Fortsätt till huvudinnehåll

En jubilerande kanalbåt och vållande av skrattkramp




100-åringen Wilhelm Tham firades i Motala idag. Musik av blåsorkester, kanonsalut och föredömliga korta tal av representanter för kommun, vänförening och rederi. Fartyget är byggt på Motala Verkstad.

Många Motalabor har under åren stiftat en första bekantskap med sjömanslivet genom sommarjobb på Thammen eller systerbåtarna Juno och Diana. Jag tänker närmast på mina grannar och kompisar Leif Wärn och Leif Skeppstedt som jobbade flera somrar på 1960-talet som matroser på fartyget. Leif Wärns morfar Inge Wärn – f d skutskeppare på Familjen – var styrman på Thammen. På Storgatan gick de under namnen Stor-Leif och Lill-Leif.(Leif W är ett år äldre).

Lagom till skolstarten kom Leffarna hem och berättade om vilka spännande människor de träffat på båtarna. Särskilt Stor-Leif utvecklade en särskild talang för kryddat historieberättande till glädje för många på Storgatan med omnejd. Det hände intressanta saker på Thammen, bland annat spelades första versionen av Roseanna – den med Keve Hjelm, Hans Ernback och Tor Isedal i huvudrollerna - in på Thammen.

1965 och -66 sommarjobbade jag på Brandförsäkringsverket i Stockholm och bodde söder om Söder. Jag hittade inga kompisar så det blev en och annan promenad till Riddarholmen när Thammen lade till en gång i veckan. Var det helg inleddes kvällen med en grogg i skansen innan färden gick till Gröna Lund och ville det sig riktigt väl avslutades helgfirandet med en sängfösare, vilket inte alltid var uppskattat av de äldre besättningsmedlemmarna.

En av dem som hade berättigade synpunkter på ljudnivån var rorgängaren Oliver. Han var också f d skutskeppare och bosatt i Forsaviken mellan Motala och Askersund. Våra vägar skulle korsas indirekt flera decennier senare när jag fick klart för mig att Oliver var en ingift morbror till min svärmor Birgit Jarl i Borghamn. Fast på den tiden hade jag ännu inte träffat Ing-Marie. Världen är bra liten, särskilt på en kanalbåt.

På 70-talet bodde jag i Vadstena och arbetade på Östgöta-Bladet. Just Vadstena var det enda ställe där kanalbåtarna gjorde ett timslångt stopp under färden mellan Göteborg och Stockholm och Vadstenaborna samlades gärna på hamnschweizeriet för att titta på folket ombord. Många hade bråttom till systembolaget för båtarna saknade fullständiga rättigheter. Morfar Inge (Leffes morfar alltså) var stilig i sin vita sommaruniform.

Stor-Leif blev sjöman på riktigt och korsade alla de stora haven under många år. Han var bland annat anställd på Walleniusrederierna som fraktade personbilar mellan Nordamerika, Europa och Asien.

Och historierna blev bara bättre och bättre med åren. Om det fanns ett lagrum för ”vållande av skrattkramp” skulle Leffe skaka galler nu.


Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Nepotism var ordet sa Bill

Nepotism var ordet sa Bill. Nepotism var ordet sa Bull. Ni känner alla igen Gösta Knutssons kommenterande katter i Pelle Svanlös. För nepotism är vad det handlar om när utbildningsförvaltningens chef Ingela Appelsved ger jobb och kontrakt åt sin 24-årige son. Hon tycks ha förväxlat sin roll som mor och förvaltningschef. När hon intervjuas i Corren och säger ”att då får han väl chansen då” låter det som detta vore ett beslut fattat efter familjeråd kring köksbordet där hemma. Men Ingela Appelsved är faktiskt chef för en förvaltning med en budget på 138 miljoner kronor (12,6 procent av kommunens totala budget) och då måste skattebetalarna förvänta sig bättre omdöme. Radio Östergötland intervjuade igår utbildningsnämndens ordförande Christina Knutsson © som kom till Appelsveds försvar. Det var inget övertygande sådant. Christina anser att handläggningen varit transparent och ordentlig. Transparent? Ja, det är knappast kommunen som åstadkommit denna transparens eftersom varken ...
Skicka en kommentar
Läs mer

Mera kulor i klubbkassan

P å söndag spelar Mjölby Hockey en viktig kvalmatch mot Kalmar på hemmaplan. Hallen har under sina 30 år haft flera olika namn men heter numera Toyota Material Handling Arena, döpt efter ortens största tillverkningsföretag När började små och stora idrottsföreningar sälja ut namnen på sina anläggningar? Någon som minns när Idrottsparkar och - vallar fick mer eller mindre svårbegripliga namn hämtade från skiftande branscher? Idrottsparken i Norrköping heter numera Östgötaporten men det är bara C Mores kommentatorer som säger så. 80 procent av surbullarna säger Parken eller Nya Parken. Den stora hockeyarenan har redan hunnit byta namn en gång och heter Saab Arena. Vi får se när det är dags för namnbyte igen. På sätt och vis är det två olika världar som möts. När Östgötaporten och IFK höll gemensam presskonferens för att presentera namnbytet fick fastighetsbolagets marknadschef bokstavera namnet för journalisterna. Toyota Material Handling Arena går att identif...
Skicka en kommentar
Läs mer

En gravsten i Vadstena

  I alla officiella handlingar stavas namnet Kroeger men på gravstenen stavas det Kreuger. En oansenlig gravsten på Vadstena kyrkogård. Märkt av tidens tand och utan utsmyckningar. Här vilar stoftet av en man vars livsöde måste vara ett av det förra seklets märkligaste. Vadstenabon Bengt-Arne Gustavsson har skrivit en intressant bok om mannen som tillbringade 57 av sitt 92 år långa liv på olika institutioner varav de sista 27 på Birgittas sjukhus. Johannes Kroeger var den siste i Sverige att dömas till döden för mord 1918. Sommaren 1972 träffade jag honom tillsammans med Ulf Holmertz för Östgöta-Bladets räkning. Det var ingen journalistisk bragd utan följden av att Aftonbladets radarpar Ebba von Essen och Kai Rehn gjorde ett mittuppslag på honom. Kroeger var 90 år gammal och yttrade inte ett ord. Hans specielle vårdare, Borrud tror jag hans namn var, berättade att de tillbringade dagarna mest med att spela schack. Mellan dem rådde ett grundmurat förtroende...
2 kommentarer
Läs mer