Fortsätt till huvudinnehåll

Succé för nostalgisajt om Motala


Någon Motalabo startade sajten ”Du vet att du är ifrån Motala om du…” på Facebook och genast strömmade medlemmarna till. 2 300 personer trots att det är en sluten grupp. Strömmar till gör också minnena från alla håll och kanter. Gamla lärare och rektorer kommenteras, favoritfikastället analyseras, stans original, dansställen och annat kommenteras. Mycket känner jag igen och kan bidra med medan annat av senare datum är främmande eftersom jag flyttade från stan 1970.

Så här i efterhand tror jag Motala var en lagom stor stad att växa upp i. Min bas i tillvaron var Storgatan 21 A och alla pappor i bostadsrättsföreningen jobbade på CTV. När jag flyttade från Östra skolan till Norra 1958 vidgades kretsen av barndomskamrater som Bullen Odöö, Nisse Theander, Peter Petersson, Leffe Karlsson (Wärn) och Leffe Skeppstedt till klasskamrater som bodde på Mossen, Herrgårdsgatan och i Platen (kv Facklan). Norra IP var en lekplats både sommar och vinter. Minns ni den stora skridskobanan där alla, jag säger alla, var på stålskodd fot?

I Praktiska real vidgades kretsen ytterligare och jag insåg att alla killar i Motala Verkstad och Brinken inte var ohyggliga busar som illasinnade rykten gjort gällande. Dick Isaksson, Per Jonasson och Bullen Lindholm var riktigt hyggliga kisar liksom tillskotten från Borensberg; Matz Brinkby, Carl-Uno Gager och Roland Köhl. Jodå, ni känner igen de senaste namnen, de utgjorde popbandet M.T. Else.

Likadant var det i gymnasiet, men då hade jag övervunnit min rädsla för busarna från andra stadsdelar. Då tillkom också några snygga tjejer från Vadstena.

Föreningslivet var en väg in i samhället. För min del lärde jag mig spela pingis på Norras ungdomsgård och fortsatte i MAIF:s bordtennissektion där Jean Moulin styrde och ställde. Jag spelade fotboll i Starka och Lemunda och senare i korpen med Luxor. I Vadstenakorpen med Östgöta-Bladet lyckades jag dra på mig två benfrakturer.

På 60-talet var Motala fortfarande ett klassamhälle där topparna utgjordes av rektor Dahlén på HALIM, några advokater samt direktörer på Luxor och Motala Verkstad. I Stadshuset styrde Assar Bergqvist och Thore ”Blå” Pettersson. Gösta Löfgren var omtyckt av alla, till och med av anhängare till Starka, IFK och Zeros. Motala Tidning kallades omväxlande för Gubbkalsongen, Tomsäcken eller Kanalbladet. Kiosken i Bussplans väntsal var säkraste stället för inköp av Pinuptidningar.

Men det fanns en vänlighet och hjälpsamhet människor emellan och många problem löstes utan inblandning av myndigheter.

De stora företagen som Electrolux, Luxor, Motala Verkstad och CTV fanns med som trygga ekonomiska garanter. De ser som bekant annorlunda ut idag. Den som ville hittade alltid ett jobb. Dagens 20-åringar lever under tuffare villkor.

De tunga drogerna hade ännu inte gjort entré men det dracks mycket brännvin på lördagskvällarna. Premiärsupen togs på Neptun och gav upphov till många anekdoter.

Till gatubilden hörde original som Kalle Kron i Saluhallen, ”Spätta”, Samba-Lasse och Hjalmar i Varamon. Den senare cyklade omkring i stan, alltid klädd i bryggarfrack och solglasögon. På pakethållaren hade han en låda med äpplen som han bjöd barnen på. Hjalmar var förmögen och det ryktades att han hade alla pengarna i madrassen. Inte är gubben så tokig att han har pengarna i madrassen, sa vi.

Men när jag gjorde lumpen på KA 1 i Vaxholm 1970 läste jag i Motala Tidning att Hjalmar hittats död i sängen och när polisen kom dit hittade de stora mängder kontanter. Var då tror ni? Jo, i madrassen.

