Fortsätt till huvudinnehåll

Från Atlanten till kanalen



Inge Wärn var Familiens skeppare 1934-57.


Familien började som fraktfartyg på Atlanten, fortsatte i kanal- och kustfart i Sverige och slutade sina dagar på botten av Egeiska havet utanför Grekland.

Ingenting är så rogivande som det taktfasta dunket av en kanalskutas råoljemotor, skrev Finn Börjesson (1929-2006) i en artikel om kanalskutorna i Motalabygd 2003. Många äldre Motala- och Vadstenabor minns kanalskutorna som tongivande inslag i hamnarna runt Vättern. En av de mest namnkunniga profilerna var Manne Holmberg och hans Polstjärnan men jag tänkte berätta om Familien och dess skeppare Inge Wärn.

Familien ansågs som den vackraste skutan i Vättern och byggdes 1869 på Thurö i Danmark. Hon var byggd helt i ek. I sin ungdom gick hon i fiskefart mellan Danmark och New Foundland och har alltså krossat Atlanten många gånger. Hon var skriven i Skillinge, Lidköping och Kållandsö (Vänern) innan hon 1934 såldes till skepparen Inge Wärn i Motala.

Som ung grabb träffade jag denna lågmälda och vänliga man åtskilliga gånger. Han var morfar till min bästa kompis på andra sidan farstun, Leif Wärn (Karlsson) och hans syster Gunilla. Leif (f -47) blev så småningom själv sjöman och har gått jorden runt, bland annat fraktat personbilar som anställd på Walleniusrederierna.

Inge Wärn berättade för Finn Börjesson att han aldrig råkade in i någon kritisk situation med skutan. Starka och pålitliga motorer som reducerade beroendet av väder och vind underlättade arbetet. Men av kostnadsskäl användes segel när det var möjligt, särskilt under krigsåren när brännoljan var ransonerad.

Inge Wärn framställde livet ombord på Familien med brodern Tage som odramatiskt och okomplicerat men så var inte alltid fallet. Under krigsåren gick skutan med en last med minor från Motala Verkstad till Lettland. Bara en röd flagga i masten vittnade om den sprängfyllda lasten. Familien användes också när MW provade sjunkbomber i Vättern vilket omgärdades av mycket hysch-hysch.

”Det var naturligtvis en bra betald men farlig resa, kommenterar Leif och tillägger att det var hans mor Inga-Britt som berättade historien. Familien var på något sätt hela släktens angelägenhet.

Familien vid kaj i Motala utanför kanalbolagets kontor.


Inge Wärn behöll skutan fram till 1957 då hon såldes. Samma sommar gick jag med mina föräldrar i vår ruffade snipa ut till kusten och någonstans i närheten av Söderköping mötte vi den vitmålade Familien. Jag blev glad och uppsluppen och började vinka som en tokig men farbror Inge och tant Tyra syntes inte till. Familien är såld, förklarade min pappa.

Men försäljningen av skutan innebar inte att Inge Wärn för gott flyttade in i hemmet på Norrängsgatan. En ny karriär som styrman på Wilhelm Tham inleddes vilken varade ända in på 70-talet. På Thammen kom banden mellan morfar och dotterson att knytas än starkare. Under många somrar var Leif och hans granne Leif Skeppstedt (Storgatan 21 A) matroser på Thammen. Leif håller det för troligt att hans tidiga intresse för båtar och sjöfart inspirerades av morfar.

”Inge var framförallt känd som en duktig navigatör. Jag minns en krånglig passage i Asplångens östra del som ofta hade tjock dimma på sensommaren när vi passerade på morgonen och Thammen saknade radar. Han lät fartygsvisslan ljuda mot berget på styrbordssidan, klockade ekot med stoppuret och svängde styrbord vid absolut rätt tillfälle. Han kunde kanalen utan och innan och hade en väl utvecklad fingertoppskänsla för hur fartyget betedde sig i olika situationer. Det var en praktisk kunskap som aldrig gick att läsa sig till i böcker. Besättningen tyckte att det var tryggare med Inge på bryggan än fartygschefen”, säger Leif.

Inge hade tänkt att pensionera sig vid 67 års ålder men det gick inte. Rederichefen i Lidköping ringde varje vår och behövde hjälp med Thammen och han fortsatte arbeta till 72 års ålder. Ett år senare avled han.

”Kanalen och sjöfarten var hans liv, så var det bara”, konstaterar Leif.

Vad hände med Familien efter försäljningen?

”Hon förliste i en storm utanför Grekland, men jag minns inte årtalet.”

Källor: Motalabygd 2003 och intervju med Leif Wärn. Hjärtligt tack till gemensamma kompisen Nisse Theander som lånade ut sitt exemplar av hembygdsföreningens årsskrift. Det gamla gänget på Storgatan håller ihop.

