Mentometern glödde i Carl-Eivars händer

Biljettkaoset fångat av ÖC-tecknaren, framlidne Lars Guth.

Minns ni Tio i topp, lördagseftermiddagarnas stora begivenhet för 50 år sedan? Topplistan avgjordes av 200 Stockholmsfrön och lika många glin i en landsortsstad. Landsorten representerades denna gång av Motala. Mentometern, ett leksaksgevär, glödde i programledaren Carl-Eivars händer.

En lördag i september var den stora dagen kommen. Biljettutdelningen på fredagen var omgiven av stort hemlighetsmakeri. I P 3 annonserades platsen kl 14:30. Vi hade fysiklektion i Praktiska Real till 15 men vår snälle lärare Gösta Gäfvert lät oss slippa dagens sista lektion.

35 par förväntansfulla gossfötter löpte mot stadens centrum. Atmosfären var laddad som aldrig förr i mitt 15-åriga liv och ryktesspridningen enorm. Stadsparken, Torget, Varamon, Bussplan?

Så kom då beskedet var de tvåhundra dyrgriparna skulle delas ut. EPA-taket mitt emot kyrkan.

Säkert ett tusental tonåringar, med eller utan ökenkängor och gröna arméjackor, satte in attacken mot de stackars biljettutdelarna, en man och en kvinna.

Kvinnan greps av panik redan efter en halv minut, kastade bunten i luften skrikande ”ta dom, ta dom” och flydde in på SR-kontoret.

En klasskamrat klättrade upp på halvmeterbreda muren fem meter ovanför den av fredagsshoppare pulserande (nåja) Bispmotalagatan för att nå en biljett.

Jag var liten och klen på den tiden och misslyckades med att komma över någon plåt. Men en större och starkare klasskamrat förbarmade sig över mig. Slaget var över på fem minuter och kombattanterna skingrades. Somliga nöjda, andra mer än missnöjda. Här höll jag på att skriva att svarta börs-handeln inleddes omgående men det är nog en efterhandskonstruktion.

Dagen efter var vi det unga Motalas hjältar och det allmänna samtalsämnet. Och morgonpressen, skandalhungrig som alltid, skrev om kaos, tumult och upplopp. Dagens Nyheters löpsedel hade en bild på ”Dala” balanserades på murkrönet. Motala Tidning följde upp efter lunch men jag minns inte vad Corren skrev.

Det var då jag bestämde mig för att bli journalist. Var det så lätt att skapa nyheter?

Vid omröstningen på Södergården var vi finniga, beniga skolpojkar från Storgatan, Verkstan, Råssnäs och Brinken tvungna att leva upp till vårt nyförvärvade rykte som brutala huliganer. Och den här gången var jag bättre förberedd och fanns med i den första stormningsvågen. En snäll polis försökte tämja den vilda hopen med ”lugn, lugn, ni har ju biljetter allihop” innan han sveptes undan av huliganhopen.

I skolbespisningen, som fortfarande doftade av gårdagens lunch (kålsoppa) organiserades en kupp av ”Lönkan” riktad mot Beatles, stans mods och stockholmare i största allmänhet.

”Lönkan” var stor och stark ishockeymålvakt i MAIF och ingen sade emot. Själv var jag en ideologisk Sune trots att jag hade päronfrisyr. Kuppen gav resultat. Roy Orbison kom direkt från kvalet och lade beslag på förstaplatsen med ”Pretty Woman”. I Stockholm var Beatles ohotad etta.

Fast så här 50 år senare kan avslöjas att min polare Anders ”Körven” Kolmgren (känd från fotbollsplanerna) fuskade och tryckte en extra gång utöver de tillåtna fem på Beatles ”Rock´n roll music”. Annars hade ”Körven” en suverän Sunefrisyr på den tiden. När han cyklade hem efter skolans slut på eftermiddagarna parerade han vindbyarna på Storgatan för att inte förstöra frisyren.

Förlåt John och George i himlen, Paul och Ringo. Roy Orbison var också bra men kom inte i närheten av er storhet. På äldre och förståndigare dagar har jag gjort avbön och köpt samtliga era LP.

Jag tror till och med att ”Lönkan” förlåter mig.