Sånt kan bara hända i staden med de höga popplarna och låga moralen.

Motala Tidning skriver om gruppen i dagens tidning men den har jag inte lyckats komma över. Det är tydligen långt mellan städerna.

Kommentarer

  1. Jag håller med. Motala är en perfekt stad att växa upp i. Kanske det är så att de som inte har lämnat staden håller fortfarande på att växa upp.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

En gravsten i Vadstena

  I alla officiella handlingar stavas namnet Kroeger men på gravstenen stavas det Kreuger. En oansenlig gravsten på Vadstena kyrkogård. Märkt av tidens tand och utan utsmyckningar. Här vilar stoftet av en man vars livsöde måste vara ett av det förra seklets märkligaste. Vadstenabon Bengt-Arne Gustavsson har skrivit en intressant bok om mannen som tillbringade 57 av sitt 92 år långa liv på olika institutioner varav de sista 27 på Birgittas sjukhus. Johannes Kroeger var den siste i Sverige att dömas till döden för mord 1918. Sommaren 1972 träffade jag honom tillsammans med Ulf Holmertz för Östgöta-Bladets räkning. Det var ingen journalistisk bragd utan följden av att Aftonbladets radarpar Ebba von Essen och Kai Rehn gjorde ett mittuppslag på honom. Kroeger var 90 år gammal och yttrade inte ett ord. Hans specielle vårdare, Borrud tror jag hans namn var, berättade att de tillbringade dagarna mest med att spela schack. Mellan dem rådde ett grundmurat förtroende...

340 år med släkten Ehrenkrona

Norra gaveln av Hulterstad. Hulterstads takstolar fullkomligt bågnar av Ehrenkronska släkttraditioner. Sammanlagt 340 år har 13 generationer styrt på gården och den nuvarande ägaren Carl-Erik Ehrenkrona (f-49) är den sjunde generationen i obruten följd. Den har aldrig varit ute till försäljning på den fria marknaden utan vandrat vidare genom arv och släktförbindelser. En feodal tradition utan motstycke i Mjölbytrakten. På övre våningen av Hulterstad hänger porträtt på samtliga ägare med hustrur från generalen Jakob Burensköld till och med överstelöjtnanten Carl Erik Hjalmar Ehrenkrona. Andra kända adelssläkter i annalerna är Gyldenklou, Burensköld och von Schwerin. Den förste Ehrenkrona som bodde på Hulterstad var hovstallmästare Erik Philip Gammal Ehrenkrona. Han tillträdde 1781. Han var brorson till riksrådet Karl Gustaf Gammal Ehrenkrona som var gift med Ulrika von Schwerin. Hulterstad ligger några kilometer söder om Mjölby i Svartåns dalgång mellan ån och ...

Sanning i Motala är ett dåligt skämt i Mjölby

V ad ska vi ha ett stationshus från 1800-talet till? Frågan är aktuellt i Motala där min f d kollega Per Olsson köpt Motala Verkstads stationshus, granne med gamla Texas. Per köpte fastigheten förra året och hade väl då inga klara idéer vad huset ska användas till. Så fick han en förfrågan om att hyra ut till närbelägna Pizzaverkstan som är i behov av större lokaler och Per skickade in en ansökan om bygglov. I den ansökte han om ändrat användningsområde från föreningslokal till restaurang. Men han blev nekad. Ett av argumenten var att stationshuset ligger för nära spåret.   20 meters avstånd mellan restaurang och spåret i Sya. Samhällsbyggnadsnämndens ordförande Caroline Unéus (M) tvår sina händer och skyller på rigid lagstiftning. Hon tycks för övrigt tro att landets lagar stiftas i Östergötland om man ska tro dagens artikel i Corren och MVT. Sista ordet är inte sagt. Enligt Corren kommer Per att skicka ett överklagande till Länsstyrelsen. Jag önskar honom lycka till. ...