Kommentarer

  1. Jag är inte lika övertygad som leif om att Tironga som skutans senast kända namn var slutade sina dagar där ni beskrivit. Sök på tironga så kommer ni få upp flera träffar bla:
    http://www.holidaycheck.com/things_to_do-travel-information+Tironga+Pirate+Cruise-zid_42739.html

    På något annat ställe har jag läst att hon sjönk i Jamaican Bay men bärgats och höll på att rustas.

    Mvh
    Anders vars Farmorsbror också var på Wilhelmn Tham efter att han sålt sin skuta Juno av Forsa

    SvaraRadera
  2. Hej Skut-Anders! Jag tänker inte gå i polemik med dig, du är säkert mer insatt än jag och jag ska läsa inlägget ovan. Men din kommentar gläder mig av annan anledning. Din farmors bror måste ha varit Oliver Pettersson(?) som var rorgängare på Thammen. Om jag minns rätt var han en gammal kompis till Inge. Jag träffade honom några gånger när jag hälsade på mina Leif-kompisar på Thammen när den låg vid kaj på Riddarholmen, sommaren 1965 ellere66. Han hade synpunkter på oss (med all rätt) när vi kom hemrumlande efter en festlig kväll på stan. Flera decennier senare fick jag veta att Olivers fru Rut var min svärmors moster. Svärmor hette Birgit Jarl (död 1994) och var bosatt i Borghamn. 1966 hade jag inte träffat min hustru som heter Ing-Marie. Märkligt, i förra veckan gjorde vi en resa till Askersund och när vi passerade Forsaviken talade vi om Oliver och Ing-Maries släkting. Världen är bra liten.
    Mvh
    Anders Jacobsson

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

De okända miljardärerna på slätten

Bakom denna oansenliga fasad döljer sig ett av länets med välmående bolag.   Cloetta, Biltema och Saab är välkända i Östergötland. Men kännedomen om Runsvengruppen i Skänninge som äger varuhuskedjan ÖoB är mindre. Trots att koncernen är en veritabel pengamaskin för sina ägare. ÖoB säljer livsmedel, husgeråd, verktyg, penslar och trädgårdsredskap för nästan fyra miljarder kr per år. Den butik som inom kort öppnas i Linköping blir den hundrade i ordningen. Runsvengruppen och Biltema har två saker gemensamt. De är inte börsnoterade och håller en låg profil gentemot massmedia. Biltema fyller 50 i år och jubileumsartikeln i Corren skrevs utan att Sten-Åke Lindholm uttalade sig överhuvudtaget. Även Runsvens ägare håller distansen till medierna. Delvis beroende på en 30 år gammal historia när polisen gjorde en gryningsräd mot bolagets huvudkontor och beslagtog bokföringshandlingar för att företaget var misstänkt för varusmuggling. Påslakan hade deklarerats som vindskydd

"Bitterhet är inte min grej"

  J ohan Birath lämnar politiken definitivt den 1 mars. På lördagen avsade han sig samtliga uppdrag för socialdemokraterna. Johan har haft ledande uppdrag för sitt parti i många år och bland människor i och utanför Boxholm sågs han som Britt-Marie Johanssons självklara efterträdare, men en medlemsomröstning i partiet röstade fram Claes Sjökvist, kultursekreterare i Tranås, som partiets främsta företrädare. Valresultate t ställde all planering på ända och fick till följd av Britt-Marie Johansson sköt upp sin planerade pensionering i somras. Men nu har alltså Johan nått vägs ände åtminstone vad partipolitiken beträffar. Johan Birath har en spännande bakgrund. Började som valsverksarbetare, vidareutbildade sig till lärare och forskare. Han har skrivit såväl skönlitterära verk som flammande protestartiklar mot ysteriets nedläggning och är flitigt anlitad som föredragshållare i historia. De östgötska bibliotek, församlingshem och bygdegårdar, som inte haft besök av Johan, är lätt rä

"Åk till Linköping - skit i Mjölby"

                                                                             Användbar till mycket. K ommunal marknadsföring är inte lätt särskilt inte som orten ifråga inte har något att visa upp. Ett av de mer udda inslagen i min journalisttillvaro i Mjölby var kampanjen ”Åk till Linköping – skit i Mjölby”. Och den historien från 1982 är värd att berätta. En av de anställda på fritidskontoret ansåg att Mjölby hamnat i bakvatten när det gällde jakten på turister i konkurrens med övriga kommuner i västra länsdelen. Hans tankegång var inte originell men klarsynt. Ett stort antal resenärer passerade genom kommunen på E 4 och denna mäktiga potential utnyttjades inte. Vi måste hitta ett sätt att få åtminstone tio procent av de förbipasserande att stanna till. Vilka är de mest grundläggande behoven hos förare och passagerare? Jo, alla blir nödiga förr eller senare. Särskilt om man färdats 35 mil.   Ett utedass med vidhängande informationstavlor byggdes i Väderstad. Sagt och gjort.