Fortsätt till huvudinnehåll

Var är skattkistan nergrävd?

Foto: MIA KARLSVÄRD

Det var verkligen en glad överraskning när jag kom hem från barnbarnets tvåårspartaj i onsdags kväll för att finna att Piraterna lyckades förvalta sitt försprång från Dunteberget till ett SM-guld. Med långa och jämna mellanrum skakar det till i min hemstad. Allsvenskt spel med MAIF 1957, bandyguld med IFK 1987 och SM-guld Piraterna 2011. Med den takten dröjer det ytterligare cirka 25 år innan något liknande händer igen.

Kryddan på moset är att två Motalabröder, Jonas och Daniel Davidsson, spelat avgörande roller i en sport som befolkas av främlingslegionärer. Lagledaren Stefan Andersson har för mig framstått som ganska skränig och gapig men han har tydligen en stor förmåga att sprida lagkänsla och motivera förarna. Ingen tvekan om att han kan sporten.

Jag har haft anledning att kommentera Piraterna i år både på speedwayovalen och på den ekonomiska arenan. I en krönika konstaterade jag att en sportslig framgång bär i sig fröet till ett ekonomiskt misslyckande. Ju större idrottsliga framgångar, desto tunnare plånbok. Flera av de senaste åren svenska mästare har året senare klivit ner i moras som luktar konkurs. Rospiggarna och Västervik är exempel på sådana klubbar.

Jag hoppas att Piraternas ledning mitt i allt glädjerus förmår sätta sig ner och fundera på hur man på bästa sätt ska utnyttja sin nyvunna status gentemot publik, sponsorer, kommun och övriga intressenter så att laget kan bli etablerat i övre halvan av elitserien. Vi kräver inte guld varje år.

Jag läser att kommunen arrangerar ett firande för laget den 22 oktober. Egentligen skulle man vända på kuttingen och be Piraterna ordna ett firande för Motala kommun och dess skattebetalare. Enligt den kunnige Correnreportern Henrik Gedda (Corren 2011-10-06) har kommunen beviljat tre miljoner kr i generösa krediter till Piraterna. Undrar om det finns en skattkista full med gullpengar nergrävd på Duntis?

Den sport och den förening som får mest uppmärksamhet och sponsormiljoner i länet är LHC. Men ännu inget SM-guld till residensstaden. Jag vill bara i all diskretion påminna om det.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Nepotism var ordet sa Bill

Nepotism var ordet sa Bill. Nepotism var ordet sa Bull. Ni känner alla igen Gösta Knutssons kommenterande katter i Pelle Svanlös. För nepotism är vad det handlar om när utbildningsförvaltningens chef Ingela Appelsved ger jobb och kontrakt åt sin 24-årige son. Hon tycks ha förväxlat sin roll som mor och förvaltningschef. När hon intervjuas i Corren och säger ”att då får han väl chansen då” låter det som detta vore ett beslut fattat efter familjeråd kring köksbordet där hemma. Men Ingela Appelsved är faktiskt chef för en förvaltning med en budget på 138 miljoner kronor (12,6 procent av kommunens totala budget) och då måste skattebetalarna förvänta sig bättre omdöme. Radio Östergötland intervjuade igår utbildningsnämndens ordförande Christina Knutsson © som kom till Appelsveds försvar. Det var inget övertygande sådant. Christina anser att handläggningen varit transparent och ordentlig. Transparent? Ja, det är knappast kommunen som åstadkommit denna transparens eftersom varken ...
Skicka en kommentar
Läs mer

Mera kulor i klubbkassan

P å söndag spelar Mjölby Hockey en viktig kvalmatch mot Kalmar på hemmaplan. Hallen har under sina 30 år haft flera olika namn men heter numera Toyota Material Handling Arena, döpt efter ortens största tillverkningsföretag När började små och stora idrottsföreningar sälja ut namnen på sina anläggningar? Någon som minns när Idrottsparkar och - vallar fick mer eller mindre svårbegripliga namn hämtade från skiftande branscher? Idrottsparken i Norrköping heter numera Östgötaporten men det är bara C Mores kommentatorer som säger så. 80 procent av surbullarna säger Parken eller Nya Parken. Den stora hockeyarenan har redan hunnit byta namn en gång och heter Saab Arena. Vi får se när det är dags för namnbyte igen. På sätt och vis är det två olika världar som möts. När Östgötaporten och IFK höll gemensam presskonferens för att presentera namnbytet fick fastighetsbolagets marknadschef bokstavera namnet för journalisterna. Toyota Material Handling Arena går att identif...
Skicka en kommentar
Läs mer

En gravsten i Vadstena

  I alla officiella handlingar stavas namnet Kroeger men på gravstenen stavas det Kreuger. En oansenlig gravsten på Vadstena kyrkogård. Märkt av tidens tand och utan utsmyckningar. Här vilar stoftet av en man vars livsöde måste vara ett av det förra seklets märkligaste. Vadstenabon Bengt-Arne Gustavsson har skrivit en intressant bok om mannen som tillbringade 57 av sitt 92 år långa liv på olika institutioner varav de sista 27 på Birgittas sjukhus. Johannes Kroeger var den siste i Sverige att dömas till döden för mord 1918. Sommaren 1972 träffade jag honom tillsammans med Ulf Holmertz för Östgöta-Bladets räkning. Det var ingen journalistisk bragd utan följden av att Aftonbladets radarpar Ebba von Essen och Kai Rehn gjorde ett mittuppslag på honom. Kroeger var 90 år gammal och yttrade inte ett ord. Hans specielle vårdare, Borrud tror jag hans namn var, berättade att de tillbringade dagarna mest med att spela schack. Mellan dem rådde ett grundmurat förtroende...
2 kommentarer
Läs mer