Mannen som gjorde vad som föll honom in

Malte Liewen Stierngranat (1871-1960). Smaka på namnet. Visst låter det som namnet på en oförvägen man som kastade sig in i omöjliga projekt men alltid landade på fötterna.

Anebys största kändis är aktuell igen drygt ett halvsekel efter sin död. Tre grafiska designers, Filip Hovensjö, Charlie Hedström och Olle Knutsson Hjertén från Göteborg, har placerat Malte på en husfasad i Aneby. Kanske blir det en lika stor turistattraktion som Stalpet.

”Vi kom fram till att vi ville sätta färg på mindre orter i Sverige och så gjorde vi en lista på potentiella ställen”, säger trion till Tranås-Posten.

I Aneby föll valet på Malte. Den här mannen skulle nog ha blivit porträtterad i en Hollywoodfilm om han var född 50 år senare.

En sammanfattning av hans minst sagt innehållsrika liv.

Han föddes på Nobynäs herrgård utanför Aneby.

Utan föräldrarnas vetskap reste han till USA 1898.

Där träffade han en förmögen kvinna som han senare övergav och blev stämd för brutet äktenskapslöfte. Det kostade honom fängelse och 50 000 dollar i böter.

Han köpte sig en ingenjörstitel och gifte sig med Marie Dahlman som kom från en förmögen familj.

Han arbetade som konservator och restaurerade utan utbildning verk av Rubens och Rembrandt.

Paret flyttade till Sverige 1911 och året senare var Malte värd för den amerikanska OS-truppen vid OS i Stockholm.

Med hjälp av hustruns pengar byggdes slottet Stjärneborg på mark intill släktgården.

Paret umgicks med den tidens kulturpersonligheter och kändisar som prins Eugen, arkitekten Torben Grut och skulptören Carl Eldh.

Malte Liewen satte en magnifik slutpunkt för sitt liv när han lät uppföra en pyramid intill slottet med Cheopspyramiden som förebild. Den blev hans och familjens gravplats.

Hembygdsforskaren Göran Engström har skrivit en biografi över den märklige mannen som knappast kände till begreppet jantelagen. Boken har den passande titeln ”Mannen som gjorde vad som föll honom in”.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Nepotism var ordet sa Bill

Nepotism var ordet sa Bill. Nepotism var ordet sa Bull. Ni känner alla igen Gösta Knutssons kommenterande katter i Pelle Svanlös. För nepotism är vad det handlar om när utbildningsförvaltningens chef Ingela Appelsved ger jobb och kontrakt åt sin 24-årige son. Hon tycks ha förväxlat sin roll som mor och förvaltningschef. När hon intervjuas i Corren och säger ”att då får han väl chansen då” låter det som detta vore ett beslut fattat efter familjeråd kring köksbordet där hemma. Men Ingela Appelsved är faktiskt chef för en förvaltning med en budget på 138 miljoner kronor (12,6 procent av kommunens totala budget) och då måste skattebetalarna förvänta sig bättre omdöme. Radio Östergötland intervjuade igår utbildningsnämndens ordförande Christina Knutsson © som kom till Appelsveds försvar. Det var inget övertygande sådant. Christina anser att handläggningen varit transparent och ordentlig. Transparent? Ja, det är knappast kommunen som åstadkommit denna transparens eftersom varken ...

Läs mer

Mera kulor i klubbkassan

P å söndag spelar Mjölby Hockey en viktig kvalmatch mot Kalmar på hemmaplan. Hallen har under sina 30 år haft flera olika namn men heter numera Toyota Material Handling Arena, döpt efter ortens största tillverkningsföretag När började små och stora idrottsföreningar sälja ut namnen på sina anläggningar? Någon som minns när Idrottsparkar och - vallar fick mer eller mindre svårbegripliga namn hämtade från skiftande branscher? Idrottsparken i Norrköping heter numera Östgötaporten men det är bara C Mores kommentatorer som säger så. 80 procent av surbullarna säger Parken eller Nya Parken. Den stora hockeyarenan har redan hunnit byta namn en gång och heter Saab Arena. Vi får se när det är dags för namnbyte igen. På sätt och vis är det två olika världar som möts. När Östgötaporten och IFK höll gemensam presskonferens för att presentera namnbytet fick fastighetsbolagets marknadschef bokstavera namnet för journalisterna. Toyota Material Handling Arena går att identif...

Läs mer

En gravsten i Vadstena

I alla officiella handlingar stavas namnet Kroeger men på gravstenen stavas det Kreuger. En oansenlig gravsten på Vadstena kyrkogård. Märkt av tidens tand och utan utsmyckningar. Här vilar stoftet av en man vars livsöde måste vara ett av det förra seklets märkligaste. Vadstenabon Bengt-Arne Gustavsson har skrivit en intressant bok om mannen som tillbringade 57 av sitt 92 år långa liv på olika institutioner varav de sista 27 på Birgittas sjukhus. Johannes Kroeger var den siste i Sverige att dömas till döden för mord 1918. Sommaren 1972 träffade jag honom tillsammans med Ulf Holmertz för Östgöta-Bladets räkning. Det var ingen journalistisk bragd utan följden av att Aftonbladets radarpar Ebba von Essen och Kai Rehn gjorde ett mittuppslag på honom. Kroeger var 90 år gammal och yttrade inte ett ord. Hans specielle vårdare, Borrud tror jag hans namn var, berättade att de tillbringade dagarna mest med att spela schack. Mellan dem rådde ett grundmurat förtroende...

Läs mer

Med Jacob vid tangentbordet

Leta i den här bloggen