Fortsätt till huvudinnehåll

Vem fixar avloppet?


Correns förre chefredaktör Ernst Klein skriver en intressant krönika i dagens nummer. Han förklarar den höga ungdomsarbetslösheten med att dagens import av lågprisvaror tillverkade i Asien gör att vissa typer av jobb har försvunnit i Sverige. Och politikerna, oavsett partifärg, har ingen lösning på det problemet. Ungdomsarbetslösheten har ökat under de år alliansregeringen suttit vid makten och jag tror inte det sett annorlunda ut om S suttit kvar vid taburetterna. Den tekniska utvecklingen, prisutvecklingen och ändrade konsumtionsbeteenden är mekanismer som politikerna inte råder över. Fast det lär de aldrig erkänna.

Klein tar sin krånglande skrivare som exempel. Verkstaden sa att en reparation skulle kosta 1 200 kronor men hittade sedan ett fel till. Inte lönsamt att reparera, löd domen. Det slutade med inköp av en bättre begagnad skrivare för 800 kr.

Den bransch jag känner bäst förutom tidningar är hemelektronik. På min tid och långt senare också fanns hos den minsta radiohandlare en servicetekniker som lagade TV-apparater, stereoanläggningar och till och med transistorapparater. Idag saknar radiohandlarna serviceverkstad. Apparaterna är billigare och driftsäkrare och riktigt svåra fall skickas till leverantörerna för åtgärd.

Därmed är många vägar till arbetsmarknaden stängda för ungdomar. De mellankvalificerade jobben saknas på grund av den snabba tekniska utvecklingen. Det är synd för alla är inte lämpade för eller motiverade för akademiska studier.

Det finns dock en kategori som står sig genom åren och det är hantverkare inom byggsektorn. Snickare, golvläggare, rörmokare och elektriker behövs både för reparationer och nybyggen. Rörmokaren måste vara på plats för att fixa den där 3,5-tumsskiten som satt sig på tvären i ett 2,5-tumsrör. Det problemet går inte att skicka till Asien.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Nepotism var ordet sa Bill

Nepotism var ordet sa Bill. Nepotism var ordet sa Bull. Ni känner alla igen Gösta Knutssons kommenterande katter i Pelle Svanlös. För nepotism är vad det handlar om när utbildningsförvaltningens chef Ingela Appelsved ger jobb och kontrakt åt sin 24-årige son. Hon tycks ha förväxlat sin roll som mor och förvaltningschef. När hon intervjuas i Corren och säger ”att då får han väl chansen då” låter det som detta vore ett beslut fattat efter familjeråd kring köksbordet där hemma. Men Ingela Appelsved är faktiskt chef för en förvaltning med en budget på 138 miljoner kronor (12,6 procent av kommunens totala budget) och då måste skattebetalarna förvänta sig bättre omdöme. Radio Östergötland intervjuade igår utbildningsnämndens ordförande Christina Knutsson © som kom till Appelsveds försvar. Det var inget övertygande sådant. Christina anser att handläggningen varit transparent och ordentlig. Transparent? Ja, det är knappast kommunen som åstadkommit denna transparens eftersom varken ...

Mera kulor i klubbkassan

P å söndag spelar Mjölby Hockey en viktig kvalmatch mot Kalmar på hemmaplan. Hallen har under sina 30 år haft flera olika namn men heter numera Toyota Material Handling Arena, döpt efter ortens största tillverkningsföretag När började små och stora idrottsföreningar sälja ut namnen på sina anläggningar? Någon som minns när Idrottsparkar och - vallar fick mer eller mindre svårbegripliga namn hämtade från skiftande branscher? Idrottsparken i Norrköping heter numera Östgötaporten men det är bara C Mores kommentatorer som säger så. 80 procent av surbullarna säger Parken eller Nya Parken. Den stora hockeyarenan har redan hunnit byta namn en gång och heter Saab Arena. Vi får se när det är dags för namnbyte igen. På sätt och vis är det två olika världar som möts. När Östgötaporten och IFK höll gemensam presskonferens för att presentera namnbytet fick fastighetsbolagets marknadschef bokstavera namnet för journalisterna. Toyota Material Handling Arena går att identif...

En gravsten i Vadstena

  I alla officiella handlingar stavas namnet Kroeger men på gravstenen stavas det Kreuger. En oansenlig gravsten på Vadstena kyrkogård. Märkt av tidens tand och utan utsmyckningar. Här vilar stoftet av en man vars livsöde måste vara ett av det förra seklets märkligaste. Vadstenabon Bengt-Arne Gustavsson har skrivit en intressant bok om mannen som tillbringade 57 av sitt 92 år långa liv på olika institutioner varav de sista 27 på Birgittas sjukhus. Johannes Kroeger var den siste i Sverige att dömas till döden för mord 1918. Sommaren 1972 träffade jag honom tillsammans med Ulf Holmertz för Östgöta-Bladets räkning. Det var ingen journalistisk bragd utan följden av att Aftonbladets radarpar Ebba von Essen och Kai Rehn gjorde ett mittuppslag på honom. Kroeger var 90 år gammal och yttrade inte ett ord. Hans specielle vårdare, Borrud tror jag hans namn var, berättade att de tillbringade dagarna mest med att spela schack. Mellan dem rådde ett grundmurat förtroende...