Mjölkdrickande deckarhjälte saknas

På mitt nattduksbord ligger för närvarande två spänningsromaner, Peter Temples Sanning och Butler och Öhrlunds Ares Tecken. Den första utspelas i Australien och den andra i Sverige. Man slås av hur lika huvudpersonerna är.

Sanning utspelar sig i Melbourne där kommissarie Villani sätts att utreda ett sexualsadistiskt mord på en ung flicka och tortyrmord på tre gangsterbröder med jugoslavisk bakgrund. Villani har ett äktenskap som är under upplösning och dottern umgås med knarkare. Han är spelmissbrukare och har ett komplicerat förhållande till fadern och de yngre bröderna. Han plågar sina underlydande med hånfulla kommentarer.

Utredningen pekar allt mer mot ett cyniskt maktspel i samhällets toppskikt. Korrumperade snutar på låg och hög nivå, dito politiker och giriga industriledare samt journalister med dolda motiv. Namnen virvlar förbi i ett högt tempo och det är inte alltid lätt att hålla reda på vem som är vem. Melbourne är befolkat av knarkare, langare och horor. Klasskillnaderna är stora och girigheten ännu större. Och överallt bränner den heta australiska solen med dagstemperaturer på 45 grader.

Trots den skrala personteckningen fortsätter jag läsa. Hur ska upplösningen se ut? Ska dessa sadistiska och penninggalna mördare få skaka galler till slut? Jodå, men innan dess får många, inklusive kommissarie Villani, betala ett högt pris.

Ares Tecken innehåller samma komponenter även om den utspelar sig i Sverige. Kommissarie Jacob Colt och hans förtrogna kriminalinspektör Linda Schnecker utreder flera mord riktade mot invandrare och homosexuella. Colt har de bästa ambitioner men han störs av ett äktenskap som är på väg att haverera. Äldste sonens homosexualitet är ett problem som gnager men det vill varken han eller hans amerikanska hustru erkänna. Plus en förundersökningsledare till åklagare som gör allt för att motarbeta den goda kommissarien. Linda Schnecker är homosexuell och har stora svårigheter med relationen med en ung attraktiv kvinna. Jobbet tar för mycket tid och kraft.

Författarna gör stora ansträngningar för att belysa problemet med bögskräck och hatbrott ur alla synvinklar men skildringen blir i min smak en aning för politiskt korrekt. Några försök till sexskildringar mellan man och hustru är fullmatade av klichéer och blir till slut skrattretande. Men intrigen är hållbar där böghatarna och våldsmännen håller kontakt via ett internetbaserat nätverk. Ibland önskar jag att en erfaren kvällstidningsredigerare fick sätta kniven i ett bokmanus för att skära bort överflödigt dödkött.

 Och framförallt: Ge mig en mjölkdrickare till deckarhjälte som har ett friktionsfritt förhållande till hustrun och hela huset fullt med rosiga barn. Han får gärna vara scoutledare också.