Jag är inte förvånad

Hur står det till egentligen på Mjölby kommuns fastighetskontor? Med skandalen på Östergården i färskt minne berättar Corren idag om fastighetsutredningar som aldrig diarieförts eller redovisats och en beställd utredning som aldrig levererats.

Thony Andersson (S), ny vice ordförande i kommunstyrelsen, utlovar en ny utredning som ska visa var ansvaret finns och hur detta ansvar ska utkrävas. Det ska bli intressant att följa fortsättningen men jag tror att förre fastighetschefen Pär Hellman, som redan slutat, utses till syndabock.

Jag är inte förvånad. Under cirka 15 år som kommunreporter trampade jag Stadshusets korridor i jakt på nyheter och minns att kunskapen om och intresset för diarieföring varierade mycket. Tekniska kontoret, dit fastighetskontoret hör, var den sämsta tillsammans med socialförvaltningen. Där satte man upp en förvånad min när man nämnde ord som diarium och offentlighetsprincipen. Det var så under Dag Segrells och företrädaren Torgny Kåbergs tid. Men det var inte min sak att informera okunniga tjänstemän om Svea rikes grundlagar.

Jag insåg att det var slöseri med arbetstid att knalla runt i korridorerna och inskränkte mig till besök på kommunledningskontoret och miljökontoret där det sällan var några problem även om jag hade svårt att få ut protokoll från kommunstyrelsens arbetsutskott för Jörgen Oskarsson hävdade att det var arbetsmaterial. Kommunledningskontoret är navet i Stadshusets beslutsprocess och där hamnar så småningom alla ärenden med någon sorts dignitet. På tingsrätten var det aldrig några problem men så var det en arbetsplats befolkad av jurister.

När jag jobbade i Motala var kunskapen hos kommunen mycket större. Fast det hindrade ju inte att Sölve-skandalen brakade loss 1995.

Slutligen. I detta sammanhang kan jag inte låta bli att berätta om mitt första besök på Boxholms kommunkontor som ung och ambitiös reporter 1980. Jag knackade på hos kommunchefen Sigvard Paulsson och frågade efter diariet. Paulsson rev i sitt röda, lockiga hår och började söka runt på det stora välfyllda skrivbordet. Utan resultat. ”Finns nog hos Håkan” (Gustavsson, kommunsekreterare) muttrade han och vi gick in dit. Fem minuters nytt resultatlöst sökande.

”Är det inte bäst att säga som det är? Ni har inget diarium”, kastade jag fram.

Jo, så var det i nådens år 1980.