Fortsätt till huvudinnehåll

Jag är inte förvånad



Hur står det till egentligen på Mjölby kommuns fastighetskontor? Med skandalen på Östergården i färskt minne berättar Corren idag om fastighetsutredningar som aldrig diarieförts eller redovisats och en beställd utredning som aldrig levererats.
Thony Andersson (S), ny vice ordförande i kommunstyrelsen, utlovar en ny utredning som ska visa var ansvaret finns och hur detta ansvar ska utkrävas. Det ska bli intressant att följa fortsättningen men jag tror att förre fastighetschefen Pär Hellman, som redan slutat, utses till syndabock.

Jag är inte förvånad. Under cirka 15 år som kommunreporter trampade jag Stadshusets korridor i jakt på nyheter och minns att kunskapen om och intresset för diarieföring varierade mycket. Tekniska kontoret, dit fastighetskontoret hör, var den sämsta tillsammans med socialförvaltningen. Där satte man upp en förvånad min när man nämnde ord som diarium och offentlighetsprincipen. Det var så under Dag Segrells och företrädaren Torgny Kåbergs tid. Men det var inte min sak att informera okunniga tjänstemän om Svea rikes grundlagar.

Jag insåg att det var slöseri med arbetstid att knalla runt i korridorerna och inskränkte mig till besök på kommunledningskontoret och miljökontoret där det sällan var några problem även om jag hade svårt att få ut protokoll från kommunstyrelsens arbetsutskott för Jörgen Oskarsson hävdade att det var arbetsmaterial. Kommunledningskontoret är navet i Stadshusets beslutsprocess och där hamnar så småningom alla ärenden med någon sorts dignitet. På tingsrätten var det aldrig några problem men så var det en arbetsplats befolkad av jurister.

När jag jobbade i Motala var kunskapen hos kommunen mycket större. Fast det hindrade ju inte att Sölve-skandalen brakade loss 1995.

Slutligen. I detta sammanhang kan jag inte låta bli att berätta om mitt första besök på Boxholms kommunkontor som ung och ambitiös reporter 1980. Jag knackade på hos kommunchefen Sigvard Paulsson och frågade efter diariet. Paulsson rev i sitt röda, lockiga hår och började söka runt på det stora välfyllda skrivbordet. Utan resultat. ”Finns nog hos Håkan” (Gustavsson, kommunsekreterare) muttrade han och vi gick in dit. Fem minuters nytt resultatlöst sökande.

”Är det inte bäst att säga som det är? Ni har inget diarium”, kastade jag fram.

Jo, så var det i nådens år 1980.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

De okända miljardärerna på slätten

Bakom denna oansenliga fasad döljer sig ett av länets med välmående bolag.   Cloetta, Biltema och Saab är välkända i Östergötland. Men kännedomen om Runsvengruppen i Skänninge som äger varuhuskedjan ÖoB är mindre. Trots att koncernen är en veritabel pengamaskin för sina ägare. ÖoB säljer livsmedel, husgeråd, verktyg, penslar och trädgårdsredskap för nästan fyra miljarder kr per år. Den butik som inom kort öppnas i Linköping blir den hundrade i ordningen. Runsvengruppen och Biltema har två saker gemensamt. De är inte börsnoterade och håller en låg profil gentemot massmedia. Biltema fyller 50 i år och jubileumsartikeln i Corren skrevs utan att Sten-Åke Lindholm uttalade sig överhuvudtaget. Även Runsvens ägare håller distansen till medierna. Delvis beroende på en 30 år gammal historia när polisen gjorde en gryningsräd mot bolagets huvudkontor och beslagtog bokföringshandlingar för att företaget var misstänkt för varusmuggling. Påslakan hade deklarerats som vindskydd

"Bitterhet är inte min grej"

  J ohan Birath lämnar politiken definitivt den 1 mars. På lördagen avsade han sig samtliga uppdrag för socialdemokraterna. Johan har haft ledande uppdrag för sitt parti i många år och bland människor i och utanför Boxholm sågs han som Britt-Marie Johanssons självklara efterträdare, men en medlemsomröstning i partiet röstade fram Claes Sjökvist, kultursekreterare i Tranås, som partiets främsta företrädare. Valresultate t ställde all planering på ända och fick till följd av Britt-Marie Johansson sköt upp sin planerade pensionering i somras. Men nu har alltså Johan nått vägs ände åtminstone vad partipolitiken beträffar. Johan Birath har en spännande bakgrund. Började som valsverksarbetare, vidareutbildade sig till lärare och forskare. Han har skrivit såväl skönlitterära verk som flammande protestartiklar mot ysteriets nedläggning och är flitigt anlitad som föredragshållare i historia. De östgötska bibliotek, församlingshem och bygdegårdar, som inte haft besök av Johan, är lätt rä

"Åk till Linköping - skit i Mjölby"

                                                                             Användbar till mycket. K ommunal marknadsföring är inte lätt särskilt inte som orten ifråga inte har något att visa upp. Ett av de mer udda inslagen i min journalisttillvaro i Mjölby var kampanjen ”Åk till Linköping – skit i Mjölby”. Och den historien från 1982 är värd att berätta. En av de anställda på fritidskontoret ansåg att Mjölby hamnat i bakvatten när det gällde jakten på turister i konkurrens med övriga kommuner i västra länsdelen. Hans tankegång var inte originell men klarsynt. Ett stort antal resenärer passerade genom kommunen på E 4 och denna mäktiga potential utnyttjades inte. Vi måste hitta ett sätt att få åtminstone tio procent av de förbipasserande att stanna till. Vilka är de mest grundläggande behoven hos förare och passagerare? Jo, alla blir nödiga förr eller senare. Särskilt om man färdats 35 mil.   Ett utedass med vidhängande informationstavlor byggdes i Väderstad. Sagt och gjort.