Krigets första offer är sanningen

Motsägelsefulla och förvirrande uppgifter kring bin Ladins död. Var han beväpnad eller inte, gjorde han motstånd och vilka är de övriga döda? Hade den amerikanska styrkan order att i första hand gripa eller döda bin Ladin?

Vi ska inte tro att vi får reda på den fulla sanningen genom nyhetsmedia. Det är temat i krigskorrespondenten Philip Knightleys bok från 1977, ”Krigets första offer är sanningen”.

Den här mycket intressanta boken behandlar den västerländska krigsrapporteringen från Krimkriget vid mitten av 1800-talet och fram till våra dagar. Krigsjournalistik kan tjäna många olika syften, och ska man tro författaren så är det inte den fullständiga sanningen som förmedlas till nyhetskonsumenterna.

Journalisterna hindras på många sätt från att rapportera vad som verkligen händer. De stridande makterna vill till exempel inte att deras motståndare ska få veta allt om deras planer eller om hur kriget går, förlusttal och så vidare. Propagandan är ständigt närvarande i krigsrapporteringen.

Censur har genom historien varit mer regel än undantag, och är så fortfarande. De så kallade "inbäddade journalister", som följde med amerikanska förband under Irak-kriget, fick absolut inte rapportera precis vad de ville. Det är viktigt att kontrollera tänkandet hos både de stridande och på hemmafronten.

Det är många år sedan jag läste boken men kom att tänka på den när jag såg onsdagskvällens Rapport. SVT:s korrespondent intervjuade de närmaste grannarna och flera av dem tvivlade på att det var bin Ladin som dödats.

Några spridda noteringar. Björn Eriksson inviger ett trädgårdskafé i helgen. Det känns som att gå tio år bakåt i tiden.

Corren har idag fyra helsidor annonser i Mjölbydelen, en nyöppnad byggmaterialhandel svarar för tre och Svensk Fastighetsförmedling en. Om annonsmarknaden är ett mått på den ekonomiska konjunkturen står tydligen den lokala konjunkturen i topp. Många villakök väntar på ombyggnad.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

De okända miljardärerna på slätten

Bakom denna oansenliga fasad döljer sig ett av länets med välmående bolag. Cloetta, Biltema och Saab är välkända i Östergötland. Men kännedomen om Runsvengruppen i Skänninge som äger varuhuskedjan ÖoB är mindre. Trots att koncernen är en veritabel pengamaskin för sina ägare. ÖoB säljer livsmedel, husgeråd, verktyg, penslar och trädgårdsredskap för nästan fyra miljarder kr per år. Den butik som inom kort öppnas i Linköping blir den hundrade i ordningen. Runsvengruppen och Biltema har två saker gemensamt. De är inte börsnoterade och håller en låg profil gentemot massmedia. Biltema fyller 50 i år och jubileumsartikeln i Corren skrevs utan att Sten-Åke Lindholm uttalade sig överhuvudtaget. Även Runsvens ägare håller distansen till medierna. Delvis beroende på en 30 år gammal historia när polisen gjorde en gryningsräd mot bolagets huvudkontor och beslagtog bokföringshandlingar för att företaget var misstänkt för varusmuggling. Påslakan hade deklarerats som vindskydd

Läs mer

Mordet på Lagmansgatan

Det var i fönstret närmast dörren knivmannen tog sig in. S omliga händelser i vardagslunken för en tidningsreporter etsar sig fast i minnet. Som det mord som inträffade på Lagmansgatan i Mjölby för drygt 30 år sedan. Mordet ägde rum en ljummen torsdagskväll i september 1983 i ett hus granne med Vasaskolan. En medelålders kvinna och hennes manliga sällskap tittade på Sportnytt och fyllde i veckans V 65-kupong. Vardagsfriden bröts när en man klättrade in genom det halvöppna, lågt belägna fönstret beväpnad med en brödkniv. Kvinnan och mannen flydde ut på gården där kvinnan blev upphunnen och nerstucken med flera knivhugg. Hennes sällskap flydde åt ett annat håll och larmade polisen. Kvinnan förblödde av sina skador. Knivmannen och kvinnan hade tidigare haft en relation men kvinnan hade avbrutit förhållandet, okänt av vilket skäl. Det blev inget spaningsmord utan polisen grep mannen vid Svartån i centrala Mjölby ett par timmar senare. Han hade på sig något som verkade

Läs mer

Vifolkavallen förblir Vifolkavallen?

För två år sedan gjorde Mjölby AI en förfrågan hos Kultur- och fritidsnämnden om möjligheten satt sälja arenanamnet till en kommersiell sponsor. Nämnden var positiv till detta men ställde upp en rad villkor, bland annat att Vifolkavallsområdet inte fick försvinna som begrepp i stadsbilden. Enligt förvaltningschefen Ulf Johansson har inte MAI hört av sig sedan dess och han förmodar att ärendet runnit ut i sanden. Så är det inte riktigt om man ska tro MAI:s ordförande Sven Montelius. Han svarar så här på ett mejl: ”Vi är väldigt glada och tacksamma över att ha fått möjligheten till detta och vi har under arbetat för att få till detta. Vi har ännu inte lyckats men var nu i vår nära att knyta ihop säcken med en partner. Som du förstår så är det inte vilken partner som helst som kan ta sig an den nivå av partnerskap som vi tänker oss med att sälja arenanamnet, det handlar även mycket om timing och att arbeta in konceptet under en längre tid. Vi är fortsatt optimistiska och tror att vi kom

Läs mer

Med Jacob vid tangentbordet

Leta i den här bloggen