Fredag eftermiddag i livsmedelsaffären. Kassakön rör sig långsamt och håglöst föser jag varukorgen framför mig. Den är fylld av de vanliga godsakerna: ett par sorters chips, jordnötter, ostbågar jordnötsringar, baconsvålar och ett halvt kg smågodis.
MEN, VAD ÄR DET DU HAR I KORGEN, KARL!?
Rösten kommer snett bakom mig och jag blir fullständigt överrumplad. Det dröjer någon sekund innan jag känner igen innehavaren. En ytligt bekant kvinna i 40-årsåldern. Solariebrun, vita tänder, blont hår, högst 50 kg tung och en häck som hon knäcker nötter med. En frustande, energisk salladsterrorissa fylld med vitaminer, muskler och självförtroende. Samt åsikter och röstresurser.
Blickarna bränner i min nacke och jag känner svetten sippra nerför ryggraden medan jag försöker samla ihop mig till ett lagom avväpnande svar.
- Ja, du vet fredagsgodis till ungarna och lite smågodis till mig och frugan, hackar jag fram till slut.
FÖRSÖK INTE. JAG VET ATT DINA BARN ÄR VUXNA! ÄR DU KLAR ÖVER ATT DU GÅR EN FÖR TIDIG DÖD TILL MÖTES OM DU ENVISAS MED ATT PROPPA I DIG SÅNT SKIT? OCH NÄR SKA DU BÖRJA PÅ GYM?
Nu är paniken nära. Kastar en snabb blick i hennes varuvagn i hopp om att hitta ammunition till en lagom vass replik. Inte en chans. Vagnen är fullproppad med blomkål, sallad, bönor, oliver, linser och groddar. Och någon liten fransk getost. Inte en endaste liten chokladbit att slå ner på.
Äntligen är det min tur vid kassan. Räddad av gonggongen. Jag rafsar ihop mina varor utan att kasta en blick över axeln. Vågar inte vänta på växeln. Spurtar ut till bilen och drar hem medan jag kastar ängsliga blickar i backspegeln.
När jag packat upp mina livsnödvändiga varor inser jag att jag glömt att besöka bolaget.
På natten drömmer jag om social marginalisering, stigmatisering och en timme i stupstocken på kyrkbacken. De fåtaliga högmässobesökarna kastar morötter och broccoli på mig.
Alla möten i affären är inte lika dramatiska. Tänker på den gamla arbetskamrat jag mötte som förnöjt stod och fingrade på ett paket rostbiff och potatissallad. I korgen låg några skimrande vackra, blå ölburkar och några kryddiga korvar. En sympatisk, lagom rund man i sin bästa ålder.
- Du förstår, anförtrodde han mig, jag är gräsänkling och har levt på pizza och kebab i flera dagar och nu är det dags för lite riktig mat.
Av någon anledning hängde ett småleende i mungipan. Jag har sällan sett honom så avspänd och harmonisk.
- Javisst, sa jag men ta sats när du passerar kassan. Man vet aldrig vilka rovdjur som lurar i vassen..
Beskäftiga damer är inte att leka med. De vill inte heller att någon ska leka med dem.
SvaraRaderaDe frustar ut sitt etter och finner när den dunstat tomhet och ensamhet.
Vem kan uttrycka detta bättre än du, Stefan.
SvaraRadera