Fortsätt till huvudinnehåll

Fantasin sprudlar och pennorna glöder



Vem säger att kommunpolitik är tråkigt? Icke. Naturligtvis är det ny eller gammal bebyggelse som får fantasin att sprudla och pennorna att glöda.
Jag tänker på det senaste utspelet om Asylenparken i Vadstena. 

Fastighetsbolagets förre vd Sören Nicklasson föreslår en villa i italiensk still, fyra våningar hög, innehållande 28 lägenheter. Passar bättre än de tre punkthus som VFAB vill bygga skriver Nicklasson i ett brev till kommunen. I hans förslag ligger en väl placerad liten flirt med de nya makthavarna i Vadstena. Villa Consensus.
Noterbart är att folkpartisten Ingegerd Lindaräng ger Nicklasson en halv välsignelse. Fp är naturligtvis en maktfaktor med ett mandat i kommunfullmäktige.

Att den föreslagna tomten ligger på mark som VFAB äger tycks Nicklasson bortse ifrån. Har han glömt att han inte är vd för bolaget längre? Önskvärt är att MVT följer upp detta med en kommentar från Konsensus ledare Mats Wahrén eller VFAB:s ledning. Ser fram emot nästa utvecklingsfas i dramat.

Correns Lotta Willsäter skriver att Åtvidabergs kommun förlorar rättstvisten mot en fastighetsentreprenör, vilket innebär ännu högre kostnader för en liten, fattig kommun. Jag har skrivit om kommunpolitik i snart 30 år och min erfarenhet är att kommunerna oftast drar kortaste strået om det går så långt som till domstolsförhandlingar. Vad det beror på vet jag inte. Bristande juridisk sakkunskap?

Behöver det betyda att kommunen har fel i sak på varje punkt? Nej, faktiskt inte, men svenska domstolar har höga beviskrav och det är upp till käranden att bevisa sina påståenden.

Slut för idag, tack för idag. Idag rekommenderar jag Swix blå om ni ska ta er till kiosken för att köpa kvällstidningen.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Nepotism var ordet sa Bill

Nepotism var ordet sa Bill. Nepotism var ordet sa Bull. Ni känner alla igen Gösta Knutssons kommenterande katter i Pelle Svanlös. För nepotism är vad det handlar om när utbildningsförvaltningens chef Ingela Appelsved ger jobb och kontrakt åt sin 24-årige son. Hon tycks ha förväxlat sin roll som mor och förvaltningschef. När hon intervjuas i Corren och säger ”att då får han väl chansen då” låter det som detta vore ett beslut fattat efter familjeråd kring köksbordet där hemma. Men Ingela Appelsved är faktiskt chef för en förvaltning med en budget på 138 miljoner kronor (12,6 procent av kommunens totala budget) och då måste skattebetalarna förvänta sig bättre omdöme. Radio Östergötland intervjuade igår utbildningsnämndens ordförande Christina Knutsson © som kom till Appelsveds försvar. Det var inget övertygande sådant. Christina anser att handläggningen varit transparent och ordentlig. Transparent? Ja, det är knappast kommunen som åstadkommit denna transparens eftersom varken ...

Mera kulor i klubbkassan

P å söndag spelar Mjölby Hockey en viktig kvalmatch mot Kalmar på hemmaplan. Hallen har under sina 30 år haft flera olika namn men heter numera Toyota Material Handling Arena, döpt efter ortens största tillverkningsföretag När började små och stora idrottsföreningar sälja ut namnen på sina anläggningar? Någon som minns när Idrottsparkar och - vallar fick mer eller mindre svårbegripliga namn hämtade från skiftande branscher? Idrottsparken i Norrköping heter numera Östgötaporten men det är bara C Mores kommentatorer som säger så. 80 procent av surbullarna säger Parken eller Nya Parken. Den stora hockeyarenan har redan hunnit byta namn en gång och heter Saab Arena. Vi får se när det är dags för namnbyte igen. På sätt och vis är det två olika världar som möts. När Östgötaporten och IFK höll gemensam presskonferens för att presentera namnbytet fick fastighetsbolagets marknadschef bokstavera namnet för journalisterna. Toyota Material Handling Arena går att identif...

En gravsten i Vadstena

  I alla officiella handlingar stavas namnet Kroeger men på gravstenen stavas det Kreuger. En oansenlig gravsten på Vadstena kyrkogård. Märkt av tidens tand och utan utsmyckningar. Här vilar stoftet av en man vars livsöde måste vara ett av det förra seklets märkligaste. Vadstenabon Bengt-Arne Gustavsson har skrivit en intressant bok om mannen som tillbringade 57 av sitt 92 år långa liv på olika institutioner varav de sista 27 på Birgittas sjukhus. Johannes Kroeger var den siste i Sverige att dömas till döden för mord 1918. Sommaren 1972 träffade jag honom tillsammans med Ulf Holmertz för Östgöta-Bladets räkning. Det var ingen journalistisk bragd utan följden av att Aftonbladets radarpar Ebba von Essen och Kai Rehn gjorde ett mittuppslag på honom. Kroeger var 90 år gammal och yttrade inte ett ord. Hans specielle vårdare, Borrud tror jag hans namn var, berättade att de tillbringade dagarna mest med att spela schack. Mellan dem rådde ett grundmurat förtroende...