Varför så rädda för förändringar

Kommunpolitiker lever i normala fall ett skyddat liv. Taxehöjningar, budgetförslag och markköp klubbas utan att någon bryr sig. Men med förändringar i närmiljön kan det hetta till ordentligt med fler än tio åhörare på fullmäktigemötena. Det mest näraliggande exemplet är Bemab-huset och Svartå Strand i Mjölby. Frågan är varför vi är så negativa till förändringar i närmiljön och varför anses alla förändringar vara av ondo?

I Motala pågår en debatt om bygget av ett utegym och soldäck i Tegelviken. Beslutsprocessen hade avancerat ganska långt när 28 grannar protesterade hos plan- och miljönämnden med en skrivelse. Var detta verkligen nödvändigt, vilka konsekvenser får bygget för vår närmiljö etc. Planarbetet tog paus, politikerna funderade ett varv extra men satte ner foten och beordrade tjänstemännen att gå vidare med de ursprungliga planerna.

I Vadstena har planerna på två punkthus i Asylenparken fått uppmärksamhet utanför landets gränser. De kulturkonservativa motståndarna är inte så många men välartikulerade och inflytelserika och frågan är inte avgjord ännu, Överklaganden till Förvaltningsdomstolarna är att vänta.

I Mjölby finns sedan 2002 ett väl fungerande Resecentrum. Den dåvarande framsynta kommunledningen insåg att Mjölbys framtid var beroende av bra kommunikationer (läs tillgång till Linköpings arbetsmarknad) och lyckades förhandla sig till en bra överenskommelse med Banverket som stod för merparten av investeringskostnaden på cirka 70 miljoner kr.

Men här kom motståndet från såväl insidan som utsidan av stadshuset. Under ledning av Marianne Karlsson och andra centerpartister sköt kritikerna främst in sig på utformningen. Den öppna plattan under jord var livsfarlig och en tummelplats för våldtäktsmän och andra våldsverkare framhöll Marianne Karlsson i flera fullmäktigedebatter. 

Bättre än förhandsryktet.

 Andra kritiserade nedmonteringen av den gamla träbron som symboliserade järnvägsknuten Mjölby. Att bron var livsfarlig med slitna och hala trappsteg bortsåg man ifrån. Jag konfronterade en av dessa brokramare och frågade om hon gått över bron på sistone och fick svaret. ”Nej, det har jag inte gjort på många år. Numera åker jag bil när jag rör mig i stan. Men den är vacker att titta på”. Ibland inser man att aldrig så goda sakargument är bortkastade.

Nåväl, för drygt tio år sedan stod Resecentrum klart och det visade att resultatet blev riktigt bra. Kritiken upphörde omgående. Resecentrum fungerar utmärkt och ”tunneln” är en länk mellan östra och västra stadsdelarna. Antalet våldsbrott är inte fler än i andra delar av centrum.

Det kan ibland vara nödvändigt för en kommunledning att bita ihop och inte lyssna alltför mycket på en liten men röststark opinion. För det gemensammas bästa.

Den tidigare ställda frågan om varför människor i gemen är så negativa till förändringar har jag inget bra svar på. Vi vet vad vi har men vet inte vad vi får verkar vara ett alltför lättvindigt svar. Någon som har en bättre förklaring?