Speedway ett korthus

Fotograf: MIA KARLSVÄRD

Idrott och pengar. Pengar och idrott. De hör ihop. Är det inte fotbolls-, hockey-, golf- eller tennisstjärnor som badar i pengar så är det föreningar eller bolag som går i konkurs. Eller Mike Helber som gnäller över för hög hallhyra.

Jag förmodar att en och annan liksom undertecknad satt framför TV:n i tisdags kväll och gapade över det unga, hungriga Piraternas framfart på Duntis. Vilken makalös uppvisning som slutade med utklassningssiffrorna 63-27. Alla jublade utom Vetlandaförarna och Piraternas kassör. Varför den senare höll igen på smilbanden ska jag försöka förklara.

Enligt Andreas Schanders utmärkta reportage i Corren i tisdags är det så vist inrättat att alla Piratenförare utom Greg Hancock har betalt per poäng. I fjol blev det i snitt 5 942 kronor per poäng. Så ur kassörens synpunkt vore en vinst med 46-44 att föredra. Kom inte och säg att idrottsekonomi är enkel matematik.

Piraternas styrelseordförande Johan Thuresson får också frågan om hur mycket pengar Piraterna förlorar vid en eventuell förlust i semifinalen och får svaret plus minus noll. Med Indianerna som motståndare blir det stor publik men i övrigt ger det inte mycket ekonomiskt.

Då kan jag inte annat än dra slutsatsen att stora sportsliga vinster i sig själv bär fröet till ett ekonomiskt misslyckande. Sporten är ett ekonomiskt korthus. Ju större vinster, desto tunnare föreningskassa. Rospiggarna, där Greg Hancock körde innan han kom till Piraterna, vann allsvenskan och är klart för elitserien men tvekar inför avancemanget av ekonomiska skäl.

Alla i sporten är ense om att förarnas lönekrav har varit och är förödande för många klubbar. Förarna bör sansa sig eftersom de riskerar att såga av den gren de själva sitter på.

Speedway är numera den publikt sett tredje största sporten i Sverige. Och under en kväll som igår med massor av dramatiska omkörningar är det inte svårt att förstå. Så skojigt var det inte när jag sporadiska inhopp som reporter på Dunteberget i slutet av 70-talet. En stor del av förtjänsten kan tillskrivas de utmärkta TV-sändningarna från Canal Plus. Initierade kommentar och påpassliga reportage för att fylla ut longörerna. Fast igår saknades det största underhållningsmomentet, det när lagledaren går in i telefonhytten anno dazumal och skäller ut domaren via en svart sorgtelefon. Men Vetlanda blev så totalt överkörda från första heatet att lagledaren Fredrik Staaf orkade väl inte masa sig dit.

Den idrott som jag följer närmast numera är golfen. Signalerna om hur bra eller dåligt golfen mår är tudelade. De negativa rubrikerna har dominerat på senare tid som när gamla, väletablerade klubbar som Örebro och Södertälje slagit vantarna i bordet. Men så läser jag på golf.se om PGA National i Bara.

Till anläggningens 45 hål ska fogas 900 bostäder, ett hotell med 400 rum och en badanläggning lika stor som fyra fotbollsplaner. Total investering på 6-7 miljarder. Bakom satsningen står den norske hotellmagnaten Peter A. Stordalen och byggbolaget PEAB (där Ingvar Kamprad är en av aktieägarna). Det talas även om bowlinghall och biograf samt flera restauranger.

Enligt klubbens affischnamn Ove Sellberg är det fråga om en tioårsperiod innan man arrangerar Europatourtävlingar för både damer och herrar. Sellberg utesluter inte ens Ryder Cup. Om planerna blir verklighet innebär det hård konkurrens för Bro Hof. Och att den gamla skånska storbanan Barsebäck alltmer hamnar i glömskans utmarker.

Det är uppenbart att Bara lirar i en annan division än den klubb jag tillhör. Men jag sökte i Sydsvenska Dagbladets textarkiv och hittade en tre år gammal artikel som talade om att en tidigare satsning (Holiday Club) på 1,5 miljarder innehållande 300 radhus och ett äventyrsbad på samma klubb fått skrinläggas. Finanskrisens fel hette det då. Det finns goda skäl att inta en skeptisk hållning även denna gång.