Fortsätt till huvudinnehåll

Visst minns ni Geta och Kräng

A-lagare dominerar stadsbilden i små städer. Såväl i min hemstad Motala som i min nuvarande bostadsort Mjölby. Under min uppväxttid var Geta och Kräng de dominerande stjärnorna, Motalas motsvarigheter till Engströms Kolingen och Bobban. Sällan nyktra, lagom skitiga och alltid med en träffande kommentar på läpparna. Geta och Krängs revir var Gamla stan och därifrån är följande historia hämtad.

Vid den här tiden på 60-talet var Gamla stan under omvandling. De gamla träkåkarna med utedass på gården försvann och ersattes med de nuvarande bostadshusen. Efter en väl genomfestad natt vaknade herrarna och försökte ta sig ut på gården för att lätta på trycket. Vad de hade glömt under natten var att grävskopan kluvit huset till hälften och de klev rakt ut i tomma intet för ett fall på tre, fyra meter. Kräng drabbades av benbrott. Denna historia berättades med illa dold förtjusning på Praktiska realskolans skolgård. Jag var fortsättningsvis inte lika glad i sådana historier när det visade sig att Krängs efternamn var Jakobsson.

De flesta A-lagare höll till i Stadsparken men numera sägs att de flyttat upp till PK-torget, även kallad Snetorget för att komma närmare bolaget. Där sitter de som ett varnande exempel för ungdomarna – det är aldrig långt till parkbänken i en liten stad.

I Mjölby känner jag igen vissa ansikten från början av 1980-talet när vi flyttade hit. En och annan såg jag på tinget åtalad för misshandel, snatterier eller något inbrott utfört under rusets inflytande, men sällan något allvarligt. Deras revir var då som nu Gästisparken, men de har ett sommarkollo ett par hundra meter därifrån söder om Burensköldsbron. I förra veckan firade de sommarens ankomst med nakenbad i Svartån. Om man bortser från den sociala problematiken kan man kalla dem ett pittoreskt inslag i stadsbilden.

De här killarna slipper i varje fall fundera på köksombyggnad, altanbyggen eller grillinköp.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

En gravsten i Vadstena

  I alla officiella handlingar stavas namnet Kroeger men på gravstenen stavas det Kreuger. En oansenlig gravsten på Vadstena kyrkogård. Märkt av tidens tand och utan utsmyckningar. Här vilar stoftet av en man vars livsöde måste vara ett av det förra seklets märkligaste. Vadstenabon Bengt-Arne Gustavsson har skrivit en intressant bok om mannen som tillbringade 57 av sitt 92 år långa liv på olika institutioner varav de sista 27 på Birgittas sjukhus. Johannes Kroeger var den siste i Sverige att dömas till döden för mord 1918. Sommaren 1972 träffade jag honom tillsammans med Ulf Holmertz för Östgöta-Bladets räkning. Det var ingen journalistisk bragd utan följden av att Aftonbladets radarpar Ebba von Essen och Kai Rehn gjorde ett mittuppslag på honom. Kroeger var 90 år gammal och yttrade inte ett ord. Hans specielle vårdare, Borrud tror jag hans namn var, berättade att de tillbringade dagarna mest med att spela schack. Mellan dem rådde ett grundmurat förtroende...

340 år med släkten Ehrenkrona

Norra gaveln av Hulterstad. Hulterstads takstolar fullkomligt bågnar av Ehrenkronska släkttraditioner. Sammanlagt 340 år har 13 generationer styrt på gården och den nuvarande ägaren Carl-Erik Ehrenkrona (f-49) är den sjunde generationen i obruten följd. Den har aldrig varit ute till försäljning på den fria marknaden utan vandrat vidare genom arv och släktförbindelser. En feodal tradition utan motstycke i Mjölbytrakten. På övre våningen av Hulterstad hänger porträtt på samtliga ägare med hustrur från generalen Jakob Burensköld till och med överstelöjtnanten Carl Erik Hjalmar Ehrenkrona. Andra kända adelssläkter i annalerna är Gyldenklou, Burensköld och von Schwerin. Den förste Ehrenkrona som bodde på Hulterstad var hovstallmästare Erik Philip Gammal Ehrenkrona. Han tillträdde 1781. Han var brorson till riksrådet Karl Gustaf Gammal Ehrenkrona som var gift med Ulrika von Schwerin. Hulterstad ligger några kilometer söder om Mjölby i Svartåns dalgång mellan ån och ...

En försvarsbjässe från Storgatan

År 1990 utsåg regeringen generallöjtnant Åke Sagrén till arméchef. Ett av hans första uppdrag som nyutnämnd var en inspektion på Kvarn. Eftersom jag bott granne med Åke Sagrén på Storgatan 21 A i Motala frågade jag dåvarande redaktören för Correns lördagsläsning, Åsa Christoffersson, om jag fick göra ett knäck. Åke Sagrén växte upp i en tvårummare med två bröder. Fadern var svarvare och anställd på centrala torpedverkstan som alla andra pappor i trappuppgången, och hemvärnschef i Motala under kriget. Mamman hette Annie och var husets snällaste tant. Familjen hade djupa Motalarötter. Åkes farfar drev häståkeri och hade en liten gård i Gamla Stan. Åke berättade att han gjorde sällskap med sin far när hemvärnet gick vakt på Strömbron under kriget. Medlemskapet i hemvärnet var det enda fritidsnöje han tilläts ha. Åke och hans bröder fick inte spela fotboll med de andra grabbarna på gården, all fritid gick åt till studierna. Min äldre bror berättade att den blivande arméchefen g...