Hon knyter upp svansen på kommunalråden

Låt mig göra klart att jag gillar ishockey; farten, tacklingarna, dragningarna och backskott i krysset från blå. Att höra nyslipade skridskor på nyspolad is kan vara en sensuell upplevelse. Till och med käftandet mellan adrenalinstinna spelare i båsen kan vara underhållande.

Spelet utövas på en begränsad yta och gör sig bra i TV. Det var för övrigt televisionens förtjänst att sporten växte sig stor och tog sig in i de svenska vardagsrummen på 60-talet.

Men elitishockey idag är också stora pengar, orimliga löner till småpojkar, dyrbara arenabyggen, konstiga aktieaffärer, pantsättande av aktier och finansiella rekonstruktioner. När affärerna tar sådana orimliga proportioner som i Leksand blir jag bara trött. Ni som såg Uppdrag Granskning i går kväll förstår vad jag menar.

Hur kan det bli så här? Under min tid som anställd på Luxor för många år sedan gjorde jag många besök på orten och tror att jag har en del av svaret. Ishockeyn är verkligen religion i Leksand och kommunens generösa behandling mot hockeyföreningen är ett resultat av ömsesidiga beroenden. En kommunstyrelseledamot är också ledamot av LIF:s styrelse, en annan driver företag och har affärer med föreningen. Ordet jäv tycks inte bekymra någon kommunpolitiker. Och alla, oavsett partitillhörighet, deltar i dansen kring guldkalven. Ishockeyn spelar samma roll för Leksand som religionen för en småföretagare i Gnosjö.

Det önskvärda målet, LIF:s återkomst till elitserien, tycks dröja om det någonsin blir verklighet.

Sofia Djiobaridis är min nya journalistfavorit. Väl påläst, envis och ihärdig ställer hon kommunchefer och kommunalråd mot väggen. Vi har tidigare i vinter sett henne knyta upp svansen på kommunalråd och kommunchef i Götene kommun och Leksands motsvarigheter, Ulrika Liljeberg och Göran Wigert, klarade sig inte bättre. Ulrika Liljeberg, åklagare i det civila, skyllde på kommunjuristen i fallet med de pantsatta aktierna och kommunchefen tvingades till långa pauser innan han överhuvudtaget kunde svara. De svar han gav var föga övertygande. Jakten på basfastigheten (164 kvm trottoar) och dess bifastighet (campinganläggningen) var komisk.

När kommuner tvingas till gemensamma affärer med föreningar eller företag blir det ofta kommunen som blir sittande med Svarte Petter. Jag har sett det i mindre skala i Ödeshög. Motala, Mjölby och ett par kommuner i Västsverige. Det är i regel de små kommunerna som går på de stora blåsningarna. Men pengarullningen med Leksands skattepengar trotsar all beskrivning.

Jag går in på nätet och kollar vad Dalatidningarna skriver idag. Dala-Demokraten berättar om några år av stridigheter i LIF:s styrelse med direktörsbyten och sportchefsbyten där storsponsorn P-O Ejendahl spelade en ledande roll. Detta har inte framkommit tidigare. När krubban är tom bits hästarna.

Falu-Kuriren har en intervju med Göran Wigert som säger att LIF inte berättade hela sanningen om den dåliga ekonomin 2011 när de kom till kommunen, klagade sin nöd och fick ett bidrag på totalt fem miljoner kr under fem år.

Bloggaren Dan Persson på Idrottens Affärer kallar Leksands förfarande för kommunal dopning.