Fortsätt till huvudinnehåll

Ingen spelar banjo i skogen



Jag är medlem i HSB och får förbundets tidning ”Hemma i HSB”. En till förväxling lik andra tidningar fylld med ”feelgod”, matlagning och heminredningstips. Anledningen till att jag överhuvudtaget öppnar den är att sex sidor i mitten är vikta för den lokala föreningen – i mitt fall HSB Östergötland, varav en sida fylls av vd:s funderingar.

Och vad får vi läsa på övriga sidor? Jo, reklam för nya spännande, penningslukande projekt i Linköping. Det är Brf Banken, det är Brf Hagaberg och Brf Folkets Park i varje nummer med insatser på en miljon eller mer. Någon värld väster om Linköping existerar tydligen inte i denna tidning.

I det största reportaget får vi träffa ett äldre par som bott i Hagaberg i sex år men som nu är beredda att flytta. Varför de ska flytta från det förträffliga Hagaberg får man inte veta så det är fritt fram för egna tolkningar. Kanske har pengarna tagit slut, vad vet jag?

När ska redaktionen fatta att det finns flera välmående, välskötta föreningar i t ex Mjölby, Motala och Vadstena, en del så gamla som 60-70 år och som erbjuder en hyfsad boendemiljö för människor i normala inkomstlägen. Hur ser vardagen ut, bekymmer och glädjeämnen? Vad har till exempel hänt med fritidsområdet Västanvik vid Vätterns strand norr om Motala och som exploaterades av HSB på 1960-talet?

Visst är Linköping drivmotorn i regionen med en helt annan och köpstarkare befolkning än i småorterna men någon enstaka gång kan väl reporter och fotograf sätta sig i bilen och köra några mil västerut? Det är inte farligt och ingen spelar banjo i skogen.

Så länge redaktionen erbjuder denna magra och ensidiga kost behöver inte publikationen skickas till mitt hem fortsättningsvis.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Nepotism var ordet sa Bill

Nepotism var ordet sa Bill. Nepotism var ordet sa Bull. Ni känner alla igen Gösta Knutssons kommenterande katter i Pelle Svanlös. För nepotism är vad det handlar om när utbildningsförvaltningens chef Ingela Appelsved ger jobb och kontrakt åt sin 24-årige son. Hon tycks ha förväxlat sin roll som mor och förvaltningschef. När hon intervjuas i Corren och säger ”att då får han väl chansen då” låter det som detta vore ett beslut fattat efter familjeråd kring köksbordet där hemma. Men Ingela Appelsved är faktiskt chef för en förvaltning med en budget på 138 miljoner kronor (12,6 procent av kommunens totala budget) och då måste skattebetalarna förvänta sig bättre omdöme. Radio Östergötland intervjuade igår utbildningsnämndens ordförande Christina Knutsson © som kom till Appelsveds försvar. Det var inget övertygande sådant. Christina anser att handläggningen varit transparent och ordentlig. Transparent? Ja, det är knappast kommunen som åstadkommit denna transparens eftersom varken ...

Mera kulor i klubbkassan

P å söndag spelar Mjölby Hockey en viktig kvalmatch mot Kalmar på hemmaplan. Hallen har under sina 30 år haft flera olika namn men heter numera Toyota Material Handling Arena, döpt efter ortens största tillverkningsföretag När började små och stora idrottsföreningar sälja ut namnen på sina anläggningar? Någon som minns när Idrottsparkar och - vallar fick mer eller mindre svårbegripliga namn hämtade från skiftande branscher? Idrottsparken i Norrköping heter numera Östgötaporten men det är bara C Mores kommentatorer som säger så. 80 procent av surbullarna säger Parken eller Nya Parken. Den stora hockeyarenan har redan hunnit byta namn en gång och heter Saab Arena. Vi får se när det är dags för namnbyte igen. På sätt och vis är det två olika världar som möts. När Östgötaporten och IFK höll gemensam presskonferens för att presentera namnbytet fick fastighetsbolagets marknadschef bokstavera namnet för journalisterna. Toyota Material Handling Arena går att identif...

En gravsten i Vadstena

  I alla officiella handlingar stavas namnet Kroeger men på gravstenen stavas det Kreuger. En oansenlig gravsten på Vadstena kyrkogård. Märkt av tidens tand och utan utsmyckningar. Här vilar stoftet av en man vars livsöde måste vara ett av det förra seklets märkligaste. Vadstenabon Bengt-Arne Gustavsson har skrivit en intressant bok om mannen som tillbringade 57 av sitt 92 år långa liv på olika institutioner varav de sista 27 på Birgittas sjukhus. Johannes Kroeger var den siste i Sverige att dömas till döden för mord 1918. Sommaren 1972 träffade jag honom tillsammans med Ulf Holmertz för Östgöta-Bladets räkning. Det var ingen journalistisk bragd utan följden av att Aftonbladets radarpar Ebba von Essen och Kai Rehn gjorde ett mittuppslag på honom. Kroeger var 90 år gammal och yttrade inte ett ord. Hans specielle vårdare, Borrud tror jag hans namn var, berättade att de tillbringade dagarna mest med att spela schack. Mellan dem rådde ett grundmurat förtroende...