Fortsätt till huvudinnehåll

Vinnande skär på Grand Hotel





För ett par år sedan tvingades jag av utrymmesskäl göra en omfattande utrensning i bokhyllorna. Bokhyllorna bågande. Jag lade ut en uppdatering på Facebook. Först till kvarn får först mala liksom. Författaren, förläggaren och bokvännen Jan Holmbom var snabbt på plats. ”Du är inte klok Jacob, du får inte kasta dem” sa han innan han försvann med bagageluckan fylld med böcker.”

Men en gammal bok överlevde och den upptäckte jag av en slump häromdagen. Sigge Ericsson – Vinnande skär, utgiven på Bonniers folkbibliotek. Förmodligen en julklapp för jag känner igen min mors handstil på försättsbladet. Att idrottsmän skrev memoarer var ovanligt på den tiden. Jag hade bara läst en tidigare och det var Nacka Skoglunds En miljon för en klackspark.

Jämtlänningen Sigge Ericsson (f-30) var en av 50-talets populäraste idrottsmän med EM- och VM-guld 1955. De långa distanserna var hans specialitet.

Vad minns jag av boken efter 61 år? Jo, det fanns en passus som jag fastnade för. På lördagskvällen innan de avslutande 1 500- och 10 000- metersloppen gick Sigge på Grand Hotel i Falun, umgicks med kända och okända och tog en sväng på dansgolvet. Han var inte i säng förrän vid halv tolv. Ett ovanligt sätt att förbereda sig på kvällen före ett EM.

”Men, skriver Sigge, bättre än att ligga och vrida sig i sängen och inte kunna sova som konkurrenterna gjorde. Den uppladdningen var perfekt för mig”.



Jag bläddrar fram till det kapitlet och min 60 år gamla minnesbild stämmer. Vid åtta års ålder hade jag tydligen en receptiv hjärna.

EM 1955 var en riktig folkfest trots dåligt väder och ännu sämre is. Kopparvallen hade 15 000 jublande åskådare när Östersundsonen bärgade EM-titeln efter ett strålande lopp på 10 000 meter. Kranskullan anlände med helikopter och Prins Bertil var prisutdelare Tvåa var den legendariska ryssen Gontjarenko.

Vad skriver han för övrigt? Han prisar det goda kamratskapet mellan landslagsåkarna, kritiserar framfusiga journalister – vem gör inte det – och de mossiga amatörbestämmelserna. Han beundrade ryssarnas sportsmanship. Gösta Olander, som var chef för träningsanläggningen Vålådalen, hade en stor del i hans framgångar. Sigge gick på krogen ibland men slarvade inte med träningen. Boken innehåller en del bildmaterial. Bland annat en rar bild på föräldrarna vid radioapparaten där pappan för protokoll över varvtiderna.

Jag blev påmind om hans existens när jag under 70-talet jobbade på Luxors försäljningsavdelning.  Jag berättade för Roland, som var säljare på Norrlandsdistriktet, att Sigge var något av en idol under ungdomsåren. Då utbrast Roland: ”Va, han och jag drack grogg på Östersunds stadshotell i förra veckan”. Jag minns att Roland berättade att Sigge då var säljare på ett försäkringsbolag.

Om Sigge varit född 20-30 år senare hade han säkert blivit reklampelare eller programledare på TV likt Gunde Svan. Han hade utseendet och sättet för sig.
Alla idrottsintresserade svenskar vet att den svenska skridskosporten för en undanskymd tillvaro numera. Varför det blivit så är inte jag mannen att förklara. VM- och EM-tävlingarna med Lars-Gunnar Björklund vid mikrofonen var en fröjd att se.

Visst är detta vinnande skär.

  • 11 individuella SM-guld på distanser från 1 500 - 10 000 meter.
  • EM 1954 - sammanlagt brons i Davos
  • VM 1954 - sammanlagd 4:a i Sapporo
  • EM 1955 - sammanlagt guld i Falun
  • VM 1955 - sammanlagt guld i Moskva
  • EM 1956 - sammanlagt brons i Helsingfors
Svenska Dagbladets bragdmedalj 1955

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Nepotism var ordet sa Bill

Nepotism var ordet sa Bill. Nepotism var ordet sa Bull. Ni känner alla igen Gösta Knutssons kommenterande katter i Pelle Svanlös. För nepotism är vad det handlar om när utbildningsförvaltningens chef Ingela Appelsved ger jobb och kontrakt åt sin 24-årige son. Hon tycks ha förväxlat sin roll som mor och förvaltningschef. När hon intervjuas i Corren och säger ”att då får han väl chansen då” låter det som detta vore ett beslut fattat efter familjeråd kring köksbordet där hemma. Men Ingela Appelsved är faktiskt chef för en förvaltning med en budget på 138 miljoner kronor (12,6 procent av kommunens totala budget) och då måste skattebetalarna förvänta sig bättre omdöme. Radio Östergötland intervjuade igår utbildningsnämndens ordförande Christina Knutsson © som kom till Appelsveds försvar. Det var inget övertygande sådant. Christina anser att handläggningen varit transparent och ordentlig. Transparent? Ja, det är knappast kommunen som åstadkommit denna transparens eftersom varken ...
Skicka en kommentar
Läs mer

Mera kulor i klubbkassan

P å söndag spelar Mjölby Hockey en viktig kvalmatch mot Kalmar på hemmaplan. Hallen har under sina 30 år haft flera olika namn men heter numera Toyota Material Handling Arena, döpt efter ortens största tillverkningsföretag När började små och stora idrottsföreningar sälja ut namnen på sina anläggningar? Någon som minns när Idrottsparkar och - vallar fick mer eller mindre svårbegripliga namn hämtade från skiftande branscher? Idrottsparken i Norrköping heter numera Östgötaporten men det är bara C Mores kommentatorer som säger så. 80 procent av surbullarna säger Parken eller Nya Parken. Den stora hockeyarenan har redan hunnit byta namn en gång och heter Saab Arena. Vi får se när det är dags för namnbyte igen. På sätt och vis är det två olika världar som möts. När Östgötaporten och IFK höll gemensam presskonferens för att presentera namnbytet fick fastighetsbolagets marknadschef bokstavera namnet för journalisterna. Toyota Material Handling Arena går att identif...
Skicka en kommentar
Läs mer

En gravsten i Vadstena

  I alla officiella handlingar stavas namnet Kroeger men på gravstenen stavas det Kreuger. En oansenlig gravsten på Vadstena kyrkogård. Märkt av tidens tand och utan utsmyckningar. Här vilar stoftet av en man vars livsöde måste vara ett av det förra seklets märkligaste. Vadstenabon Bengt-Arne Gustavsson har skrivit en intressant bok om mannen som tillbringade 57 av sitt 92 år långa liv på olika institutioner varav de sista 27 på Birgittas sjukhus. Johannes Kroeger var den siste i Sverige att dömas till döden för mord 1918. Sommaren 1972 träffade jag honom tillsammans med Ulf Holmertz för Östgöta-Bladets räkning. Det var ingen journalistisk bragd utan följden av att Aftonbladets radarpar Ebba von Essen och Kai Rehn gjorde ett mittuppslag på honom. Kroeger var 90 år gammal och yttrade inte ett ord. Hans specielle vårdare, Borrud tror jag hans namn var, berättade att de tillbringade dagarna mest med att spela schack. Mellan dem rådde ett grundmurat förtroende...
2 kommentarer
Läs mer