Fortsätt till huvudinnehåll

Enslingen på Fjuk




Läser i Corren att Williams båtvarv vill sänka en 20 meter lång kanalskuta vid Fjuk och minnesfunktionerna drar igång. Var det inte på Fjuk som den mytomspunne Enslingen på Fjuk, Erik Zetterblad (1884-1966), tillbringade större delen av sitt liv? Jovisst. Ett av min uppväxttids märkligaste minnen och ett människoöde som fascinerade många runt Vättern.


Jag träffade Erik Zetterblad vid två tillfällen, en gång i Mörtviken och en gång på Fjuk. Den översta bilden är tagen vid det förra tillfället. Farbror Zetterblad svarade ja omgående när en tioårig lintott med sitt livs första kamera frågade om han fick ta en bild. Ett enda knäpp faktiskt. En vänlig gammal man klädd i ålderdomliga och slitna kläder med Vegamössa på skulten Han var slätrakad och saknade det långa, vita skägg som jag sett på senare bilder. Långt senare hade jag intrycket av att han trots allt var lite smickrad över att vara en lokal kändis.


En försommarsöndag i slutet av 50-talet gjorde vi ett besök på Fjuk. Min pappa hade träffat Enslingen någon gång tidigare genom ”Pelle Artic” som var vår bryggranne i Mörtis. Pelle besökte Zetterblad så ofta han kunde. I Mörtis brukade man säga att Pelle var den förste som sjösatte på våren och den siste att ta upp på hösten.


Den lilla, naturliga hamnen var fylld med båtar men Zetterblad tog emot oss på bästa humör. Innan vi angjorde var jag förmanad att uppträda ordentligt och inte låta min snabba, lilla tunga löpa iväg alltför mycket. Han tog oss med en på en rundtur på ön, visade oss öns fågelliv, pekade ut var han brukade placerade ut sina nät och visade upp sina Vätternsnipor som var i gott skick. Ingen tvekan om att han var en naturvän. Han kunde allt som sjöns fiskliv. Han visste var och när rödingen eller siken gick till. Han visade inte den egenbyggda stugan men jag har hört andra säga att den var primitiv och förundrade sig över att han inte frös ihjäl på vintern.


Efteråt var min pappa förvånad över att Enslingen var så tillmötesgående. Han hade hört att ”gubben kunde vara tjurig”. Jag har långt senare hört att när Correns lokalredaktör Gunnar Sträng besökte honom för ett tänkt reportage gick det inte bra. Zetterblad drog bara igen dörren bakom sig och vägrade visa sig. Jag tror jag förstår varför.


Vid samma söndagseftermiddag var det gott om båtar i hamnen och Zetterblad gick från sittbrunn till sittbrunn; middag här, en sup där och kaffe i en annan. Min mamma brukade skämtsamt säga att ”farbror Zetterblad var Sveriges sällskapligaste ensling”. Men det var ju sommar och Vättern var fylld med fritidsbåtar.

Anledningen till att Zetterblad, som var ingenjör på Motala Verkstad, bosatte sig på Fjuk var att han hade problem med nerverna, ett vanligt uttryck på den tiden. Idag skulle man väl säga utbränd. Han såg ingen annan utväg än att isolera sig på ön endast 30 år gammal. En eller ett par gånger om året besökte han stan för bankaffärer och andra ärenden. Alltid skjutsad av Pelle på Artic.


Vintertid såg personal från Torpedverkstaden till honom då och då. CTV hade båtar med motorer starka nog att forcera isen. Det var också personal från CTV som hittade honom död en vinterdag 1966 och det var stora rubriker i MT

Erik Zetterblad blev 82 år. 52 av dessa hade han levt på den lilla ön.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

De okända miljardärerna på slätten

Bakom denna oansenliga fasad döljer sig ett av länets med välmående bolag.   Cloetta, Biltema och Saab är välkända i Östergötland. Men kännedomen om Runsvengruppen i Skänninge som äger varuhuskedjan ÖoB är mindre. Trots att koncernen är en veritabel pengamaskin för sina ägare. ÖoB säljer livsmedel, husgeråd, verktyg, penslar och trädgårdsredskap för nästan fyra miljarder kr per år. Den butik som inom kort öppnas i Linköping blir den hundrade i ordningen. Runsvengruppen och Biltema har två saker gemensamt. De är inte börsnoterade och håller en låg profil gentemot massmedia. Biltema fyller 50 i år och jubileumsartikeln i Corren skrevs utan att Sten-Åke Lindholm uttalade sig överhuvudtaget. Även Runsvens ägare håller distansen till medierna. Delvis beroende på en 30 år gammal historia när polisen gjorde en gryningsräd mot bolagets huvudkontor och beslagtog bokföringshandlingar för att företaget var misstänkt för varusmuggling. Påslakan hade deklarerats som vindskydd

"Bitterhet är inte min grej"

  J ohan Birath lämnar politiken definitivt den 1 mars. På lördagen avsade han sig samtliga uppdrag för socialdemokraterna. Johan har haft ledande uppdrag för sitt parti i många år och bland människor i och utanför Boxholm sågs han som Britt-Marie Johanssons självklara efterträdare, men en medlemsomröstning i partiet röstade fram Claes Sjökvist, kultursekreterare i Tranås, som partiets främsta företrädare. Valresultate t ställde all planering på ända och fick till följd av Britt-Marie Johansson sköt upp sin planerade pensionering i somras. Men nu har alltså Johan nått vägs ände åtminstone vad partipolitiken beträffar. Johan Birath har en spännande bakgrund. Började som valsverksarbetare, vidareutbildade sig till lärare och forskare. Han har skrivit såväl skönlitterära verk som flammande protestartiklar mot ysteriets nedläggning och är flitigt anlitad som föredragshållare i historia. De östgötska bibliotek, församlingshem och bygdegårdar, som inte haft besök av Johan, är lätt rä

"Åk till Linköping - skit i Mjölby"

                                                                             Användbar till mycket. K ommunal marknadsföring är inte lätt särskilt inte som orten ifråga inte har något att visa upp. Ett av de mer udda inslagen i min journalisttillvaro i Mjölby var kampanjen ”Åk till Linköping – skit i Mjölby”. Och den historien från 1982 är värd att berätta. En av de anställda på fritidskontoret ansåg att Mjölby hamnat i bakvatten när det gällde jakten på turister i konkurrens med övriga kommuner i västra länsdelen. Hans tankegång var inte originell men klarsynt. Ett stort antal resenärer passerade genom kommunen på E 4 och denna mäktiga potential utnyttjades inte. Vi måste hitta ett sätt att få åtminstone tio procent av de förbipasserande att stanna till. Vilka är de mest grundläggande behoven hos förare och passagerare? Jo, alla blir nödiga förr eller senare. Särskilt om man färdats 35 mil.   Ett utedass med vidhängande informationstavlor byggdes i Väderstad. Sagt och gjort.