Fortsätt till huvudinnehåll

Ett framtida tillhåll för råttor?


Correns Susanne Hasselqvist konstaterar i en krönika över året som gått att Mjölby gör inte längre skäl för sitt namn sedan Cerealias 80 år gamla kvarn lagt ner. En av de tråkigare arbetsmarknadshändelserna under året även om den högt automatiserade anläggningen inte hade så många anställda.

Nu gäller det att titta framåt och hittade nya användningsområden för byggnaden eller riva och bygga nytt. Det är Mjölby tätorts mest dominerande industrianläggning vi talar om. Från korsningen med Kungsvägen bort till korsningen med Burensköldsvägen är kvarnbyggnaden inklusive tillbyggnader cirka 180 meter lång och jag vet inte hur hög den är. Bäst syns komplexets hela omfattning om man tittar från järnvägshållet. Det kan inte vara lätt att plocka in alternativa verksamheter i en så stor och speciell byggnad.

När beslutet blev känt i våras föreslog en lätt chockad Monika Gideskog (M) att man skulle bygga om till bostäder, men det är uteslutet eftersom Boverket inte tillåter bostäder så nära järnvägen. Jag vet inte vad Cerealia har för avsikt med byggnaden men risken är stor att beslutet drar ut på tiden och att byggnaden gradvis förfaller till slum med trasiga fönsterrutor och annat som följer. Mjölby behöver inte fler tomma hus som tillhåll för råttor.

Det går att dra en parallell med Edlunds kvarn ett kvarter västerut som hotades av rivning på 1980-talet. Men efter en envis kampanj iscensatt av hembygdsföreningen med bistånd av Corren räddades byggnaden. I dag hyser den som bekant ett kafé och lägenheter.

Det ligger i kommunens intresse att hitta ett annat användningsområde för marken utmed Magasinsgatan. En arbetsgrupp jobbar med frågan men att ta reda på vad den har i tankarna får bli en uppgift för nästa år.

Gott nytt år!

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Nepotism var ordet sa Bill

Nepotism var ordet sa Bill. Nepotism var ordet sa Bull. Ni känner alla igen Gösta Knutssons kommenterande katter i Pelle Svanlös. För nepotism är vad det handlar om när utbildningsförvaltningens chef Ingela Appelsved ger jobb och kontrakt åt sin 24-årige son. Hon tycks ha förväxlat sin roll som mor och förvaltningschef. När hon intervjuas i Corren och säger ”att då får han väl chansen då” låter det som detta vore ett beslut fattat efter familjeråd kring köksbordet där hemma. Men Ingela Appelsved är faktiskt chef för en förvaltning med en budget på 138 miljoner kronor (12,6 procent av kommunens totala budget) och då måste skattebetalarna förvänta sig bättre omdöme. Radio Östergötland intervjuade igår utbildningsnämndens ordförande Christina Knutsson © som kom till Appelsveds försvar. Det var inget övertygande sådant. Christina anser att handläggningen varit transparent och ordentlig. Transparent? Ja, det är knappast kommunen som åstadkommit denna transparens eftersom varken ...

Mera kulor i klubbkassan

P å söndag spelar Mjölby Hockey en viktig kvalmatch mot Kalmar på hemmaplan. Hallen har under sina 30 år haft flera olika namn men heter numera Toyota Material Handling Arena, döpt efter ortens största tillverkningsföretag När började små och stora idrottsföreningar sälja ut namnen på sina anläggningar? Någon som minns när Idrottsparkar och - vallar fick mer eller mindre svårbegripliga namn hämtade från skiftande branscher? Idrottsparken i Norrköping heter numera Östgötaporten men det är bara C Mores kommentatorer som säger så. 80 procent av surbullarna säger Parken eller Nya Parken. Den stora hockeyarenan har redan hunnit byta namn en gång och heter Saab Arena. Vi får se när det är dags för namnbyte igen. På sätt och vis är det två olika världar som möts. När Östgötaporten och IFK höll gemensam presskonferens för att presentera namnbytet fick fastighetsbolagets marknadschef bokstavera namnet för journalisterna. Toyota Material Handling Arena går att identif...

En gravsten i Vadstena

  I alla officiella handlingar stavas namnet Kroeger men på gravstenen stavas det Kreuger. En oansenlig gravsten på Vadstena kyrkogård. Märkt av tidens tand och utan utsmyckningar. Här vilar stoftet av en man vars livsöde måste vara ett av det förra seklets märkligaste. Vadstenabon Bengt-Arne Gustavsson har skrivit en intressant bok om mannen som tillbringade 57 av sitt 92 år långa liv på olika institutioner varav de sista 27 på Birgittas sjukhus. Johannes Kroeger var den siste i Sverige att dömas till döden för mord 1918. Sommaren 1972 träffade jag honom tillsammans med Ulf Holmertz för Östgöta-Bladets räkning. Det var ingen journalistisk bragd utan följden av att Aftonbladets radarpar Ebba von Essen och Kai Rehn gjorde ett mittuppslag på honom. Kroeger var 90 år gammal och yttrade inte ett ord. Hans specielle vårdare, Borrud tror jag hans namn var, berättade att de tillbringade dagarna mest med att spela schack. Mellan dem rådde ett grundmurat förtroende...