Fortsätt till huvudinnehåll

Högspänningsledning - en laddad historia



Hur åstadkomma en rimlig avvägning mellan allmänintresset och enskilda intressen när stora infrastrukturprojekt som Sydvästlänken (400 kilovolt) planeras? Frågan ställdes på sin spets i Corren (2011-10-10). En familj boende i trakten av Sommen riskerar att få sin privilegierade tillvaro med katter, kor och ridhästar förstörd när Sydvästlänken passerar med en växelströms luftledning i närheten av gården. Familjen befarar att magnetfältet påverkar människor och djur negativt. Ingen lätt fråga och jag saknar ett givet svar.

Familjen får stöd av professor Jonny Hylander vid Högskolan i Halmstad. Han hävdar att främsta skälet till länken är att kraftindustrin vill underlätta exporten för att öka sin redan stora profit, inte att säkra eldistributionen till inhemska bostäder och företag. Att som reporter hänvisa till en professor brukar vara ofarligt. Ingen svensk läsare ifrågasätter en professors oväld och kunskaper. Men vis av tidigare erfarenheter tog jag kontakt med en i branschen väl insatt person och se vad jag fick höra. Jo, detta.

Professor Hylander är markägare och medlem i LRF. LRF:s paradfråga ÄR markägandets ställning. Med det menas att LRF vill att jordbruksmark ska klassas som riksintresse och att ingen jordbruksmark ska användas för att bygga hus eller vägar på, såvida inte markägaren får betalt flera gånger marknadspriset på marken. Egenintresset ljuger aldrig.

Min sagesman fortsätter: ”Så till tekniken. Om man skulle bygga ett nytt elnät idag så skulle man sannolikt välja likspänning för de stora elmotorvägarna, stamnätet, genom landet. Dock inte med kabel utan med luftledning. I övrigt skulle man bygga ett växelspänningsnät.

Svenska Kraftnät menar att man behöver förstärka befintligt växelspänningsnät även om man skulle bygga en likspänningsförbindelse. Jag har inget underlag för att argumentera emot detta. En anledning är att det finns mycket vindkraft i området.

När det gäller att ansluta vindkraftverk till elnätet så är det ingen skillnad mellan vindkraft och annan produktion. Men en högspänd likströmsledning är en motorväg som man bygger från A till B. Precis som med en vanlig motorväg kan man inte ordna med av- och påfarter vid varje byväg, det skulle bli för dyrt. För dyrt i det här sammanhanget är för dyrt för dig, mig och övriga kunder. För det är vi som betalar dessa ledningar på elnätsfakturan.

Professorns påstående om att samhället inte behöver några nya kraftledningar utan att det bara handlar om kraftbolagens vinstintressen blir ju extra pikant en dag som denna. När Karlshamnsverkets oljepannor går för fullt för att skåningarna ska kunna tända lampan samtidigt som vattnet forsar både genom och förbi de norrländska vattenkraftstationerna.

Det behövs mera elledningar. Sydvästlänken borde ha varit byggd innan man lade ner Barsebäck.”

Min källa tycker att Svenska Kraftnät skött opinionsbildningen uruselt. Mycket beroende på att dess GD Mikael Odenberg har en mästrande ton när han uttalar sig.

Hur speglar sig dessa motsättningar i massmedierna? Tidningsreportrar tar instinktivt parti för den lilla människan och redogör noga för alla olägenheter som drabbar den lantliga idyllen. Inget är så gulligt som att klia katten på magen på förstubron. Att ge de allmännyttiga aspekterna lika stor plats faller sig inte lika lätt.

Jag har kommenterat Sydvästlänken tidigare (2011-07-03). Dess framtida utseende har fått kommunpolitiker i Mjölby och Motala att skutta upp från sina skrivbord för att protestera på olika sätt. Särskilt de senares trädkramaraktion var rent av larvig, men fick uppmärksamhet i såväl tidningarna som Östnytt. Senare fick jag förklaringen. Kommunstyrelsens andre vice ordförande är skogsägare och det var till hans marker utflykten gick. Egenintresset igen.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Nepotism var ordet sa Bill

Nepotism var ordet sa Bill. Nepotism var ordet sa Bull. Ni känner alla igen Gösta Knutssons kommenterande katter i Pelle Svanlös. För nepotism är vad det handlar om när utbildningsförvaltningens chef Ingela Appelsved ger jobb och kontrakt åt sin 24-årige son. Hon tycks ha förväxlat sin roll som mor och förvaltningschef. När hon intervjuas i Corren och säger ”att då får han väl chansen då” låter det som detta vore ett beslut fattat efter familjeråd kring köksbordet där hemma. Men Ingela Appelsved är faktiskt chef för en förvaltning med en budget på 138 miljoner kronor (12,6 procent av kommunens totala budget) och då måste skattebetalarna förvänta sig bättre omdöme. Radio Östergötland intervjuade igår utbildningsnämndens ordförande Christina Knutsson © som kom till Appelsveds försvar. Det var inget övertygande sådant. Christina anser att handläggningen varit transparent och ordentlig. Transparent? Ja, det är knappast kommunen som åstadkommit denna transparens eftersom varken ...

Mera kulor i klubbkassan

P å söndag spelar Mjölby Hockey en viktig kvalmatch mot Kalmar på hemmaplan. Hallen har under sina 30 år haft flera olika namn men heter numera Toyota Material Handling Arena, döpt efter ortens största tillverkningsföretag När började små och stora idrottsföreningar sälja ut namnen på sina anläggningar? Någon som minns när Idrottsparkar och - vallar fick mer eller mindre svårbegripliga namn hämtade från skiftande branscher? Idrottsparken i Norrköping heter numera Östgötaporten men det är bara C Mores kommentatorer som säger så. 80 procent av surbullarna säger Parken eller Nya Parken. Den stora hockeyarenan har redan hunnit byta namn en gång och heter Saab Arena. Vi får se när det är dags för namnbyte igen. På sätt och vis är det två olika världar som möts. När Östgötaporten och IFK höll gemensam presskonferens för att presentera namnbytet fick fastighetsbolagets marknadschef bokstavera namnet för journalisterna. Toyota Material Handling Arena går att identif...

En gravsten i Vadstena

  I alla officiella handlingar stavas namnet Kroeger men på gravstenen stavas det Kreuger. En oansenlig gravsten på Vadstena kyrkogård. Märkt av tidens tand och utan utsmyckningar. Här vilar stoftet av en man vars livsöde måste vara ett av det förra seklets märkligaste. Vadstenabon Bengt-Arne Gustavsson har skrivit en intressant bok om mannen som tillbringade 57 av sitt 92 år långa liv på olika institutioner varav de sista 27 på Birgittas sjukhus. Johannes Kroeger var den siste i Sverige att dömas till döden för mord 1918. Sommaren 1972 träffade jag honom tillsammans med Ulf Holmertz för Östgöta-Bladets räkning. Det var ingen journalistisk bragd utan följden av att Aftonbladets radarpar Ebba von Essen och Kai Rehn gjorde ett mittuppslag på honom. Kroeger var 90 år gammal och yttrade inte ett ord. Hans specielle vårdare, Borrud tror jag hans namn var, berättade att de tillbringade dagarna mest med att spela schack. Mellan dem rådde ett grundmurat förtroende...