"Väderstads tränare har aldrig sett damfotboll"

 

Anders Nilsson minns tiden i Väderstad.

Vem minns att Slättas lirare hade ett damfotbollslag i högsta serien på 1980-talet? Anders ”Putte” Nilsson minns för han var lagets tränare under dessa roliga år.

Hur hamnade då denne genuine Vadstenakille som tränare för ett allsvenskt damlag i grannkommunen? Det var som ofta i livet en slumpens skörd.

”Jag jobbade på Vadstena Pumpar och arbetskamraten Jane Andersson (Wennberg) tjatade att jag skulle träna henne och hennes lagkamrater i Väderstad. Hon var envis till tusen och jag gick med på att träffa klubbledningen. Och jag blev fast.”

Vi träffas på Centralkonditoriet i Väderstad. Många gäster flockas framför den välfyllda bröddisken trots den tidiga timmen.

Anders halar fram ett tidningsurklipp ur Corren. ”Väderstads tränare har aldrig sett damfotboll” lyder rubriken. Anders hade ingen tränarbakgrund men en gedigen erfarenhet som spelare (se fotnot) och han trivdes snart med uppgiften även om det sportsliga resultatet var så där.

”Jag lyckades ta ner dem från allsvenskan till div II, säger han med ett snett leende”.

Han är sån Anders. En lågmäld kommentar och ett självironiskt leende.

Det första träningspasset en vinterkväll var inte så lyckat. Vaktmästaren Sven Karlsson hade gjort i ordning skidspår vid Sportcenter och spelarna trampade sönder spåren. Sven gav Anders en välförtjänt utskällning

I början av 1980-talet var Väderstad Östergötlands ledande lag på damsidan tillsammans med Borensberg. Senare tillkom Lotorp från Finspång.

Han minns duktiga spelare som Anna Frithioff, Lea Juntila, Majvor Ekberg som kom från Ludvika, och Birgitta Tegnebo från Hästholmen. Marita Svensson och Ann-Katrin Svensson hade informella ledarroller som lagets ”mammor”.

”Vi spelade många långa bollar på Anna Frithioff som orkade springa hur länge som helst, minns Anders. Hon gick på skidgymnasiet i Järpen och kom bara hem till matcherna på helgerna.”

”Vi var så pass bra att vi lockade till oss de bästa spelarna från sydvästra delen av länet.

Vad var annorlunda mot herrfotbollen?

”Jargongen var stillsammare och spelarna lyssnade på tränaren. Det var tyst och stilla på planen och det förekom inget gruff med motståndarna eller domaren. Det var på sätt och vis en idyll och min tioåriga dotter Linda följde med på hemma- och bortamatcherna”.

”Som jag minns det var Väderstadsborna glada och stolta över att vi hade ett lag så högt upp i seriesystemet”.

Men allting roligt har ett slut och damfotbollen tynade bort i Väderstad. Anders förklaring är att laget var ungt och många flickor försvann till högre utbildning på större orter. Detta är landsbygdslagens förbannelse. Urbanisering kallas fenomenet.

En 40 år gammal artikel.

Anders Nilsson var en teknisk och målfarlig forward som hade förmågan att löpa loss vid rätt tidpunkt innan han rundade målvakten. Han började i IK Wasa och fortsatte i Vadstena Sportklubb. Spelade allsvenskt i Derby 1975-77 och avslutade karriären i Motala AIF 1978-80 med slitna ljumskar. MAIF spelade då i näst högsta serien. (div II).