Fortsätt till huvudinnehåll

Jag är en gruvromantiker



Den som driver ett gruvprojekt i Sverige måste ha såväl goda nerver som matjord i fickorna. Ni har väl inte kunnat undgå att läsa att den nya järnmalmsgruvan i Pajala har stora finansiella problem och genomför en företagsrekonstruktion. Den blivande (?) gruvan för sällsynta jordartsmetaller i Norra Kärr utanför Gränna har miljörörelsen kastat sig över trots att projektet endast befinner sig på utredningsstadiet. Norra Kärr kommer att göra Vätterns vatten radioaktivt, så är det bara. Att området ligger 1,5 kilometer från Vätternstranden och på andra sidan E 4 spelar tydligen ingen roll.

Gruvprojektörer vet naturligtvis att det är högriskprojekt. Åtskilliga miljarder kastas bokstavligen ner i ett hål i backen innan det efter flera år är dags för den första leveransen. Under tiden kan konjunkturerna växla och efterfrågan på malmen minska. Men det finns också en möjlighet att investeringarna blir mycket lönsamma.

Jag erkänner att jag har en viss fascination för gruvor allt sedan fotografen Åke Karlsson och jag gjorde ett reportage i Zinkgruvan 1997, Sveriges sydligast belägna gruva. Jag känner en reservationslös beundran för dessa tysta män som jobbar 600 meter under jord i mörker, år efter år. Det är flera generationer gruvarbetare som byggt upp det här landets relativa välstånd. Tidskriften Fokus kallar känslan för gruvromantik och är en förklaring till att Northland i Pajala har en stor andel vanliga småsparare som ägare (12 procent).

Stora näringslivsprojekt i Vätternbygden brukar sällan bli verklighet om miljörörelsen sätter klorna i dem – det finns åtskilliga exempel på detta - men ibland undrar jag om inte miljöaktivisterna oroar sig i onödan. Tasman Metals har inga obegränsade resurser (se faktaruta) och måste förlita sig på externa finansiärer. En dag kanske pluskan är tom eller så har efterfrågan på den eftertraktade malmen minskat drastiskt. Ett alternativ är att kinesiska myndigheter lättat på de nuvarande exportrestriktionerna för det är i Kina som de största fyndigheterna finns.

Det ska bli intressant att se var projektet hamnar. Fifty-fifty kanske.

Så här skriver tidningen Affärsvärlden om de ekonomiska förutsättningarna.
Tasman Metals är noterat i Kanada och har ett marknadsvärde på 1,27 miljarder kronor. Kursen har toppat på nära 6 Kanadadollar men har fallit ner till 3,20. I Bloomberg finns inga estimat, men intresset är stort för bolaget och i oktober arrangeras en resa för internationella analytiker till bland annat Norra Kärr.
Förutom Norra Kärr har Tasman Metals även säkrat rättigheter i andra kända nordiska fyndigheter som i Särna, Alnön (utanför Sundsvall), Biggejavri i Norge och Korsnäs och Otanmaki i Finland.
För Tasman Minerals med en kassa under 20 miljoner Kanadadollar återstår det att finansiera projektet. Inkluderas anrikningsverk, järnväg och annat i kalkylen så är investeringsbehoven över 1,3 miljarder kronor.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

De okända miljardärerna på slätten

Bakom denna oansenliga fasad döljer sig ett av länets med välmående bolag.   Cloetta, Biltema och Saab är välkända i Östergötland. Men kännedomen om Runsvengruppen i Skänninge som äger varuhuskedjan ÖoB är mindre. Trots att koncernen är en veritabel pengamaskin för sina ägare. ÖoB säljer livsmedel, husgeråd, verktyg, penslar och trädgårdsredskap för nästan fyra miljarder kr per år. Den butik som inom kort öppnas i Linköping blir den hundrade i ordningen. Runsvengruppen och Biltema har två saker gemensamt. De är inte börsnoterade och håller en låg profil gentemot massmedia. Biltema fyller 50 i år och jubileumsartikeln i Corren skrevs utan att Sten-Åke Lindholm uttalade sig överhuvudtaget. Även Runsvens ägare håller distansen till medierna. Delvis beroende på en 30 år gammal historia när polisen gjorde en gryningsräd mot bolagets huvudkontor och beslagtog bokföringshandlingar för att företaget var misstänkt för varusmuggling. Påslakan hade deklarerats som vindskydd

"Bitterhet är inte min grej"

  J ohan Birath lämnar politiken definitivt den 1 mars. På lördagen avsade han sig samtliga uppdrag för socialdemokraterna. Johan har haft ledande uppdrag för sitt parti i många år och bland människor i och utanför Boxholm sågs han som Britt-Marie Johanssons självklara efterträdare, men en medlemsomröstning i partiet röstade fram Claes Sjökvist, kultursekreterare i Tranås, som partiets främsta företrädare. Valresultate t ställde all planering på ända och fick till följd av Britt-Marie Johansson sköt upp sin planerade pensionering i somras. Men nu har alltså Johan nått vägs ände åtminstone vad partipolitiken beträffar. Johan Birath har en spännande bakgrund. Började som valsverksarbetare, vidareutbildade sig till lärare och forskare. Han har skrivit såväl skönlitterära verk som flammande protestartiklar mot ysteriets nedläggning och är flitigt anlitad som föredragshållare i historia. De östgötska bibliotek, församlingshem och bygdegårdar, som inte haft besök av Johan, är lätt rä

"Åk till Linköping - skit i Mjölby"

                                                                             Användbar till mycket. K ommunal marknadsföring är inte lätt särskilt inte som orten ifråga inte har något att visa upp. Ett av de mer udda inslagen i min journalisttillvaro i Mjölby var kampanjen ”Åk till Linköping – skit i Mjölby”. Och den historien från 1982 är värd att berätta. En av de anställda på fritidskontoret ansåg att Mjölby hamnat i bakvatten när det gällde jakten på turister i konkurrens med övriga kommuner i västra länsdelen. Hans tankegång var inte originell men klarsynt. Ett stort antal resenärer passerade genom kommunen på E 4 och denna mäktiga potential utnyttjades inte. Vi måste hitta ett sätt att få åtminstone tio procent av de förbipasserande att stanna till. Vilka är de mest grundläggande behoven hos förare och passagerare? Jo, alla blir nödiga förr eller senare. Särskilt om man färdats 35 mil.   Ett utedass med vidhängande informationstavlor byggdes i Väderstad. Sagt och gjort.