Kommunstyrelsens förre ordförande i Boxholm, Svante Larsson, har avlidit i en ålder av 85 år. Svante var den färgstarkaste politiker jag träffat i dessa trakter. Han greppade ordförandeklubben och levererade träffsäkra one-liners långt innan begreppet var uppfunnet.
Jag minns ett offentligt möte i Malexander i början av 80-talet där hans snabba uppfattningsförmåga och replikföring firade stora triumfer. Malexander dominerades då som nu av tre kategorier invånare: sommargäster, sommargäster som blivit permanentboende som pensionärer och de permanentboende. Dessa var sällan överens men den gemensamma fienden var sossarna i Boxholm. Svante lyssnade av stämningen, analyserade motsättningarna och desarmerade sina kritiker med några välfunna formuleringar. Alla vred sig av skratt i bänkarna. Jag har aldrig upplevt något liknande i sådana sammanhang.
Men fullmäktigemötena var inga långrandiga tillställningar. Rekordet var en måndag för 30 år sedan när mötet var över på fyra minuter inklusive upprop och genomgång av ärendelistan. Det hade inte Svante något emot. Anledningen var förstås socialdemokraternas totala dominans i fullmäktige.
Svante var en folklig politiker med många år som valsverksarbetare och förman bakom sig. Bäst trivdes han på fiket med en kopp kaffe framför sig, han sköt upp kepsen i pannan, sög på snuggan och lade ut texten om gamla bruksoriginal. Det var underhållning på hög och låg nivå samtidigt. Han satt på kommunalrådsposten fram till pensionen 1992.
Den största krisen var i början av 80-talet när Iggesund splittrade bruket, lade ner martinen (smältugnen) och sålde kvarvarande delar till olika intressenter. Men Boxholm och Svante kom igen och med facit i hand har orten överlevt bruksdöden med ett gott resultat. Den tunga stålindustrin och sågen är alltjämt väsentliga faktorer i ortens näringsliv.
Svante gjorde sig först känd som en skicklig och temperamentsfull fotbolls- och hockeyspelare i Boxholm. Han spelade också pingis, tennis och golf. Från en av de sista matcherna med Ekeby-Holavedens IF tråkade han domaren med elaka och träffsäkra kommentarer och till slut brast domarens tålamod och han spände sina babyblå i Larssons nötbruna: ”Är det du eller jag som dömer?”. ”Det är jag men det är du som får betalningen,” blev svaret och sen fick Svante se resten av matchen vid sidan av planen. Senare blev han domare med en naturlig så kallad pondus.
En av de sista gångerna jag träffade honom i tjänstens vägnar var vid invigningen av Flemminge golfbana för cirka tio år sedan. Svantes bollsinne och snärtiga tillslag fungerade även där. ”Vem kunde drömma om att en golfbana skulle byggas på åkern nedanför Flemminge skola där jag var elev på 1930-talet”, funderade han. Samtidigt erkände han att det inte var så länge sedan han kallade golfen för moderatbandy. Tiderna förändras.
Förmodligen kommer de minnesgoda Boxholmarna att berätta historier om Svante i många år framöver.
Kommentarer
Skicka en kommentar