Fortsätt till huvudinnehåll

Vinnande skär på Grand Hotel





För ett par år sedan tvingades jag av utrymmesskäl göra en omfattande utrensning i bokhyllorna. Bokhyllorna bågande. Jag lade ut en uppdatering på Facebook. Först till kvarn får först mala liksom. Författaren, förläggaren och bokvännen Jan Holmbom var snabbt på plats. ”Du är inte klok Jacob, du får inte kasta dem” sa han innan han försvann med bagageluckan fylld med böcker.”

Men en gammal bok överlevde och den upptäckte jag av en slump häromdagen. Sigge Ericsson – Vinnande skär, utgiven på Bonniers folkbibliotek. Förmodligen en julklapp för jag känner igen min mors handstil på försättsbladet. Att idrottsmän skrev memoarer var ovanligt på den tiden. Jag hade bara läst en tidigare och det var Nacka Skoglunds En miljon för en klackspark.

Jämtlänningen Sigge Ericsson (f-30) var en av 50-talets populäraste idrottsmän med EM- och VM-guld 1955. De långa distanserna var hans specialitet.

Vad minns jag av boken efter 61 år? Jo, det fanns en passus som jag fastnade för. På lördagskvällen innan de avslutande 1 500- och 10 000- metersloppen gick Sigge på Grand Hotel i Falun, umgicks med kända och okända och tog en sväng på dansgolvet. Han var inte i säng förrän vid halv tolv. Ett ovanligt sätt att förbereda sig på kvällen före ett EM.

”Men, skriver Sigge, bättre än att ligga och vrida sig i sängen och inte kunna sova som konkurrenterna gjorde. Den uppladdningen var perfekt för mig”.



Jag bläddrar fram till det kapitlet och min 60 år gamla minnesbild stämmer. Vid åtta års ålder hade jag tydligen en receptiv hjärna.

EM 1955 var en riktig folkfest trots dåligt väder och ännu sämre is. Kopparvallen hade 15 000 jublande åskådare när Östersundsonen bärgade EM-titeln efter ett strålande lopp på 10 000 meter. Kranskullan anlände med helikopter och Prins Bertil var prisutdelare Tvåa var den legendariska ryssen Gontjarenko.

Vad skriver han för övrigt? Han prisar det goda kamratskapet mellan landslagsåkarna, kritiserar framfusiga journalister – vem gör inte det – och de mossiga amatörbestämmelserna. Han beundrade ryssarnas sportsmanship. Gösta Olander, som var chef för träningsanläggningen Vålådalen, hade en stor del i hans framgångar. Sigge gick på krogen ibland men slarvade inte med träningen. Boken innehåller en del bildmaterial. Bland annat en rar bild på föräldrarna vid radioapparaten där pappan för protokoll över varvtiderna.

Jag blev påmind om hans existens när jag under 70-talet jobbade på Luxors försäljningsavdelning.  Jag berättade för Roland, som var säljare på Norrlandsdistriktet, att Sigge var något av en idol under ungdomsåren. Då utbrast Roland: ”Va, han och jag drack grogg på Östersunds stadshotell i förra veckan”. Jag minns att Roland berättade att Sigge då var säljare på ett försäkringsbolag.

Om Sigge varit född 20-30 år senare hade han säkert blivit reklampelare eller programledare på TV likt Gunde Svan. Han hade utseendet och sättet för sig.
Alla idrottsintresserade svenskar vet att den svenska skridskosporten för en undanskymd tillvaro numera. Varför det blivit så är inte jag mannen att förklara. VM- och EM-tävlingarna med Lars-Gunnar Björklund vid mikrofonen var en fröjd att se.

Visst är detta vinnande skär.

  • 11 individuella SM-guld på distanser från 1 500 - 10 000 meter.
  • EM 1954 - sammanlagt brons i Davos
  • VM 1954 - sammanlagd 4:a i Sapporo
  • EM 1955 - sammanlagt guld i Falun
  • VM 1955 - sammanlagt guld i Moskva
  • EM 1956 - sammanlagt brons i Helsingfors
Svenska Dagbladets bragdmedalj 1955

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

De okända miljardärerna på slätten

Bakom denna oansenliga fasad döljer sig ett av länets med välmående bolag.   Cloetta, Biltema och Saab är välkända i Östergötland. Men kännedomen om Runsvengruppen i Skänninge som äger varuhuskedjan ÖoB är mindre. Trots att koncernen är en veritabel pengamaskin för sina ägare. ÖoB säljer livsmedel, husgeråd, verktyg, penslar och trädgårdsredskap för nästan fyra miljarder kr per år. Den butik som inom kort öppnas i Linköping blir den hundrade i ordningen. Runsvengruppen och Biltema har två saker gemensamt. De är inte börsnoterade och håller en låg profil gentemot massmedia. Biltema fyller 50 i år och jubileumsartikeln i Corren skrevs utan att Sten-Åke Lindholm uttalade sig överhuvudtaget. Även Runsvens ägare håller distansen till medierna. Delvis beroende på en 30 år gammal historia när polisen gjorde en gryningsräd mot bolagets huvudkontor och beslagtog bokföringshandlingar för att företaget var misstänkt för varusmuggling. Påslakan hade deklarerats som vindskydd

"Bitterhet är inte min grej"

  J ohan Birath lämnar politiken definitivt den 1 mars. På lördagen avsade han sig samtliga uppdrag för socialdemokraterna. Johan har haft ledande uppdrag för sitt parti i många år och bland människor i och utanför Boxholm sågs han som Britt-Marie Johanssons självklara efterträdare, men en medlemsomröstning i partiet röstade fram Claes Sjökvist, kultursekreterare i Tranås, som partiets främsta företrädare. Valresultate t ställde all planering på ända och fick till följd av Britt-Marie Johansson sköt upp sin planerade pensionering i somras. Men nu har alltså Johan nått vägs ände åtminstone vad partipolitiken beträffar. Johan Birath har en spännande bakgrund. Började som valsverksarbetare, vidareutbildade sig till lärare och forskare. Han har skrivit såväl skönlitterära verk som flammande protestartiklar mot ysteriets nedläggning och är flitigt anlitad som föredragshållare i historia. De östgötska bibliotek, församlingshem och bygdegårdar, som inte haft besök av Johan, är lätt rä

"Åk till Linköping - skit i Mjölby"

                                                                             Användbar till mycket. K ommunal marknadsföring är inte lätt särskilt inte som orten ifråga inte har något att visa upp. Ett av de mer udda inslagen i min journalisttillvaro i Mjölby var kampanjen ”Åk till Linköping – skit i Mjölby”. Och den historien från 1982 är värd att berätta. En av de anställda på fritidskontoret ansåg att Mjölby hamnat i bakvatten när det gällde jakten på turister i konkurrens med övriga kommuner i västra länsdelen. Hans tankegång var inte originell men klarsynt. Ett stort antal resenärer passerade genom kommunen på E 4 och denna mäktiga potential utnyttjades inte. Vi måste hitta ett sätt att få åtminstone tio procent av de förbipasserande att stanna till. Vilka är de mest grundläggande behoven hos förare och passagerare? Jo, alla blir nödiga förr eller senare. Särskilt om man färdats 35 mil.   Ett utedass med vidhängande informationstavlor byggdes i Väderstad. Sagt och gjort.