Svårt att finna nya vänner i Vadstena

Det är svårt att finna nya vänner i Vadstena. Det började med en insändare i MVT som berättade att de blivit förtjusta i den vackra staden men hur besvikna de blivit över att inte blivit införlivade i den sociala gemenskapen. Ämnet ansågs så angeläget att tidningen skickade ut en reporter på stan för att utreda påståendet. Han fick ganska skiftande svar, formulerade med viss försiktighet. Avslutningsvis fick han ett svar uttalat av oppositionsrådet Marita Karlsson. Hon håller med om att det är svårt för en nyinflyttad att hitta bästisar på en liten ort.

”Men det är inget unikt för Vadstena, så ser nog ut i alla småstäder. Invånarna är lite försiktiga och avvaktande.” Hon tillägger att man får bjuda lite på sig själv i sådana här sammanhang.

Ett kommunalråd är naturligtvis den ultimata experten på livets alla områden så vi lyssnar på henne.

Frågeställningen är inte unik eller ny. Luxor i Motala hade för 40 år sedan 2 000 anställda och inflyttningen från alla delar av landet var stor och den allmänna meningen hos ”utbölingarna” var att östgöten var svår att komma in på livet. Nybyggarna umgicks för sig och infödingarna för sig. Enstaka undantag fanns naturligtvis.

En gång intervjuade jag en kvinnlig missionspastor som flyttat runt i landet. Hon sa att var sörmlänningar var tillmötesgående men lögnaktiga och att östgötar var kärva men ordhålliga. Det är väl ett positivt betyg?

Jag har flyttat tre gånger i mitt liv, från Motala till Vadstena, från Vadstena till Boxholm och senare till Mjölby. Jag har inte upplevt några större problem men så har jag haft ett arbete som gjort att jag på ett naturligt sätt kommit i kontakt med många människor. Möjligen är det så att jag upplevde att i bruksorten Boxholm var kotterierna grundligt etablerade sedan många år tillbaka. Integrationen, om man vågar använda sig av ett så värdeladdat ord, går bäst om man arbetar på en lagom stor arbetsplats.

Föreningslivet är en annan bra väg. I Vadstenafallet rekommenderar jag ett besök på golfklubben i Hagalund. Där finns alltid trevligt folk. Somliga kan spela också.

Tre trevliga Vadstenagolfare.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Nepotism var ordet sa Bill

Nepotism var ordet sa Bill. Nepotism var ordet sa Bull. Ni känner alla igen Gösta Knutssons kommenterande katter i Pelle Svanlös. För nepotism är vad det handlar om när utbildningsförvaltningens chef Ingela Appelsved ger jobb och kontrakt åt sin 24-årige son. Hon tycks ha förväxlat sin roll som mor och förvaltningschef. När hon intervjuas i Corren och säger ”att då får han väl chansen då” låter det som detta vore ett beslut fattat efter familjeråd kring köksbordet där hemma. Men Ingela Appelsved är faktiskt chef för en förvaltning med en budget på 138 miljoner kronor (12,6 procent av kommunens totala budget) och då måste skattebetalarna förvänta sig bättre omdöme. Radio Östergötland intervjuade igår utbildningsnämndens ordförande Christina Knutsson © som kom till Appelsveds försvar. Det var inget övertygande sådant. Christina anser att handläggningen varit transparent och ordentlig. Transparent? Ja, det är knappast kommunen som åstadkommit denna transparens eftersom varken ...

Läs mer

Mera kulor i klubbkassan

P å söndag spelar Mjölby Hockey en viktig kvalmatch mot Kalmar på hemmaplan. Hallen har under sina 30 år haft flera olika namn men heter numera Toyota Material Handling Arena, döpt efter ortens största tillverkningsföretag När började små och stora idrottsföreningar sälja ut namnen på sina anläggningar? Någon som minns när Idrottsparkar och - vallar fick mer eller mindre svårbegripliga namn hämtade från skiftande branscher? Idrottsparken i Norrköping heter numera Östgötaporten men det är bara C Mores kommentatorer som säger så. 80 procent av surbullarna säger Parken eller Nya Parken. Den stora hockeyarenan har redan hunnit byta namn en gång och heter Saab Arena. Vi får se när det är dags för namnbyte igen. På sätt och vis är det två olika världar som möts. När Östgötaporten och IFK höll gemensam presskonferens för att presentera namnbytet fick fastighetsbolagets marknadschef bokstavera namnet för journalisterna. Toyota Material Handling Arena går att identif...

Läs mer

En gravsten i Vadstena

I alla officiella handlingar stavas namnet Kroeger men på gravstenen stavas det Kreuger. En oansenlig gravsten på Vadstena kyrkogård. Märkt av tidens tand och utan utsmyckningar. Här vilar stoftet av en man vars livsöde måste vara ett av det förra seklets märkligaste. Vadstenabon Bengt-Arne Gustavsson har skrivit en intressant bok om mannen som tillbringade 57 av sitt 92 år långa liv på olika institutioner varav de sista 27 på Birgittas sjukhus. Johannes Kroeger var den siste i Sverige att dömas till döden för mord 1918. Sommaren 1972 träffade jag honom tillsammans med Ulf Holmertz för Östgöta-Bladets räkning. Det var ingen journalistisk bragd utan följden av att Aftonbladets radarpar Ebba von Essen och Kai Rehn gjorde ett mittuppslag på honom. Kroeger var 90 år gammal och yttrade inte ett ord. Hans specielle vårdare, Borrud tror jag hans namn var, berättade att de tillbringade dagarna mest med att spela schack. Mellan dem rådde ett grundmurat förtroende...

Läs mer

Med Jacob vid tangentbordet

Leta i den här bloggen