Fortsätt till huvudinnehåll

Professionella gråterskor vid graven



I mitt vardagsrumt tronar en 43” stor färgteve av märket LG på väl synlig plats. Bra kontrastrik bild, bra ljud och inga driftstörningar. Det är ingen tvekan om att all den hemelektronik som finns i våra hem har sitt ursprung i Asien. Så har det inte alltid varit.

Sju av mina arbetsår tillbringade jag på Luxor i Motala. Teveapparater var huvudprodukten men det fanns också väl fungerande musikanläggningar till rimliga priser, videobandspelare (VHS) och transistorapparater. Koncernen hade som mest 2 700 anställda varav 2 000 i Motala. I Norrköping hade Philips en TV-fabrik som också är försvunnen idag. Luxor och Philips hade ungefär två tredjedelar av den svenska marknaden för televisionsapparater på 70-talet. En ständig ström av Luxorfolk, leverantörer och kunder landade på Statt om kvällarna.

Andra halvan av 70-talet hade konkurrensen hårdnat betydligt österifrån även om företagsledningen förnekade det. Svenska ungdomar rynkade på näsan åt Luxors kompaktanläggningar och föredrog Panasonic eller Sonys anläggningar med separata förstärkare, skivspelare och bandspelare som placerades ovanpå varandra. Branden hösten 1976 kom faktiskt lägligt när vi kunde vräka ut Dirigent 3000 och 7000 till halva priset lagom till julhandeln.

Nåväl, krisen var akut 1980 och Luxor hade gått i konkurs om inte statliga Investeringsbanken tagit över. Några år senare kom Nokia in som ägare men Motala reducerades till ett tillverkningsställe och teveproduktionen upphörde 1993. Resten är historia och den stora byggnaden utmed riksväg 50 är fylld med annan verksamhet, bland annat en skola.



Det kanske är långsökt men jag jämför elektronikindustrin på 70-talet med dagens kris för de svenska mjölkbönderna. På 70-talet höjdes inga rop att Köpa Svenskt för att rädda jobben i Motala eller Norrköping. Luxor fick ta fighten själva med inkräktarna från öster. Kanske gjorde företagsledningen ett misstag som inte vädjade till de nationalistiska/protektionistiska känslorna i landet?

Ungefär samtidigt som elektronikindustrin drabbades i slutet av 1970-talet stod varvsägarna i kö för att få pengar från den Åslingska akutmottagningen. Statsrådet svettades bakom sina hornbågade glasögon och skickade miljarder till varven i Göteborg, Landskrona och Uddevalla. Till vilken nytta då? Varvsindustrin försvann och där de stora varven låg i Göteborg finns i dag exklusiva bostäder med utsikt över hamnen. Det är aldrig effektivt att kasta goda pengar efter dåliga.

Ledande politiker och medierna kallade elektronikindustrins och varvens död för nödvändig strukturomvandling av det svenska näringslivet.

Om den svenska mjölkindustrin överlever vet jag inte men man behöver inte vara civilekonom för att räkna ut att en ersättning på kr 2:49 per kg inte räcker till produktionskostnaderna. Vissa ekonomiska lagar är svåra att kringgå och lagen om tillgång och efterfrågan är en sådan. Det finns mer mjölk än köpare på den internationella marknaden och om den svenska konsumenten köper någon liter mer än vanligt har inte så stor betydelse. Sverige är en liten marknad och bara en del av Arla.

Knäckfrågan är alltså varför vissa näringar avlider i tysthet medan andra följs till graven av professionella gråterskor.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

De okända miljardärerna på slätten

Bakom denna oansenliga fasad döljer sig ett av länets med välmående bolag.   Cloetta, Biltema och Saab är välkända i Östergötland. Men kännedomen om Runsvengruppen i Skänninge som äger varuhuskedjan ÖoB är mindre. Trots att koncernen är en veritabel pengamaskin för sina ägare. ÖoB säljer livsmedel, husgeråd, verktyg, penslar och trädgårdsredskap för nästan fyra miljarder kr per år. Den butik som inom kort öppnas i Linköping blir den hundrade i ordningen. Runsvengruppen och Biltema har två saker gemensamt. De är inte börsnoterade och håller en låg profil gentemot massmedia. Biltema fyller 50 i år och jubileumsartikeln i Corren skrevs utan att Sten-Åke Lindholm uttalade sig överhuvudtaget. Även Runsvens ägare håller distansen till medierna. Delvis beroende på en 30 år gammal historia när polisen gjorde en gryningsräd mot bolagets huvudkontor och beslagtog bokföringshandlingar för att företaget var misstänkt för varusmuggling. Påslakan hade deklarerats som vindskydd

"Bitterhet är inte min grej"

  J ohan Birath lämnar politiken definitivt den 1 mars. På lördagen avsade han sig samtliga uppdrag för socialdemokraterna. Johan har haft ledande uppdrag för sitt parti i många år och bland människor i och utanför Boxholm sågs han som Britt-Marie Johanssons självklara efterträdare, men en medlemsomröstning i partiet röstade fram Claes Sjökvist, kultursekreterare i Tranås, som partiets främsta företrädare. Valresultate t ställde all planering på ända och fick till följd av Britt-Marie Johansson sköt upp sin planerade pensionering i somras. Men nu har alltså Johan nått vägs ände åtminstone vad partipolitiken beträffar. Johan Birath har en spännande bakgrund. Började som valsverksarbetare, vidareutbildade sig till lärare och forskare. Han har skrivit såväl skönlitterära verk som flammande protestartiklar mot ysteriets nedläggning och är flitigt anlitad som föredragshållare i historia. De östgötska bibliotek, församlingshem och bygdegårdar, som inte haft besök av Johan, är lätt rä

"Åk till Linköping - skit i Mjölby"

                                                                             Användbar till mycket. K ommunal marknadsföring är inte lätt särskilt inte som orten ifråga inte har något att visa upp. Ett av de mer udda inslagen i min journalisttillvaro i Mjölby var kampanjen ”Åk till Linköping – skit i Mjölby”. Och den historien från 1982 är värd att berätta. En av de anställda på fritidskontoret ansåg att Mjölby hamnat i bakvatten när det gällde jakten på turister i konkurrens med övriga kommuner i västra länsdelen. Hans tankegång var inte originell men klarsynt. Ett stort antal resenärer passerade genom kommunen på E 4 och denna mäktiga potential utnyttjades inte. Vi måste hitta ett sätt att få åtminstone tio procent av de förbipasserande att stanna till. Vilka är de mest grundläggande behoven hos förare och passagerare? Jo, alla blir nödiga förr eller senare. Särskilt om man färdats 35 mil.   Ett utedass med vidhängande informationstavlor byggdes i Väderstad. Sagt och gjort.