Fortsätt till huvudinnehåll

Den störste föll vid kamerarevolutionen




Tre generationer: Agfa, Nikon och Canon.
Tar du fler eller färre bilder sedan digitalkamerorna kommit i bruk? Förmodligen fler. För femton år sedan togs det 100 miljoner bilder i världen varje år. Idag är motsvarande siffra 2 000 miljarder bilder.

När teknikskiften inträffar skapar det såväl vinnare som förlorare. Kodak hör till de senare. Företaget var världsledande så sent som 1996 och hade två tredjedelar av världsmarknaden för film. Ni kommer väl ihåg varumärken som Kodachrome, Echtacrome, Tri-X och Instamatic.  Kodak utvecklade också den negativa och positiva filmen, gav oss 35-millimetersfilmen, 16- och 8-millimeter smalfilm för hemmabruk och karusellprojektorn. De gula förpackningarna syntes verkligen i fotoaffären.

Men sen började utförsbacken. Från 2003 till 2011 försvann 47 000 medarbetare, man lade ner 13 fabriker och 130 framkallningslaboratorier. Ledningen försökte sälja sina briljanta patent men ingenting hjälpte och 19 januari 2012 försattes bolaget i konkurs. Företagsledningen fattade aldrig vart marknaden var på väg. Som svensk är det lätt att dra en parallell med Facit i Åtvidaberg som inte klarade den japanska konkurrensen. Även Polaroid fick bita i det sura äpplet.

För att få ett lokalt perspektiv på utvecklingen har jag kontaktat min gamle kompis, fotografen Jarl Asklund och han berättar om sin resa från Tri-X till den digitala fotovärlden.

”Min första digitala var en Canon EOS 1D som kostade 80 000. Tror det var våren 2002. Den släpptes i slutet av 2001 men kom inte till Sverige förrän senare. Jag hade tur att förhandsboka sista exet, sen skulle det dröja länge innan det kom nya till Sverige. Canons tidigare modell var rätt kass och dyr vilket en Östgötaredaktion fick erfara när de skulle satsa digitalt. Tror att kamerahusen kostade 150 000 eller mer. Köpte också två minneskort på vardera 512 Mb som kostade 5 500 styck. Minneskorten fick jag dock bra rabatt på. Är något osäker, men vill minnas att den redan då var bättre än Hasselbladarna, trots att sensorn bara var på drygt fyra megapixel.

Bildmässigt skulle den troligtvis inte ha en chans mot dagens kameror för
5 000. Kodak och Fuji hade båda två på varsitt håll utvecklingsarbete med både Canon och Nikon. De insåg naturligtvis att filmrullens tid snart skulle vara över. Om jag minns rätt släppte Kodak en egen proffsmodell med fler megapixel än Canon och Nikon. Kodak tog till brösttonerna och förklarade att den skulle bräda alla konkurrenter. Kameran var helt värdelös och blev ett jättefiasko. Kodak fick lära sig att antalet pixlar var ovidkommande. Det var kvaliteten på sensorn som räknades.”


Notera en rejäl prissänkning och kvalitetshöjning på mindre än 20 år alltså. Påminner om berättelserna från 50-talet när en kulspetspenna kostade flera hundra kr.

På uppdrag i Vadstena 1971. Canonen hängde med då också.

För egen del tycker jag digitalkamerorna är toppen. Köpte en Canon TLB på 70-talet men lade av på 80-talet. För dyrt, för krånglig och för dåliga resultat. För att det ska bli riktigt bra krävs flera exponeringar och det blev för dyrt med filmen. Med digitalkameran slipper man elda för kråkorna. Nu tar jag flera exponeringar på samma motiv och raderar dem som är dåliga. Tillfredsställelsen av att snabbt dela med sig av resultatet via Facebook eller Instagram ska inte underskattas. Den som installerat Photo Shop i hemmadatorn kan redigera bilderna också.

Vem behöver egentligen en separat kamera när mobilen tar lika bra bilder? Den tekniska utvecklingen går så fort att om tio år kanske även Canon, Nikon och Fuji är förpassade till historiens skräphög i sällskap med Kodak.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

De okända miljardärerna på slätten

Bakom denna oansenliga fasad döljer sig ett av länets med välmående bolag.   Cloetta, Biltema och Saab är välkända i Östergötland. Men kännedomen om Runsvengruppen i Skänninge som äger varuhuskedjan ÖoB är mindre. Trots att koncernen är en veritabel pengamaskin för sina ägare. ÖoB säljer livsmedel, husgeråd, verktyg, penslar och trädgårdsredskap för nästan fyra miljarder kr per år. Den butik som inom kort öppnas i Linköping blir den hundrade i ordningen. Runsvengruppen och Biltema har två saker gemensamt. De är inte börsnoterade och håller en låg profil gentemot massmedia. Biltema fyller 50 i år och jubileumsartikeln i Corren skrevs utan att Sten-Åke Lindholm uttalade sig överhuvudtaget. Även Runsvens ägare håller distansen till medierna. Delvis beroende på en 30 år gammal historia när polisen gjorde en gryningsräd mot bolagets huvudkontor och beslagtog bokföringshandlingar för att företaget var misstänkt för varusmuggling. Påslakan hade deklarerats som vindskydd

"Bitterhet är inte min grej"

  J ohan Birath lämnar politiken definitivt den 1 mars. På lördagen avsade han sig samtliga uppdrag för socialdemokraterna. Johan har haft ledande uppdrag för sitt parti i många år och bland människor i och utanför Boxholm sågs han som Britt-Marie Johanssons självklara efterträdare, men en medlemsomröstning i partiet röstade fram Claes Sjökvist, kultursekreterare i Tranås, som partiets främsta företrädare. Valresultate t ställde all planering på ända och fick till följd av Britt-Marie Johansson sköt upp sin planerade pensionering i somras. Men nu har alltså Johan nått vägs ände åtminstone vad partipolitiken beträffar. Johan Birath har en spännande bakgrund. Började som valsverksarbetare, vidareutbildade sig till lärare och forskare. Han har skrivit såväl skönlitterära verk som flammande protestartiklar mot ysteriets nedläggning och är flitigt anlitad som föredragshållare i historia. De östgötska bibliotek, församlingshem och bygdegårdar, som inte haft besök av Johan, är lätt rä

"Åk till Linköping - skit i Mjölby"

                                                                             Användbar till mycket. K ommunal marknadsföring är inte lätt särskilt inte som orten ifråga inte har något att visa upp. Ett av de mer udda inslagen i min journalisttillvaro i Mjölby var kampanjen ”Åk till Linköping – skit i Mjölby”. Och den historien från 1982 är värd att berätta. En av de anställda på fritidskontoret ansåg att Mjölby hamnat i bakvatten när det gällde jakten på turister i konkurrens med övriga kommuner i västra länsdelen. Hans tankegång var inte originell men klarsynt. Ett stort antal resenärer passerade genom kommunen på E 4 och denna mäktiga potential utnyttjades inte. Vi måste hitta ett sätt att få åtminstone tio procent av de förbipasserande att stanna till. Vilka är de mest grundläggande behoven hos förare och passagerare? Jo, alla blir nödiga förr eller senare. Särskilt om man färdats 35 mil.   Ett utedass med vidhängande informationstavlor byggdes i Väderstad. Sagt och gjort.