”Missionärer är exhibitionister. Deras behov av uppmärksamhet är mycket stort.” Så sa min första chefredaktör vid ett tillfälle. Den lilla tidning jag då jobbade på var alltid utsatt för ett konstant tryck av stadens frikyrkoförsamlingar. Pastorerna var envisa påtryckare och då och då gästades församlingarna av missionärer som återvänt till Svedala efter lång tjänstgöring utomlands. Då hörde det till att de lät sig fotograferas i en för landet karaktäristisk utstyrsel vilket naturligtvis skulle införas i den lokala tidningen. På den aktuella bilden poserade missionären i något som såg ut som en cowboyhatt och en poncho. Han hade arbetat i Sydamerika.
Till er andliga uppbyggelse ska jag återge en av mina favorithistorier, berättad av vissångerskan Margretha Kjellberg (på västgötska förstås).
En kvinnlig missionär återvände till hemförsamlingen i Västergötland efter flera decenniers tjänstgöring i Kina. Missionären talade i ett par timmar inför fullsatt auditorium om våld, revolutioner, stort motstånd och naturkatastrofer och intet öga var torrt. Men trägen vinner och efter många motgångar kristnades ett antal hedningar i österlandet. Efter avslutat föredrag uppmanade föredragshållaren till frågor. Efter någon halvminuts tystnad hov en liten gumma på första raden upp sin stämma:
”I hade e halter söster, vart tog ho´ vägen?”
Kommentarer
Skicka en kommentar