Fortsätt till huvudinnehåll

Pengar, pengar, pengar...


Göteborgs stad lånar Frölunda HC 20 miljoner kr genom Got Event för att undvika ett akut konkurshot. Norrköpings kommun säger nej till att låna ut 1,5 miljon till Norrköpings Dolphins som dragit på sig en för stor kostym med Stadium Arena. Två olika sätt att förhålla sig till idrottsföreningar i nöd.
Mellan Göteborgs stad och Frölunda finns ömsesidiga bindningar av ekonomisk natur. Idrottens Affärer berättar att om Frölunda försvinner ur elitserien försvinner också en tredjedel av Scandinaviums hyresintäkter. En större cyniker än jag skulle kalla detta en utpressningssituation.
Norrköping går dock Dolphins till mötes och fördubblar amorteringstiden till 50 år på det existerande lånet. Kommunalrådet Lars Stjernkvist säger att beslutet ska ses som en fingervisning till Norrköpings elitidrottsföreningar att ekonomiska problem får de lösa själva med hjälp av sponsorer och medlemmar. Jag tror inte att sista ordet är sagt ännu.
Motala har väl gått en medelväg som på kort tid lånat ut sammanlagt tre miljoner kr till Piraterna. Detta har åtminstone gett en sportslig utdelning då Piraterna är regerande svenska mästare.
Är det bra eller dåligt att kommunerna hjälper idrottsförening i ekonomiska trångmål? Ja, det är ju upp till kommuninvånarna och dess valda företrädare att ta ställning till. Inget regerande parti riskerar väl att kastas ut vid nästa val för att det varit generöst mot en förening.
Sitter och funderar på om något liknande har hänt i min hemkommun, Mjölby. 2003 var Mjölby Hockey illa ut och erbjöd sina fordringsägare ett tioprocentigt ackord (90 procent av skulderna skrevs av). Kommunen hade hyresfordringar på cirka 200 000 kr och gick med på ackordet. Kommunens beslut ledde också till att övriga fordringsägare gick med på erbjudandet och på detta vis kunde en konkurs undvikas.
Dåvarande kommunchefen motiverade beslutet med att det var meningslöst att ha en ishall stående tom utan hockeyspelare. Och det var ju svårt att argumentera emot.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Nepotism var ordet sa Bill

Nepotism var ordet sa Bill. Nepotism var ordet sa Bull. Ni känner alla igen Gösta Knutssons kommenterande katter i Pelle Svanlös. För nepotism är vad det handlar om när utbildningsförvaltningens chef Ingela Appelsved ger jobb och kontrakt åt sin 24-årige son. Hon tycks ha förväxlat sin roll som mor och förvaltningschef. När hon intervjuas i Corren och säger ”att då får han väl chansen då” låter det som detta vore ett beslut fattat efter familjeråd kring köksbordet där hemma. Men Ingela Appelsved är faktiskt chef för en förvaltning med en budget på 138 miljoner kronor (12,6 procent av kommunens totala budget) och då måste skattebetalarna förvänta sig bättre omdöme. Radio Östergötland intervjuade igår utbildningsnämndens ordförande Christina Knutsson © som kom till Appelsveds försvar. Det var inget övertygande sådant. Christina anser att handläggningen varit transparent och ordentlig. Transparent? Ja, det är knappast kommunen som åstadkommit denna transparens eftersom varken ...

Mera kulor i klubbkassan

P å söndag spelar Mjölby Hockey en viktig kvalmatch mot Kalmar på hemmaplan. Hallen har under sina 30 år haft flera olika namn men heter numera Toyota Material Handling Arena, döpt efter ortens största tillverkningsföretag När började små och stora idrottsföreningar sälja ut namnen på sina anläggningar? Någon som minns när Idrottsparkar och - vallar fick mer eller mindre svårbegripliga namn hämtade från skiftande branscher? Idrottsparken i Norrköping heter numera Östgötaporten men det är bara C Mores kommentatorer som säger så. 80 procent av surbullarna säger Parken eller Nya Parken. Den stora hockeyarenan har redan hunnit byta namn en gång och heter Saab Arena. Vi får se när det är dags för namnbyte igen. På sätt och vis är det två olika världar som möts. När Östgötaporten och IFK höll gemensam presskonferens för att presentera namnbytet fick fastighetsbolagets marknadschef bokstavera namnet för journalisterna. Toyota Material Handling Arena går att identif...

En gravsten i Vadstena

  I alla officiella handlingar stavas namnet Kroeger men på gravstenen stavas det Kreuger. En oansenlig gravsten på Vadstena kyrkogård. Märkt av tidens tand och utan utsmyckningar. Här vilar stoftet av en man vars livsöde måste vara ett av det förra seklets märkligaste. Vadstenabon Bengt-Arne Gustavsson har skrivit en intressant bok om mannen som tillbringade 57 av sitt 92 år långa liv på olika institutioner varav de sista 27 på Birgittas sjukhus. Johannes Kroeger var den siste i Sverige att dömas till döden för mord 1918. Sommaren 1972 träffade jag honom tillsammans med Ulf Holmertz för Östgöta-Bladets räkning. Det var ingen journalistisk bragd utan följden av att Aftonbladets radarpar Ebba von Essen och Kai Rehn gjorde ett mittuppslag på honom. Kroeger var 90 år gammal och yttrade inte ett ord. Hans specielle vårdare, Borrud tror jag hans namn var, berättade att de tillbringade dagarna mest med att spela schack. Mellan dem rådde ett grundmurat förtroende...