En snabbpratande ritare

Ibland är min tunga snabbare än hjärnan. Det har ställt till en del problem genom åren. Som när jag i realskolan skulle ut på praktik för första gången. ”Vad vill du göra, sa majjen på Praktiska Real i Motala”. ”Äh, kontor.” Han tittade på mig i väntan på en precisering. ”Ritkontor” drog jag till med vilket var helt galet för jag hatade skolans lektioner i ritteknik men jag kom inte på något annat.

Två veckor senare satt jag framför ett jättestort ritbord med en hoper ritningar som jag skulle kopiera. Kontoret var inhyst i en källarvåning i ett hyreshus på Medevigatan som till 90 procent beboddes av anställda på Luxor. Mitt emot låg Trötte Theodors korvkiosk vilket var en tröst i bedrövelsen. Det var nära till föräldrahemmet på Storgatan.

Jag kamperade ihop med en yngling i 20-årsåldern, han kom från Vadstena och hade samma förnamn som jag. Hans titel var ritbiträde. Chefen hade sitt skrivbord i en glasbur och var gift med en lärare på Norra. Ingenjör T var liten och senig och strängt upptagen med sina VVS-ritningar.

”Arbetet” var skittråkigt och jag lät tungan löpa. Vadstenakillen var lite avvaktande men snart snackade han också och berättade ekivoka historier från Vadstena i allmänhet och Vätterviksbadet i synnerhet. Eftersom detta är en anständig sida får ni inga detaljer av mig men hans historier tilltalade en 14-åring, det kan jag lova.

Enda underhållningen var när chefen behövde gå på toaletten. Han rusade ut i korridoren, smällde igen dörren, satte sig på ringen, ritch-ratch i pappershållaren, spolning och inom halvannan minut satt han på sin plats vid skrivbordet igen.

”Chefen är stressad, han är alltid snabb på toaletten”, konstaterade Vadstenakillen på sitt stillsamma vis. Eller så var det hans sätt att testa VVS-konstruktionerna i praktiken.

Mot slutet av veckan sa han att chefen hade kommenterat min insats och sa ”att vi aldrig hade haft en praktikant som pratat så mycket”. Jaså, han hade lagt märke till min existens i varje fall.

När vi kom tillbaka från våra praktikplatser berättade kompisarna om vilka spännande äventyr de varit med om på verkstäder, byggplatser och affärer. Vad hade jag att komma med? En snabbajsande VVS-ingenjör och snuskiga historier från Vätterviksbadet. Vid närmare eftertanke garnerade jag stoffet något lite.

I samma hus bodde klasskamraten Totte Lilja som gillade boxning och hockey. Vi arrangerade boxningsturneringar i källaren och jag var deltagare, promotor, matchfixare och journalist. Totte och jag hade hög status då vi var ensamma om att äga boxhandskar.

Hur det gick? Fotbollsesset Anders Kolmgren var outtröttlig och hans fötter och händer kunde tävla hur länge som helst. Matcherna var hårda men utan blödande näsor. Faktiskt. Mycket snällare än en tweet från Hanif Bali.