Från Atlanten till kanalen

Inge Wärn var Familiens skeppare 1934-57.

Familien började som fraktfartyg på Atlanten, fortsatte i kanal- och kustfart i Sverige och slutade sina dagar på botten av Egeiska havet utanför Grekland.

Ingenting är så rogivande som det taktfasta dunket av en kanalskutas råoljemotor, skrev Finn Börjesson (1929-2006) i en artikel om kanalskutorna i Motalabygd 2003. Många äldre Motala- och Vadstenabor minns kanalskutorna som tongivande inslag i hamnarna runt Vättern. En av de mest namnkunniga profilerna var Manne Holmberg och hans Polstjärnan men jag tänkte berätta om Familien och dess skeppare Inge Wärn.

Familien ansågs som den vackraste skutan i Vättern och byggdes 1869 på Thurö i Danmark. Hon var byggd helt i ek. I sin ungdom gick hon i fiskefart mellan Danmark och New Foundland och har alltså krossat Atlanten många gånger. Hon var skriven i Skillinge, Lidköping och Kållandsö (Vänern) innan hon 1934 såldes till skepparen Inge Wärn i Motala.

Som ung grabb träffade jag denna lågmälda och vänliga man åtskilliga gånger. Han var morfar till min bästa kompis på andra sidan farstun, Leif Wärn (Karlsson) och hans syster Gunilla. Leif (f -47) blev så småningom själv sjöman och har gått jorden runt, bland annat fraktat personbilar som anställd på Walleniusrederierna.

Inge Wärn berättade för Finn Börjesson att han aldrig råkade in i någon kritisk situation med skutan. Starka och pålitliga motorer som reducerade beroendet av väder och vind underlättade arbetet. Men av kostnadsskäl användes segel när det var möjligt, särskilt under krigsåren när brännoljan var ransonerad.

Inge Wärn framställde livet ombord på Familien med brodern Tage som odramatiskt och okomplicerat men så var inte alltid fallet. Under krigsåren gick skutan med en last med minor från Motala Verkstad till Lettland. Bara en röd flagga i masten vittnade om den sprängfyllda lasten. Familien användes också när MW provade sjunkbomber i Vättern vilket omgärdades av mycket hysch-hysch.

”Det var naturligtvis en bra betald men farlig resa, kommenterar Leif och tillägger att det var hans mor Inga-Britt som berättade historien. Familien var på något sätt hela släktens angelägenhet.

Familien vid kaj i Motala utanför kanalbolagets kontor.

Inge Wärn behöll skutan fram till 1957 då hon såldes. Samma sommar gick jag med mina föräldrar i vår ruffade snipa ut till kusten och någonstans i närheten av Söderköping mötte vi den vitmålade Familien. Jag blev glad och uppsluppen och började vinka som en tokig men farbror Inge och tant Tyra syntes inte till. Familien är såld, förklarade min pappa.

Men försäljningen av skutan innebar inte att Inge Wärn för gott flyttade in i hemmet på Norrängsgatan. En ny karriär som styrman på Wilhelm Tham inleddes vilken varade ända in på 70-talet. På Thammen kom banden mellan morfar och dotterson att knytas än starkare. Under många somrar var Leif och hans granne Leif Skeppstedt (Storgatan 21 A) matroser på Thammen. Leif håller det för troligt att hans tidiga intresse för båtar och sjöfart inspirerades av morfar.

”Inge var framförallt känd som en duktig navigatör. Jag minns en krånglig passage i Asplångens östra del som ofta hade tjock dimma på sensommaren när vi passerade på morgonen och Thammen saknade radar. Han lät fartygsvisslan ljuda mot berget på styrbordssidan, klockade ekot med stoppuret och svängde styrbord vid absolut rätt tillfälle. Han kunde kanalen utan och innan och hade en väl utvecklad fingertoppskänsla för hur fartyget betedde sig i olika situationer. Det var en praktisk kunskap som aldrig gick att läsa sig till i böcker. Besättningen tyckte att det var tryggare med Inge på bryggan än fartygschefen”, säger Leif.

Inge hade tänkt att pensionera sig vid 67 års ålder men det gick inte. Rederichefen i Lidköping ringde varje vår och behövde hjälp med Thammen och han fortsatte arbeta till 72 års ålder. Ett år senare avled han.

”Kanalen och sjöfarten var hans liv, så var det bara”, konstaterar Leif.

Vad hände med Familien efter försäljningen?

”Hon förliste i en storm utanför Grekland, men jag minns inte årtalet.”

Källor: Motalabygd 2003 och intervju med Leif Wärn. Hjärtligt tack till gemensamma kompisen Nisse Theander som lånade ut sitt exemplar av hembygdsföreningens årsskrift. Det gamla gänget på Storgatan håller ihop.