En avlövad myndighet

Länsstyrelsen är en ofta citerad institution i medierna. Landshövdingen gör si eller så och är ordförande i diverse styrelser som Göta Kanalbolag. Elisabeth Nilsson får sällan kritik medan hennes beslutsfattande kolleger i kommunen eller regionen får mycket skit särskilt om de ger sig på bussförbindelser på landet.

Men Länsstyrelse och landshövding är ämbeten på väg ut. De har peakat i sin maktutövning och mycket av dess funktioner har övertagits av landstingen (I Östergötland kallat regionen).

Det är inte jag som säger detta utan Anders Lidström, professor i statsvetenskap vid universitet i Umeå. Ämbetet infördes under Axel Oxenstiernas dagar för att hålla ihop det vidsträckta riket, få in skatter och hålla koll på eventuella upprorstendenser. Redan från början var rollen dubbel. Landshövdingen skulle dels bevaka statens intressen, dels vara länets representant mot staten. På senare år har den senare delen av uppdraget allt mer tagit över.

”Under 1970- och 80-talen hade länsstyrelserna en väldigt stark funktion för att planera länen. Det gav landshövdingarna en väldigt stark ställning”, säger Anders Lidström.

Som exempel på starka landshövdingar nämner han Ragnar Lassinantti (S) i Luleå och liberalen Gustav Rosén i Umeå. Fokus glömmer Per Eckerberg (S) i uppräkningen över långvariga och mäktiga landshövdingar. Han satt på slottet i Linköping 1956-80 och övervakade allt. Men så hade han en bakgrund som statssekreterare i Socialdepartementet 1950-56 och kände dåtidens statsförvaltning utan och innan.

Sedan dess har det gått utför. Länsstyrelsen har gradvis förlorat makt till landstingen. Efter EU-inträdet fick Tillväxtverket och inte länen, administrera stödpengarna från Bryssel.

Då blir landshövdingen mer som en sorts galjonsfigur. I form av formell makt har ämbetet då avlövats rejält, säger statsvetarprofessorn.

Elisabeth Nilssons företrädare Björn Eriksson fattade galoppen. Han utgjorde ensam ett invigningsmaskineri med bland annat glasskaféer, rostiga helgonfigurer på Riksväg 32 och ladugårdar. En gång förgyllde han en möhippa på Zeb Macahan i Mjölby med sin närvaro. Corren hade en period smeknamnet Björnes Magasin vilket dåvarande chefredaktören Ola Sigvardsson inte fann särskilt roligt.

En centerveteran i Motala, med lång erfarenhet av både länsstyrelse och landsting, sa till mig att landshövdingen förväntar sig att övriga styrelsen är hejaklack. Det var Rolf Wirtén som avsågs.

För de allra flesta är dock Länsstyrelsen den instans där man överklagar grannens bygglov för den stora altanen.