100-åringen Wilhelm Tham firades i Motala idag.
Musik av blåsorkester, kanonsalut och föredömliga korta tal av representanter
för kommun, vänförening och rederi. Fartyget är byggt på Motala Verkstad.
Många Motalabor har under åren stiftat en första
bekantskap med sjömanslivet genom sommarjobb på Thammen eller systerbåtarna
Juno och Diana. Jag tänker närmast på mina grannar och kompisar Leif Wärn och
Leif Skeppstedt som jobbade flera somrar på 1960-talet som matroser på
fartyget. Leif Wärns morfar Inge Wärn – f d skutskeppare på Familjen – var
styrman på Thammen. På Storgatan gick de under namnen Stor-Leif och
Lill-Leif.(Leif W är ett år äldre).
Lagom till skolstarten kom Leffarna hem och
berättade om vilka spännande människor de träffat på båtarna. Särskilt Stor-Leif
utvecklade en särskild talang för kryddat historieberättande till glädje för
många på Storgatan med omnejd. Det hände intressanta saker på Thammen, bland
annat spelades första versionen av Roseanna – den med Keve Hjelm, Hans Ernback
och Tor Isedal i huvudrollerna - in på Thammen.
1965 och -66 sommarjobbade jag på
Brandförsäkringsverket i Stockholm och bodde söder om Söder. Jag hittade inga
kompisar så det blev en och annan promenad till Riddarholmen när Thammen lade
till en gång i veckan. Var det helg inleddes kvällen med en grogg i skansen
innan färden gick till Gröna Lund och ville det sig riktigt väl avslutades helgfirandet
med en sängfösare, vilket inte alltid var uppskattat av de äldre
besättningsmedlemmarna.
En av dem som hade berättigade synpunkter på
ljudnivån var rorgängaren Oliver. Han var också f d skutskeppare och bosatt i
Forsaviken mellan Motala och Askersund. Våra vägar skulle korsas indirekt flera
decennier senare när jag fick klart för mig att Oliver var en ingift morbror
till min svärmor Birgit Jarl i Borghamn. Fast på den tiden hade jag ännu inte
träffat Ing-Marie. Världen är bra liten, särskilt på en kanalbåt.
På 70-talet bodde jag i Vadstena och arbetade på
Östgöta-Bladet. Just Vadstena var det enda ställe där kanalbåtarna gjorde ett
timslångt stopp under färden mellan Göteborg och Stockholm och Vadstenaborna
samlades gärna på hamnschweizeriet för att titta på folket ombord. Många hade
bråttom till systembolaget för båtarna saknade fullständiga rättigheter. Morfar
Inge (Leffes morfar alltså) var stilig i sin vita sommaruniform.
Stor-Leif blev sjöman på riktigt och korsade alla
de stora haven under många år. Han var bland annat anställd på
Walleniusrederierna som fraktade personbilar mellan Nordamerika, Europa och
Asien.
Och historierna blev bara bättre och bättre med
åren. Om det fanns ett lagrum för ”vållande av skrattkramp” skulle Leffe skaka
galler nu.
Kommentarer
Skicka en kommentar