Ett tragiskt idrottsminne

Zappade bland dumburkens kanaler nyårsafton i väntan på hockeyn när jag hamnade på ESPN Classic. Dåtidens stora stjärnor virvlade förbi i ett högt tempo: Andretti, Regazzoni, Lauda, Lafitte, Villeneuve och Ronnie Peterson. Men vänta, 1978, var ju året som Ronnie omkom på Monza. Ronnie körde för Team Lotus tillsammans med amerikanen Mario Andretti och duon var ständigt på topp. Enligt speakern på ESPN var Ronnie den skickligaste föraren men fick stallorder att hålla igen till förmån för Andretti. Ronnie tilläts bara vinna när Andretti fick motorstopp eller liknande. Stallets boss Colin Chapman styrde allt.

Loppet på Monza den 10 september sändes direkt i TV och många svenskar såg kraschen. Startern fick skulden för olyckan eftersom han inte lät alla bilar stanna efter uppvärmningsvarvet. Bilarna längre bak i startfältet rullade fortfarande när grön signal visades och fick därmed en snabbare acceleration än framförvarande bilar. Ronnies bil fattade eld vid kraschen och han fick svåra brännskador. Det första beskedet var att svenskens tillstånd var allvarligt men inte livshotande. Han avled dock på sjukhuset på måndagen efter att ha drabbats av fettemboli som var en följd av det kirurgiska ingreppet. En av de sista som träffade Ronnie på sjukhuset var gamle kompisen och konkurrenten Reine Wisell från Motala. Ronnie var då vid gott mod och funderade på när han skulle göra comeback.

Efter omstart vann Niki Lauda loppet med Mario Andretti som tvåa. The show must go on. Mario Andretti vann senare hela F 1-serien med Ronnie som postum tvåa.

Den tragiska olyckan väckte känslor. Jag jobbade på Luxors ekonomiavdelning på den tiden, en kvinnligt dominerad arbetsplats, och kraschen diskuterades på fikarasten. En del oroade sig för Ronnies änka, Barbro. Min chef sa att ni behöver inte oroa er för henne, hon hittar snart en ny racerförare. Kvinnorna i rummet blev tvärilskna och även jag tyckte att det var något av det mest cyniska jag hört. Men så gick några år och sen läste jag i Expressen att Barbro levde tillsammans med James Hunt, den förare som var först framme vid olycksbilen och drog Ronnie ur sittbrunnen.

Ronnie var en av dåtidens största idrottskändisar. Under 60-talet tävlade han mot Reine Wisell i Formel 3 och parhästarnas dueller blev legendariska. Oftast vann Ronnie. Åtskilliga typografer har satt Ronnie & Reine-rubriker på tidningarna över landet. Reine gjorde också några lopp i formel 1 men lyckades inte etablera sig i tungviktsklassen.

Vid ett tillfälle på Mantorp Park i början av 70-talet frågade jag Reine vad som skilde honom och Ronnie som förare och fick svaret: Han bromsar ett par tiondels sekunder senare vid ingången till kurvorna. Större var inte marginalerna.

Motorsport är ingen jämlik idrott. Vid samma tillfälle berättade Reine att Niki Laudas far var miljonär och hade uppbackning av Österrikes största bank. Några sådana möjligheter och kontakter hade inte Reine från Norrängsgatan vars far var servicetekniker på Luxor.

Mina inblickar i racersporten inskränker sig till ett fåtal besök på Mantorp Park i början av 70-talet. Vid ett tillfälle, jag tror det var -72, kördes ett F 2-lopp på banan. Tillsammans med en arbetskamrat gjorde jag ett besök under lördagens tidsträning. Vi hade mest roligt åt två 190 cm långa välklädda biffar till radioreportrar som sände direkt till Argentina över kortvågsradio. Vi fascinerades över deras sätt att uttala Carlos Alberto Reutemann med betong på varje stavelse, aldrig Carlos eller Reutemann och spanskan smattrade över östgötaslätten så att det hördes till Mobilia. I flera år hade vi ett stående skämt att de där killarna hade röstresurser nog att nå till andra sidan jordklotet utan hjälp av radio.

Reutemann etablerade sig senare i Formel 1, var med i det ödesdigra loppet på Monza sex år senare och slutade som bäst tvåa i serien 1981. Efter karriärens slut blev han politiker och var bland annat guvernör för landets tredje största provins Santa Fé.

Den här F 2-tävlingen -72 blev ingen fartfest. Ronnie tjurade och ställde knappt upp på bild och Reine tilläts inte tävla på grund av någon teknikalitet.

Besöken på Mantorp gav en inblick i den stora idrottsvärlden och ett välkommet avbrott från bevakningen av fotbollslag som VGIF, Wasa, Väderstad, Strå och Borghamn vilket var min vardag på Östgöta-Bladet i Vadstena. Men en tävlingshelg på Mantorp var stressande. Arrangörerna hade svårt att hålla schemat, tävlingarna drog ut på tiden både en och två timmar och när man väl köat sig ut på 206:an visste jag att jag hade åtskilliga fotbollsmatcher att ringa på och att kvällen skulle bli sen.

Om jag minns rätt hade Mantorp ambitioner att etablera sig som en Formel 1-bana men det blev aldrig verklighet. Istället drog Anderstorp längsta strået på 70-talet och idag finns ingen svensk racerbana med sådana planer.