvengruppen i Skänninge som äger varuhuskedjan ÖoB är mindre. Trots att koncernen är en veritabel pengamaskin för sina ägare. ÖoB säljer livsmedel, husgeråd, verktyg, penslar och trädgårdsredskap för nästan fyra miljarder kr per år. Den butik som inom kort öppnas i Linköping blir den hundrade i ordningen. Runsvengruppen och Biltema har två saker gemensamt. De är inte börsnoterade och håller en låg profil gentemot massmedia. Biltema fyller 50 i år och jubileumsartikeln i Corren skrevs utan att Sten-Åke Lindholm uttalade sig överhuvudtaget. Även Runsvens ägare håller distansen till medierna. Delvis beroende på en 30 år gammal historia när polisen gjorde en gryningsräd mot bolagets huvudkontor och beslagtog bokföringshandlingar för att företaget var misstänkt för varusmuggling. Påslakan hade deklarerats som vindskydd

"Bitterhet är inte min grej"

  J ohan Birath lämnar politiken definitivt den 1 mars. På lördagen avsade han sig samtliga uppdrag för socialdemokraterna. Johan har haft ledande uppdrag för sitt parti i många år och bland människor i och utanför Boxholm sågs han som Britt-Marie Johanssons självklara efterträdare, men en medlemsomröstning i partiet röstade fram Claes Sjökvist, kultursekreterare i Tranås, som partiets främsta företrädare. Valresultate t ställde all planering på ända och fick till följd av Britt-Marie Johansson sköt upp sin planerade pensionering i somras. Men nu har alltså Johan nått vägs ände åtminstone vad partipolitiken beträffar. Johan Birath har en spännande bakgrund. Började som valsverksarbetare, vidareutbildade sig till lärare och forskare. Han har skrivit såväl skönlitterära verk som flammande protestartiklar mot ysteriets nedläggning och är flitigt anlitad som föredragshållare i historia. De östgötska bibliotek, församlingshem och bygdegårdar, som inte haft besök av Johan, är lätt rä

"Åk till Linköping - skit i Mjölby"

                                                                             Användbar till mycket. K ommunal marknadsföring är inte lätt särskilt inte som orten ifråga inte har något att visa upp. Ett av de mer udda inslagen i min journalisttillvaro i Mjölby var kampanjen ”Åk till Linköping – skit i Mjölby”. Och den historien från 1982 är värd att berätta. En av de anställda på fritidskontoret ansåg att Mjölby hamnat i bakvatten när det gällde jakten på turister i konkurrens med övriga kommuner i västra länsdelen. Hans tankegång var inte originell men klarsynt. Ett stort antal resenärer passerade genom kommunen på E 4 och denna mäktiga potential utnyttjades inte. Vi måste hitta ett sätt att få åtminstone tio procent av de förbipasserande att stanna till. Vilka är de mest grundläggande behoven hos förare och passagerare? Jo, alla blir nödiga förr eller senare. Särskilt om man färdats 35 mil.   Ett utedass med vidhängande informationstavlor byggdes i Väderstad. Sagt och gjort.