I natt gjorde jag något som inte gjort på flera år. Jag gick upp frampå småtimmarna för att se en boxningsgala direkt från Las Vegas. Huvudmatchen var titelmatchen Manny Pacquiaco-Juan Manuel Marques (weltervikt). Innan dess var jag tvungen att genomlida ett par förmatcher. I en av dem möttes en Colombian och en 30-åring från Denver, jag har glömt namnen. Plötsligt säger kommentatorn Roger Pettersson att Denverkillen varit borta från arenorna en tid på grund av ett fängelsestraff. Men det var nog inget allvarlig, det handlade om bilkörning under drogpåverkan och direkt rann det gamla talesättet upp att i boxning existerar bara två klasser, de dömda och de ännu icke dömda. Men jag irriterade mig på den aningslöse Pettersson som inte inser att en bil i händerna på drogpåverkad förare är ett dödligt vapen, mycket farligare än ett par boxhandskar
Det finns cyniska jurister som går ännu längre och säger att det bara finns bara två folkslag på jorden, de dömda och ännu icke dömda.
Egentligen är jag ingen boxningssupporter men det finns en atmosfär över stora boxningsgalor som jag har svårt att motstå. Amerikanerna är mästare i att bygga upp stämningen med sång, musik, flaggor och mästarbälten över huvudet. Enbart boxarnas väg fram till ringen kan framkalla gåshud hos mig. Speakern Michael Buffer, välfriserad gråhårsman och alltid klädd i smoking, är mästerlig på att bygga upp stämningen med sin speciella röst. Vackra juvelbehängda damer, feta gubbar med cigarr i munnen vid ringside och stillbildsfotografer som söker bildvinklar under repen fullbordar inramningen.
Hur titelmatchen gick? Sorry, jag vet inte. Somnade efter tre händelselösa ronder och under förmiddagen har jag sökt resultatet på nätet och på text-TV men ingenstans har jag funnit det. Det är kanske bara jag och TV 10 som har brytt oss i Svedala.
TV 10 hade något av ett boxningstema i går kväll och visade en dokumentärfilm om Joe Frazier som gick bort i veckan. Tyngdpunkten i filmen var klassikern ”Thrilla in Manilla” 1975 som visades ur Fraziers synvinkel. En sak kan sägas och det är att Muhammed Ali inte framstod som någon sympatisk man. En intressant dokumentär under alla omständigheter.
Kommentarer
Skicka en kommentar