Fortsätt till huvudinnehåll

Anklagad för stöld av toarulle



Ibland får man sig till livs interiörer från sportens värld från oväntat håll. Elisabeth Höglund, nyhetsreporter i många år på SVT, berättar i memoarboken ”En kvinna med det håret kan väl aldrig tas på allvar” om tiden som elitcyklist på 70-talet.

Att Elisabeth blev elitidrottare är i och för sig en gåta. Som barn var hon tjock och klumpig och den som valdes sist när klassen spelade brännboll. Men i 20-årsåldern hittade hon rätt med cykling och längdskidor. Elisabeth var stark och träningsvillig men saknade egentligen talang för sporten..Hon hade ingen spurtförmåga vilket var nödvändigt för att vinna linjelopp, men har två SM-guld i tempolopp där förmågan att hålla jämn och hög fart är viktigare än spurten. I internationella tävlingar hade hon som bäst en 17:e plats i ett VM.

Elisabeth tyckte egentligen inte om tävlingar utan gillade träningarna mest. Hennes skildring av ensamma träningsrundor på småvägarna runt Borås en ljummen försommarkväll är lyrisk. Tävlingarna var ofta ett nervöst lidande och lukten i omklädningsrummet före start vedervärdig. Alla deltagare var nervösa och behövde springa på toaletten stup i kvarten. Kombinationen av liniment och diarré är något utöver det vanliga för att uttrycka sig milt.

Hon berättar smått sanslösa interiörer från den internationella tävlingsscenen. Vid en tävling i de franska alperna var hon och lagkamraterna inkvarterade på ett pensionat som ägdes av en egensinnig äldre kvinna. En lagkamrat drabbades av svårartad diarré dagen före loppet och toalettpapperet tog slut. Kamraten bad Elisabeth om hjälp som hittade en liten rulle på fjärde våningen och kunde på så sätt komma kompisen till undsättning.

När laget återvände till pensionatet efter loppet var rummet tomt och bagaget försvunnet. Det hittades så småningom samtidigt som den knäppa fransyskan konfronterade Elisabeth och kallade henne en tjuv för att hon tagit toarullen. Inga förklaringar hjälpte. Hon var topp tunnor rasande, tillkallade polis och gjorde en anmälan. Elisabeth och hennes kamrater lämnade pensionatet mest glada över att slippa innehavaren och hennes usla mat. Det var ett etablissemang som liknade Fawlty Towers.

De återvände hem och Elisabeth trodde att saken var överspelad när ett brev från Svenska Cykelförbundet dök upp frampå höstkanten. Där kunde hon läsa att pensionatsinnehavaren inte bara vänt sig till polisen utan också gjort en anmälan till internationella förbundets tävlingskommitté. Denna skitsak skulle behandlas på internationella förbundets styrelsesammanträde om två veckor och Elisabeth ombads att komma in med synpunkter innan dess.

Ordentligt uppretad satte sig Elisabeth vid skrivmaskinen och skrev ett åtta sidor långt brev där hon i detalj redogjorde för vistelsen hos den knäppa fransyskan. Hon avslutade med att undra om inte Internationella Cykelförbundet hade angelägnare saker att behandla på sina möten. Hon fick aldrig något svar. Elisabeths allmänna omdöme om svenska cykelförbundet, dess ledare och organisationsförmåga var inte nådigt.

Jag ser fram emot den fortsatta läsningen av memoarerna som handlar om hennes yrkeskarriär. Elisabeth Höglund verkar vara en person som det händer mycket omkring.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

De okända miljardärerna på slätten

Bakom denna oansenliga fasad döljer sig ett av länets med välmående bolag.   Cloetta, Biltema och Saab är välkända i Östergötland. Men kännedomen om Runsvengruppen i Skänninge som äger varuhuskedjan ÖoB är mindre. Trots att koncernen är en veritabel pengamaskin för sina ägare. ÖoB säljer livsmedel, husgeråd, verktyg, penslar och trädgårdsredskap för nästan fyra miljarder kr per år. Den butik som inom kort öppnas i Linköping blir den hundrade i ordningen. Runsvengruppen och Biltema har två saker gemensamt. De är inte börsnoterade och håller en låg profil gentemot massmedia. Biltema fyller 50 i år och jubileumsartikeln i Corren skrevs utan att Sten-Åke Lindholm uttalade sig överhuvudtaget. Även Runsvens ägare håller distansen till medierna. Delvis beroende på en 30 år gammal historia när polisen gjorde en gryningsräd mot bolagets huvudkontor och beslagtog bokföringshandlingar för att företaget var misstänkt för varusmuggling. Påslakan hade deklarerats som vindskydd

"Bitterhet är inte min grej"

  J ohan Birath lämnar politiken definitivt den 1 mars. På lördagen avsade han sig samtliga uppdrag för socialdemokraterna. Johan har haft ledande uppdrag för sitt parti i många år och bland människor i och utanför Boxholm sågs han som Britt-Marie Johanssons självklara efterträdare, men en medlemsomröstning i partiet röstade fram Claes Sjökvist, kultursekreterare i Tranås, som partiets främsta företrädare. Valresultate t ställde all planering på ända och fick till följd av Britt-Marie Johansson sköt upp sin planerade pensionering i somras. Men nu har alltså Johan nått vägs ände åtminstone vad partipolitiken beträffar. Johan Birath har en spännande bakgrund. Började som valsverksarbetare, vidareutbildade sig till lärare och forskare. Han har skrivit såväl skönlitterära verk som flammande protestartiklar mot ysteriets nedläggning och är flitigt anlitad som föredragshållare i historia. De östgötska bibliotek, församlingshem och bygdegårdar, som inte haft besök av Johan, är lätt rä

"Åk till Linköping - skit i Mjölby"

                                                                             Användbar till mycket. K ommunal marknadsföring är inte lätt särskilt inte som orten ifråga inte har något att visa upp. Ett av de mer udda inslagen i min journalisttillvaro i Mjölby var kampanjen ”Åk till Linköping – skit i Mjölby”. Och den historien från 1982 är värd att berätta. En av de anställda på fritidskontoret ansåg att Mjölby hamnat i bakvatten när det gällde jakten på turister i konkurrens med övriga kommuner i västra länsdelen. Hans tankegång var inte originell men klarsynt. Ett stort antal resenärer passerade genom kommunen på E 4 och denna mäktiga potential utnyttjades inte. Vi måste hitta ett sätt att få åtminstone tio procent av de förbipasserande att stanna till. Vilka är de mest grundläggande behoven hos förare och passagerare? Jo, alla blir nödiga förr eller senare. Särskilt om man färdats 35 mil.   Ett utedass med vidhängande informationstavlor byggdes i Väderstad. Sagt och gjort.