Ibland
får man sig till livs interiörer från sportens värld från
oväntat håll. Elisabeth Höglund, nyhetsreporter i många år på SVT, berättar i memoarboken
”En kvinna med det håret kan väl aldrig tas på allvar” om tiden som elitcyklist
på 70-talet.
Att Elisabeth blev elitidrottare är i och för sig
en gåta. Som barn var hon tjock och klumpig och den som valdes sist när klassen
spelade brännboll. Men i 20-årsåldern hittade hon rätt med cykling och
längdskidor. Elisabeth var stark och träningsvillig men saknade egentligen talang
för sporten..Hon hade ingen spurtförmåga vilket var nödvändigt för att vinna
linjelopp, men har två SM-guld i tempolopp där förmågan att hålla jämn och hög
fart är viktigare än spurten. I internationella tävlingar hade hon som bäst en
17:e plats i ett VM.
Elisabeth
tyckte egentligen inte om tävlingar utan gillade träningarna mest. Hennes
skildring av ensamma träningsrundor på småvägarna runt Borås en ljummen
försommarkväll är lyrisk. Tävlingarna var ofta ett nervöst lidande och lukten i
omklädningsrummet före start vedervärdig. Alla deltagare var nervösa och
behövde springa på toaletten stup i kvarten. Kombinationen av liniment och
diarré är något utöver det vanliga för att uttrycka sig milt.
Hon berättar smått sanslösa interiörer från den
internationella tävlingsscenen. Vid en tävling i de franska alperna var hon och
lagkamraterna inkvarterade på ett pensionat som ägdes av en egensinnig äldre
kvinna. En lagkamrat drabbades av svårartad diarré dagen före loppet och
toalettpapperet tog slut. Kamraten bad Elisabeth om hjälp som hittade en liten
rulle på fjärde våningen och kunde på så sätt komma kompisen till undsättning.
När
laget återvände till pensionatet efter loppet var
rummet tomt och bagaget försvunnet. Det hittades så småningom samtidigt som den
knäppa fransyskan konfronterade Elisabeth och kallade henne en tjuv för att hon
tagit toarullen. Inga förklaringar hjälpte. Hon var topp tunnor rasande,
tillkallade polis och gjorde en anmälan. Elisabeth och hennes kamrater lämnade
pensionatet mest glada över att slippa innehavaren och hennes usla mat. Det var
ett etablissemang som liknade Fawlty Towers.
De återvände hem och Elisabeth trodde att saken
var överspelad när ett brev från Svenska Cykelförbundet dök upp frampå
höstkanten. Där kunde hon läsa att pensionatsinnehavaren inte bara vänt sig
till polisen utan också gjort en anmälan till internationella förbundets
tävlingskommitté. Denna skitsak skulle behandlas på internationella förbundets
styrelsesammanträde om två veckor och Elisabeth ombads att komma in med
synpunkter innan dess.
Ordentligt
uppretad satte sig Elisabeth vid skrivmaskinen och skrev
ett åtta sidor långt brev där hon i detalj redogjorde för vistelsen hos den
knäppa fransyskan. Hon avslutade med att undra om inte Internationella
Cykelförbundet hade angelägnare saker att behandla på sina möten. Hon fick
aldrig något svar. Elisabeths allmänna omdöme om svenska cykelförbundet, dess
ledare och organisationsförmåga var inte nådigt.
Jag ser fram emot den fortsatta läsningen av
memoarerna som handlar om hennes yrkeskarriär. Elisabeth Höglund verkar vara en
person som det händer mycket omkring.
Kommentarer
Skicka en kommentar