Fortsätt till huvudinnehåll

Golvad av en stålkvinna inom tio sekunder


Mjölby kommun har anställt en ny personalchef. Britt-Marie Jonsson är hennes namn. Hon har erfarenhet av en lång rad befattningar inom den offentliga sektorn varav personalchef på Kriminalvårdsverket är den senaste. Så här presenterar hon sig i Östgötatidningen.

”Man kan beskriva mig som öppen, tydlig och rak. Ganska envis är jag också, det finns lösningar på allt även när det verkar omöjligt. Det tilltalar mig att balansera krav och förväntningar från olika håll, från politiker, ledning och medarbetare.”
Oj, vilken stålkvinna. Vem vågar möte henne vid förhandlingsbordet? Golvad inom 10 sekunder.

Detta är den offentliga sektorns motsvarighet till det ”corporate bullshit” som det privata näringslivet sprider vid företagsöverlåtelser o dyl. Ni vet de där pressmeddelandena som i nio fall av tio skriver om synergieffekter.

Jag har under mina sista tjugo år i arbetslivet trampat många korridorer i diverse kommunhus och mött både personalchefer och andra chefstjänstemän. Hyggliga, tillmötesgående och hårt arbetande personer men jag har sällan upptäckt några spår av briljans i den kommunalgrå verkligheten.

Första gången jag upptäckte den här kommunala skrytvalsen var när min dotter började högstadiet för knappt 20 år sedan. Vid en samling i aulan inför de nya eleverna och deras föräldrar sjöng rektorn sin skolas förträfflighet i alla tonarter. Och det var långt innan begreppet friskola var uppfunnet så behovet av att sälja in skolan var litet.

Jag tittade mig omkring och kände igen flera föräldrar som själva gått på denna fantastiska skola. Undrar om de höll med skolledaren? Ingen protesterade men så var vi ju alla snälla och väluppfostrade pojkar och flickor som inte avbröt en rektor.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Nepotism var ordet sa Bill

Nepotism var ordet sa Bill. Nepotism var ordet sa Bull. Ni känner alla igen Gösta Knutssons kommenterande katter i Pelle Svanlös. För nepotism är vad det handlar om när utbildningsförvaltningens chef Ingela Appelsved ger jobb och kontrakt åt sin 24-årige son. Hon tycks ha förväxlat sin roll som mor och förvaltningschef. När hon intervjuas i Corren och säger ”att då får han väl chansen då” låter det som detta vore ett beslut fattat efter familjeråd kring köksbordet där hemma. Men Ingela Appelsved är faktiskt chef för en förvaltning med en budget på 138 miljoner kronor (12,6 procent av kommunens totala budget) och då måste skattebetalarna förvänta sig bättre omdöme. Radio Östergötland intervjuade igår utbildningsnämndens ordförande Christina Knutsson © som kom till Appelsveds försvar. Det var inget övertygande sådant. Christina anser att handläggningen varit transparent och ordentlig. Transparent? Ja, det är knappast kommunen som åstadkommit denna transparens eftersom varken ...

Mera kulor i klubbkassan

P å söndag spelar Mjölby Hockey en viktig kvalmatch mot Kalmar på hemmaplan. Hallen har under sina 30 år haft flera olika namn men heter numera Toyota Material Handling Arena, döpt efter ortens största tillverkningsföretag När började små och stora idrottsföreningar sälja ut namnen på sina anläggningar? Någon som minns när Idrottsparkar och - vallar fick mer eller mindre svårbegripliga namn hämtade från skiftande branscher? Idrottsparken i Norrköping heter numera Östgötaporten men det är bara C Mores kommentatorer som säger så. 80 procent av surbullarna säger Parken eller Nya Parken. Den stora hockeyarenan har redan hunnit byta namn en gång och heter Saab Arena. Vi får se när det är dags för namnbyte igen. På sätt och vis är det två olika världar som möts. När Östgötaporten och IFK höll gemensam presskonferens för att presentera namnbytet fick fastighetsbolagets marknadschef bokstavera namnet för journalisterna. Toyota Material Handling Arena går att identif...

En gravsten i Vadstena

  I alla officiella handlingar stavas namnet Kroeger men på gravstenen stavas det Kreuger. En oansenlig gravsten på Vadstena kyrkogård. Märkt av tidens tand och utan utsmyckningar. Här vilar stoftet av en man vars livsöde måste vara ett av det förra seklets märkligaste. Vadstenabon Bengt-Arne Gustavsson har skrivit en intressant bok om mannen som tillbringade 57 av sitt 92 år långa liv på olika institutioner varav de sista 27 på Birgittas sjukhus. Johannes Kroeger var den siste i Sverige att dömas till döden för mord 1918. Sommaren 1972 träffade jag honom tillsammans med Ulf Holmertz för Östgöta-Bladets räkning. Det var ingen journalistisk bragd utan följden av att Aftonbladets radarpar Ebba von Essen och Kai Rehn gjorde ett mittuppslag på honom. Kroeger var 90 år gammal och yttrade inte ett ord. Hans specielle vårdare, Borrud tror jag hans namn var, berättade att de tillbringade dagarna mest med att spela schack. Mellan dem rådde ett grundmurat förtroende...