Fortsätt till huvudinnehåll

Odla grönkål i ishallarna



I debatten om ishockeyn i allmänhet och Leksand i synnerhet har tre huvudriktningar utkristalliserat sig.
* 1)  De enögda fanatikerna som skiter i allt utom att LIF går upp. De har inte orkat sätta sig in i alla turer med rekonstruktioner, affärer med kommunen och Leksands Sparbank.
2)   De idrottsintresserade som gärna ser att Leksand återkommer i elitserien men börjar tycka att penningrullningen gått för långt och att ishockeyn tar för mycket i anspråk av de gemensamma resurserna.
3)   Idrottshatarna. De ser helst att ishockeyn och deras utövare sätts på fångvårdsanstalt. Helst Säters fasta. Och att ishallarna byggs om till växthus för ekologiskt odlad grönkål.

Framtiden får utvisa vem som har rätt. Kanske går det att finna en rimlig medelväg?

Leksands kommunchef Göran Wigert tyckte inte att hans synpunkter kom fram i UG och har skrivit själv i Idrottens Affärer. Avslutningen lyder så här:
”Ett system där lagen riskerar att åka ur högsta serien innebär stora risker även för kommunerna som i de flesta fall står med stora åtaganden i landets elitidrottsanläggningar.
Med de stora risker som finns är det också svårt för banker och andra finansiärer att investera i anläggningarna utan någon form av kommunal säkerhet.
Jag är egentligen inte för en sluten högsta liga, men ser stora svårigheter med finansieringen av arenorna om inte lagen spelar i högsta serien.”

Här låter Göran Wigert som vilken klubbledare som helst som pläderar för en stängd elitserie. Och det är kanske sammanblandningen av olika roller som är grundproblemet i Leksand.

Som vanligt är de stora länderna i Europa före. När Chelsea- Manchester United möttes i CHL-finalen 2008 hade två lagen tillsammans skulder på 20 miljarder kr. Spelarna bekymrade sig knappast över det. Men någon gång går det kanske för långt? Men var inte för säker på det. Av de lag som spelade i Englands högsta fotbollsserier på 1920-talet finns 97 procent kvar idag.

Världens 100 största företag har inte haft det lika lätt. Under samma period har nästan hälften försvunnit. De borde ha skaffat sig en supporterklubb.

Eller en välvilligt inställd kommunstyrelse.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Nepotism var ordet sa Bill

Nepotism var ordet sa Bill. Nepotism var ordet sa Bull. Ni känner alla igen Gösta Knutssons kommenterande katter i Pelle Svanlös. För nepotism är vad det handlar om när utbildningsförvaltningens chef Ingela Appelsved ger jobb och kontrakt åt sin 24-årige son. Hon tycks ha förväxlat sin roll som mor och förvaltningschef. När hon intervjuas i Corren och säger ”att då får han väl chansen då” låter det som detta vore ett beslut fattat efter familjeråd kring köksbordet där hemma. Men Ingela Appelsved är faktiskt chef för en förvaltning med en budget på 138 miljoner kronor (12,6 procent av kommunens totala budget) och då måste skattebetalarna förvänta sig bättre omdöme. Radio Östergötland intervjuade igår utbildningsnämndens ordförande Christina Knutsson © som kom till Appelsveds försvar. Det var inget övertygande sådant. Christina anser att handläggningen varit transparent och ordentlig. Transparent? Ja, det är knappast kommunen som åstadkommit denna transparens eftersom varken ...

Mera kulor i klubbkassan

P å söndag spelar Mjölby Hockey en viktig kvalmatch mot Kalmar på hemmaplan. Hallen har under sina 30 år haft flera olika namn men heter numera Toyota Material Handling Arena, döpt efter ortens största tillverkningsföretag När började små och stora idrottsföreningar sälja ut namnen på sina anläggningar? Någon som minns när Idrottsparkar och - vallar fick mer eller mindre svårbegripliga namn hämtade från skiftande branscher? Idrottsparken i Norrköping heter numera Östgötaporten men det är bara C Mores kommentatorer som säger så. 80 procent av surbullarna säger Parken eller Nya Parken. Den stora hockeyarenan har redan hunnit byta namn en gång och heter Saab Arena. Vi får se när det är dags för namnbyte igen. På sätt och vis är det två olika världar som möts. När Östgötaporten och IFK höll gemensam presskonferens för att presentera namnbytet fick fastighetsbolagets marknadschef bokstavera namnet för journalisterna. Toyota Material Handling Arena går att identif...

En gravsten i Vadstena

  I alla officiella handlingar stavas namnet Kroeger men på gravstenen stavas det Kreuger. En oansenlig gravsten på Vadstena kyrkogård. Märkt av tidens tand och utan utsmyckningar. Här vilar stoftet av en man vars livsöde måste vara ett av det förra seklets märkligaste. Vadstenabon Bengt-Arne Gustavsson har skrivit en intressant bok om mannen som tillbringade 57 av sitt 92 år långa liv på olika institutioner varav de sista 27 på Birgittas sjukhus. Johannes Kroeger var den siste i Sverige att dömas till döden för mord 1918. Sommaren 1972 träffade jag honom tillsammans med Ulf Holmertz för Östgöta-Bladets räkning. Det var ingen journalistisk bragd utan följden av att Aftonbladets radarpar Ebba von Essen och Kai Rehn gjorde ett mittuppslag på honom. Kroeger var 90 år gammal och yttrade inte ett ord. Hans specielle vårdare, Borrud tror jag hans namn var, berättade att de tillbringade dagarna mest med att spela schack. Mellan dem rådde ett grundmurat förtroende...